Hur kommer jag vidare i mitt fotograferande?

Jag har funderat mycket på hur man utvecklar sitt fotograferande. Hur man kommer vidare och vad ”komma vidare” betyder för just mig. Hur vill jag att fotoåret 2010 ska gestalta sig och hur ska jag kunna säga i januari 2011 att 2010 har varit utvecklande och lett mig in på nya fotografiska stigar.

Jag har suttit ”ensam på kammaren” och fotograferat fram till hösten 2007 då jag gick med i Midsommargårdens Fotoklubb. En av grundbultarna i att utveckla sitt fotograferande är att träffa likasinnade som brinner för samma intresse som en själv. Att gå med i Midsommargårdens Fotoklubb har för min del varit en fantastisk upplevelse. Jag har fått nya vänner, jag har gått på fotokurser, jag har gått på foto- och konstutställningar betydligt mer frekvent med nyfunnen vänner och jag har deltagit i tävlingar med en viss framgång om än blygsam. Jag blev årets fotograf 2009 inom fotoklubbsvärlden exempelvis. (Inom parentes kan sägas att vår fotoklubb kommer att få en ny och stor och modern klubblokal med alla faciliteter, som hör en fotoklubb till, i början på detta år. )

Emellertid är det något som ligger och gnager och det är tack vara Magnus Fröderberg på Kamera & Bild. Då han var domare i Grand Prix förra året så bedömde han en bild med följande ungefärliga mening, vilka har gjort ett rejält avtryck i mitt fotomedvetande. ”Detta är en bra bild, det finns inget att anmärka, en typisk fotoklubbsbild”. Dvs bilden är estetiskt ok men säger inte mycket mer.

Som tur är jag med i Midsommargårdens Fotoklubb, som är öppen för nya idéer och som arrangerade en kurs i ”Kreativ Fotografi” våren och hösten 2009 med Stefan F Lindberg, som en utmärkt lärare. Jag lärde mig att om man vill komma vidare i sitt fotograferande måsta man vilja något , dvs komma ifrån knäppandet ”på allt som rör sig”. Det måste finnas ett fokus. Man får inte heller vara alltför bekväm. Det är viktigt att finna det rätta ljuset och pröva sig fram vad gäller olika vinklar och positioner för den bästa bilden om man så måste ”skita ner sig”. Bilden måste också leverera en känsla (behöver inte vara självklar) av något slag för att bli ihågkommen. Man måste våga utsätta sig för det där obekväma, som står i vägen för den där bilden med stort B. Sist men inte minst är det viktigt att se möjligheterna i efterbehandlingen av bilden för att lyfta fram de intentioner, som man har med bilden.

Hur tror jag då att mitt fotoår 2010 kommer att se ut i största allmänhet:

1. Jag ska bli en bättre porträttfotograf (bättre och bättre, jag startar från noll och börjar med att gå på en studiefotokurs med början i mitten på april)

2. Jag hoppas kunna bli en bättre naturfotograf och titt som oftast inte ligga och dra mig på morgnarna utan ge mig väg tidigt i ”ottan”.

3. Jag kommer att lägga en del krut på bilder där människan/människorna inte är huvudnumret. På detta sätt tvingas jag komma ifrån mer ”lättköpta” bilder tror jag.

4. På kursen med Stefan Linberg hade vi en övning där två bilder, som var för sig hade fotografiska kvaliteter, och som tillsammans skulle förmedla ett tredje uttryck. Jag tänker efter bästa förmåga utveckla detta, då jag tror att detta faktiskt hjälper till att utveckla fotograferandet. Man tvingas att tänka på mer än bara bilden och införliva tankar runt ett ”budskap.

"Manipulerade" naturbilder,vad är det? (och lite annat)

Är en bild på en varg som hoppar över ett stängsel ute i den fria naturen bättre än en lika dan bild tagen på ZOO? Om svaret är ja kan man ställa sig följdfrågan: Är en bild på örnar som är tagen utan "lockbete"  bättre än en likartad bild  tagen med hjälp av utlagd föda?

