En kamera, ett objektiv

Om fotografisk asketism

1974-1985 använde jag pappas gamla Praktica IVB med objektivet Meyer Primotar 3,5/50 mm. Efter ett tag fick jag också låna ett Tokina 4/150 mm. Telet använde jag dock inte så ofta. Detta ekipage blev min ständiga följeslagare på allt jag företog mig. Resor, utflykter, födelsedagar, kanotfärder, läger, vapenfri tjänst, you name it. Dokumentationen av min ungdomstid är omfattande. Jag använde så gott som alltid diafilm, den tidens hemmabio. För det mesta Ektachrome 200. Pappa och jag brukade dela på en 30-metersrulle. Ibland prövade jag andra fabrikat, typ Fujichrome, Sakurachrome och Kodachrome m fl. Sakurachrome var den i särklass sämsta film jag någonsin använt.

Praktica IVB. Här har jag dock en Zeiss Tessar 2,8/50 mm. Meyer-50:an ser nära nog likadan  ut. Jag har en Meyer också. Telet på bilden fick jag av pappa när jag  långt senare skaffade en likadan Praktica IVB från ebay. Numera ha jag också en Meyer Primagon 4,5/35 mm. Ska det va så ska det va.

Här några bilder tagna med detta DOGMA-ekipage. (Med Meyer-50:an). Från de första åren 1974-1976. Jag håller fortfarande på med att skanna diabilderna.

Praktican har en mattskiva som varken har snittbild eller gitter. Det var alltså ingen lek att fokusera med den.

Eders Hängivne

PS
1985 skaffade jag en egen kamera, en Chinon CE-5 med ett Chinon normalzoom 28-50. Men fortsatte med samma stuk, en kamera-ett objektiv.

PPS
Nu blev jag lite sugen på att köra en rulle i den! Men jag har redan så många kameror med film i så det får vänta.

Spara skitbilderna!

Om bilders värde om några år

Skitbilderna behövs tillsammans med de andra som är bra. På så vis bygger man en kontext. De är viktiga för sammanhanget. Om några decennier ger de en bättre helhetsbild. Allra tydligast blir det på en kontaktkarta på en filmrulle. Där ser man i vilken ordning bilderna är tagna. De bra tillsammans med de mindre bra och skitbilderna. Tillsammans skapar de en berättelse.

Lånad bild från internet

Men även i ett album kan man gott sätta in skitbilderna så bildar de tillsammans en kontext som berättar något.

Eders Hängivne

Lost and found

Om att hitta försvunna negativ

Jag håller på med att skanna mina diabilder och det föranleder mig att ta fram dialådorna för att titta igenom dem. Bakom ett par staplar av lådor hittade jag ett par kuvert med negativ. Det ena kuvertet innehöll negativen från min allra första rulle som jag tog på en skolresa i maj 1964. Som jag har letat efter dem! Den gången använde jag pappas Nettar 515/16 som han förärat en rulle svartvit film och gjort de inställningar som han ansåg behövdes. Jag behövde bara spänna slutaren, sikta och trycka på utlösaren. Och förstås inte glömma att dra fram filmen till nästa ruta. Jag lyckades med allt och när pappa framkallat filmen och gjort kopior till mitt album hade jag 12 st unika bilder att titta på. Men nu hittade jag bara halva rullen, så mysteriet kvarstår. Var har de tagit vägen?

Det andra kuvertet har jag inget minne av att ha förlorat alls så det blev en spännande stund med skannern med bilder som jag inte minns att jag tagit överhuvudtaget. Motiven var dock omisskännliga. Jag vet att jag har tagit de bilderna. Förmodligen med min Agfa Isola 1. Här  är några exempel.

Fotoklubben åkte till Tossebergsklätten norr om Sunne. Utsiktstornet ger en fin utsikt över  en fin del av Värmland. Toppen kallas Gurlita klätt av Selma Lagerlöf.

Lego var vår favoritleksak. Här har vi med samlad ansträngning byggt en järnvägsstation med lok, vagnar och perronger.

Vår bil i vintermiljö.

Farbror Rogers Hundkoja.

Eders Hängivne

Teknikstress

Om människans utveckling

I sin bok Begynnelse beskriver Dan Brown människans utveckling från början och till den förmodade framtiden. Det är ingen faktabok förstås utan en thriller. Han skrev ju Da Vincikoden, Änglar och demoner m fl. Begynnelse är en bok i samma stil och med professor Langdon i huvudrollen. Det är slutklämmen på boken jag vill referera till. Nästa steg i människans utveckling. Brown fantiserar om att människans nästa utvecklingssteg är att integreras med den teknik hon har skapat. Som t ex att födas med en pacemaker, en mikrofon i skallbenet eller en insulinpump i kroppen. Dessa förekommer INTE i boken. Jag bara fantiserar. Nu för tiden kan man i alla fall konstatera att en del föds med en kamera i nyllet om man ska tro alla profilbilder man har sett. Eller att somliga har begåvats med en mobiltelefon integrerad med handen som möjliggör att de kan gå omkring och prata obehindrat utan att någon tycks lyssna. Den senare utvecklingsgrenen misstänker jag kommer att dö ut ganska snabbt. Bilar kommer att decimera dem strax när de går över ett övergångsställe utan att se sig för.

För ganska många skulle det nog vara bekvämt med att integreras med en mobiltelefon för att ha händerna fria när man ska berätta något.

Eders Hängivne

Jag kapitulerar

Om att fotografera i färg

Alla filmer har det höjts priset på. Och särskilt färgfilm. Jag fotar inte så mycket att det lönar sig att framkalla själv ens. Kemin kostar för mycket och blir snabbt dålig. Att lägga filmerna i kylen tills jag har 12-16 rullar kan ta ett par-tre år. Jag har kört Tetenals 1-liters C-41 kit. Senaste gången framkallade jag 3 rullar som blev som de skulle. Några månader senare framkallade jag en till i samma kemi och den blev skit. Så 500 kr för tre rullar blir mycket pengar per bild. Plus en förstörd film. Så jag framkallade ytterligare ett par rullar hos Qpix.se à 139 kr per styck. Här kommer en bild från de senaste rullarna.

Ericsson studio i Kista tagen med Olympus OM-2n och Zuiko 35/2 och filmen Fuji Superia Xtra 400

Så jag har kapitulerat för den kostnadsmässiga delen av färgfilmsfotografering. Jag är ju nybliven pensionär. Vill jag fota färg i fortsättningen får det bli digitalt.

Svartvitt överger jag dock inte. Där kapitulerar jag med döden. Eller "över min döda kropp" som en del säger.

Eders Hängivne

PS
Fast jag har några rullar 120-film i frysen. Så vid högtidliga tillfällen laddar jag nog en mellanformatare i alla fall.