Fikabildsvinnare

Det går att vinna fototävlingar bara det inte är för många som deltar

Idag hade jag "tur" och vann i konkurrens med ett knappt tiotal bilder med min bild Treenighet på Midsommargårdens Fotoklubbs möte. Vi har en tävling som heter fikabilden.

Bilden är tagen på Ulriksdals Handelsträdgård med en digital kamera.

Mellanformataren

GÅRDAGENS NYHETER

När flyttade exponeringsmätaren in i kamerahuset egentligen?

Tidiga exponeringsmätare var handhållna och användes utanför kameran. När väl mätningen var gjord ställde man in kameran efter den avlästa informationen. En sådan procedur var förstås önskvärd att integrera i kameran och göra helt automatisk. Fotografen skulle helst välja bländare eller tid själv och sedan få det andra automatiskt.

1936 blev Zeiss Ikon Contax III den första kameran med en integrerad och kopplad exponeringsmätare med selencell. Den var dock inte helautomatisk utan krävde fortfarande en avläsning. Kopplingen innebar att rattandet på slutartidsratten fick selenmätaren att flytta sin visare och fotografen skulle se till att visaren pekade på ett svart märke för att exponeringen skulle bli rätt. Lite krångligare än så var det allt och med lite ljus fick man använda huvudräkning.  Långt kvar till automatiken,alltså, men en bit på väg. Exponeringsmätare och kamera hade i alla fall vuxit ihop.

Den första fullt automatiska exponeringsmätande kameran var Super Kodak Six-20 som kom 1938. Den var dock så dyr, 225$, att den inte blev någon succé.

1960 var den tyska kameran Mec 16 SB först med att placera sensorn bakom objektivet för precisare mätning. TTL-mätningen (Through The Lens) var född. Först 1962 blev Topcon RE Super den första SLR:en med TTL-mätning.

I början på 60-talet när de elektroniska komponenterna blivit tillräckligt billiga började inbyggda automatiska exponeringsmätare bli vanliga, som t ex i point-and shoot-kompakter som Olympus PEN EE (Electric Eye). Electric Eye blev en riktig fluga som alla kameror skulle ha.

Sen har det bara rullat på och förfinats allteftersom tekniken gjort nya landvinningar och idag är det väl ingen som ens reflekterar över exponeringens vedermödor i fotografins historia.

Jag gillar dock att mäta med min gamla Ikophot när jag är ute med mina 50-talskameror. Det känns autentiskt på nåt vis.

Paret trivs och fungerar fortfarande utmärkt  tillsammans.

Mellanformataren

Att vända kameran åt andra hållet

Om självporträtt

Det här året måste jag börja ägna mig åt självporträttets svåra konst. Nå, måste är väl kanske överdrivet. Önskvärt snarare. Till sommaren tar mina historiska profilbilder slut. De hinner ikapp nutiden och då tänkte jag att självporträtten ska ta vid. Därför har jag redan börjat träna, inspirerad av några förebilder som t ex Vivian Maier, Lee Friedlander, Micke Borg och Bernt Carlzon. Det dröjer förstås länge innan jag kommer i närheten av deras kaliber men jag gör det mest för nöjes skull, precis som med mina tidigare profilbilder. En fotografisk lek.

Här kommer en kavalkad av tidigare  självmordsförsök varken i kronologisk ordning eller med framgång.

Barnbarn är också ett slags självporträtt

Svårt att få plats i bilden

Glorian tar jag bara på mig i kyrkan

Lugn, jag kör bara med lösa skott än så länge. Först i sommar blir det skarpskytte.

Mellanformataren

Att göra eller att taga en bild, det är frågan

Om tidsfaktorn i bildskapandet

För ett par år sedan gick jag en kurs på Fotografiska där handledaren  presenterade en linje för att förklara skillnaden mellan att göra eller att ta en bild.

Göra                                                                                                                                                  Ta
<------------------------------------------------------------------------------------------------------->
Långsamt                                                                                                                                  Snabbt 

Han menade att olika typer av fotografi hamnar någonstans på denna tidslinje.

Exempel i göraänden:

Arkitektur: 
Man har gott om tid på sig att studera motivet. Man kan gå dit vid olika tider på dagen, vid olika väder, olika årstider. Byggnader står tålmodigt kvar och fotografen har som regel tillgång till den under en lång tid. Det handlar mer om fotografens tålamod med sig själv och att invänta rätt tillfälle.

Gripsholms slott 

Stilleben eller produktfotografi:
Här är det ju fråga om fotografens förarbete i hög grad. Att slutligen ta bilden är bara avslutningen på ett en kortare eller längre tids arbete med att arrangera objektet, ljussättningen och andra detaljer.

Teservis 

Exempel i Taänden:

Sportfoto:
I sportfoto gäller det att fånga de viktiga och kanske avgörande  ögonblicken. Målen, knockouten, kroppen över ribban, det ilskna uttrycket i kastet o s v. En sportfotograf förbereder sig förstås till viss del i Göraänden. Han placerar sig nära där det borde hända intressanta saker. Vid målområdet t ex. Men sen är det till att vara på alerten och TA året sportbild i rätt tiondels sekund.

Hoppsan! Det här gick inget bra... Jag placerade mig vid ett intressant hinder där det borde hända saker och sen gick mycket på sekvenstagning.

Barnfoto:
Frånsett sovande barn som man gladeligen kan placera i Göraänden, är vakna barn något av det svåraste jag vet att fotografera. Jag har övat på tre egna och nu har jag två barnbarn dessutom. Det är svettigare än gatufoto! Spetsen på Taänden, om man säger så. Här gäller snabba slutartider och helst ett nervöst snabbt autofokus. Eller så skiter man i allt och så blir det som det blir.

Twist and shout. 1/60 och blixt duger inte...

Gatufoto:
Ligger för det mesta i Taänden men man kan förbereda sig rätt mycket i Göraänden genom att ta sig tid att hitta ställen med intressanta geometrier eller andra visuellt intressanta element att TA bilder i när rörliga objekt (människor mm) befinner sig på rätt ställe i kompositionen. Det är här man brukar tala om tillfällen som kommer som en snigel men försvinner som en blixt.

Screwed up. kfem, Vällingby 

Någonstans mittemellanexempel:

Porträtt och modellfoto:
Interaktionen mellan fotograf och modell ger rika möjligheter att ta lite tid på sig, ta om bilder. Både fotograf och modell kan snacka sig fram till en bild, skapa den tillsammans. Tiden är inte kritisk medan man bygger upp en pose men det gäller förstås att trycka av vid ett bra tillfälle.

TOG bilden mellan andra planerade GÖRA-bilder 

Nog med exempel. Man kan lätt förstå var olika typer av bilder hamnar på Göra-Ta-linjen. Ofta är det en blandning av  Göra i betydelsen att förbereda sig och Ta bilden i exakt rätt ögonblick. Sittande fågel är kanske mer i Göraänden än en fågel i flykt där det gäller att TA den vid rätt tillfälle. Landskap är väl nästan enbart en långsam process medan vetenskaplig höghastighetsfotografering naturligtvis ligger i den andra änden.

Man kan fundera över var fotografering med blixt egentligen handlar om....

Mellanformataren

PS
Som vanligt är det inte på fullaste allvar 

Mina bokfynd - 8

Hallarna i Paris, Sven Aurén. Fotografier av Tore Johnson

Jag fick först låna boken av fotovännen Anders Berlin. Sen hittade jag den på Tradera och köpte den. Det är en sån där bok som man kan läsa flera gånger och ändå ha behållning av den. Såvitt jag vet kan man bara få tag på den på bokantikvariat eller Bokbörsen. Den är tryckt 1967 och berättelsen har ingen aktualitet idag så nytryck är osannolikt.

Det här är ännu en bok där berättelsen står i centrum. Den är lättläst och medryckande. Jag är lättlurad. Jag gillade boken och fick snart en känsla av att jag måste åka dit och fotografera härligheten. Det dröjde en bit in i boken innan jag insåg att de månghundraåriga Hallarna i Paris inte finns längre. De har blivit ett stort köpcentrum utanför staden. Snopet.

Boken inleds med en karta över Hallarna och var de olika varorna finns.

Hallarnas verksamhet börjar på natten. Arbetarna samlas och väntar på de första tecknen på varornas ankomst. Lastbilsmullret. Alla lyssnar spänt efter det första avlägsna dova ljudet.

Tore Johnsons bilder ackompanjerar väl berättelsen även om jag inte tycker att Tores bilder håller riktigt samma klass som annars. Tore Johnson är född och uppvuxen i Paris och kan säkert konsten att smälta in som fotograf i det här sammanhanget. Bilderna är av dokumentär karaktär. Trycket är inte så bra som man kunde önska men de rimmar ändå bra med atmosfären i berättelsen. Han har förmågan att se under ytan med sina bilder.

Sven Aurén är en begåvad berättare och som utbildad journalist väl förfaren med berättande reportage. Han var korrespondent för Svenska Dagbladet under en period i Paris och vid skrivandet av denna bok bodde han en period i närheten av Hallarna.

Kraftkarlarna är ett högt respekterat skrå i Hallarna. Det är de som hjälper till vid de tunga lyft, drag eller skjut som kan behövas lite varstans. Inträdesprovet är att, utan verktyg, bryta av hörnen på en tjock kopparplåt. Därefter bär de stolt tecknet på sitt yrke.

Vad kommer att hända med alla matställen när Hallarna flyttar?

Jag har aldrig varit i Paris men efter den här boken hade jag en obeskrivlig lust att åka dit. Men inte för att åka till de nya Hallarna i Rungis och La Vilette. Utan just för att besöka kvarteren där de gamla Hallarna låg.

Mellanformataren

PS
Det finns några exemplar på bokbörsen.