Om man svarar ja  på båda frågorna så måste slutsatsen bli att vad man vet om en bild betyder mer än själva bilden. För att belysa detta.  Dvs om jag åker till andra sidan av jordklotet under svåra strapatser och tar en närbild på en koalabjörn så uppskattas denna bild  mångfallt mer än en identisk bild tagen på ZOO.

En annan besynnerlig företeelse inom naturfotografin är att det är finare att fotografera örnar än exempelvis måsar och ju sällsyntare arten är desto finare är det oavset fotografiska kvaliteter.

Jag tror att det är så här. Medan vi amatörer går omkring och fotograferar ärliga naturbilder så åker proffsen, i stor utsträckning, omkring till diverse stationära gömslen med utlagd föda och tar sina fantastiska bilder. Brutus skulle aldrig, enligt min åsikt, exempelvis nå de resultat han nått på så kort tid utan att titt som oftast "manipulera naturen". Man kan också undra om Klum berättar hela sanningen om sina bilder. Han kanske har blivit så stor att ingen vågar fråga!

En ärlig naturbild är, enligt min åsikt, tas genom att att befinna sig  på rätt plats vid rätt tidpunkt utan att "manipulera" naturen. Därmed inte sagt att en bild  där man "manipulerat" naturen eller är tagen på ZOO  kan ha förträffliga bildkvaliteter.

 OK, jag medger att det låter lite kluvet men vad säger Du som läser detta?

Kan bilder döda?

Jag slog upp tidningen idag och läste en artikel “Ökad vrede i Iran” av Nathalie Besér med foto från Reuters. Med tillfredställelse noterade jag att demonstranternas ansikten hade gjorts oidentifierbara. Bilredaktören för pappersupplagan har förmodligen tänkt till och insett att demonstranternas liv är i fara om de går att känna igen dem på fotot.

Senare på dagen tog jag en tur på stan och erbjöds ett gratisex av SvD. Väl hemkommen tog jag mig ett glas tee och började läsa tidningen. På ett helt uppslag fann jag artikeln “Upplopp i Iran kräver flera dödsoffer” av Josef el Mahdi där SvD har valt att publicera samma bild som DN, men med identifierbara demonstranter. SvD:s bildredaktör fattar förmodligen inte vad en bild av denna art kan åstadkomma. I läsandets stund tänkte jag - DN fattar i alla fall att bilder kan döda. Nästa tanke som dök upp var - hur ser det ut på SvD:s och DN:s nätsidor? Döm om min förvåning då jag finner att DN på nätet är lika aningslös som SvD i sin pappersupplaga.

Klica HÄR för DN:s nätartikel med bild.

Det är inte helt osannolikt att DN och SvD, genom sina bildpubliceringar av den här typen, medverkat till att antalet  döda demonstranter kommer att öka i Iran.

Att tänka på om Du ska få tävlingsbilder placerade i Foto och Kamera & Bild.

Jag har roat mig med att gå igenom Kamera & Bilds (Grand Prix) samt Fotos (Månadens Bilder) för att se om det finns någon gemensam nämnare bland de domare som utser de ”bästa” bilderna i varje nummer. Totalt har 18 domare varit aktiva varav 14 män och 4 kvinnor.

Om jag gör ett svepande påstående om domarna så kan man inte anklaga dem för att vara djärva utan kör på säkra kort. I huvudet på en domare kan man förmodligen finna följande - ”Om jag tar med en människa på bilden så kan ingen anklaga mig för att göra fel” (Detta gäller i högsta grad om en kvinna är domare. )

Av de 18 bilderna på första plats kan man finna 13 st med människa/människor.

I Kamera & Bild innehåller 74% av placerade bilder människa/människor och i Foto 61%. