Sånga kvarn
Om en lyckad restaurering som släckte charmen
I helgen åkte vi ut på Färingsö för att beskåda höstens framfart. På impuls svängde jag in till Sånga kvarn som varit ett renoveringsobjekt en längre tid. Jag kunde konstatera att Riksantikvarieämbetet var färdiga med restaureringen. Men jag tyckte den hade förlorat all sin charm. Döm själv.
Så här såg den ut våren 2009. Mjölnarens barnbarn äger den men den är K-märkt och Riksantikvarieämbetet ansvarar för den. Den var i dåligt skick och ägaren ville bränna upp den innan den föll ihop och orsakade någon olycka.
Så här såg det ut hösten 2010. Restaureringsarbetena är påbörjade. Kvarnen hålls uppe av stålbalkar medan fundamentet förnyas.
Så här såg den ut i söndags, två år senare än den förra bilden. Återställd i sin forna glans. Mjölnaren ler nog i sin grav men själv tycker jag att charmen försvann. Jag gillade Sånga kvarn som den var. Som väl är har jag tagit minnesbilder...
Det är så här jag minns den...
Hösten då? Jodå, karotenoiderna har tagit över efter klorofyllet på ett tjusigt sätt. Här vid Sånga kyrka.
Mellanformataren






Självklart är det bra att det gamla bevaras! Men de behövde väl inte sätta på alla vingarna =)
Men på bild gör sig förfall bättre än nytt och fräscht :)
Ja, där finns en inneboende ambivalens =)
Svårigheten ligger nog endast i finansieringen. Det andra problemet är nog att bestämma sig för vad som är värt att bevara. Min generella inställningt är FÖR sådana här projekt. Men jag sörjer lite över att en del projekt utförs FÖR bra. Vi svenskar ska alltid göra allt så ordentligt. Sånga kvarn kunde väl ha fått bara EN ny vinge så att man kunde se hur det var konstruerat =) Då hade man ju sparat några kronor...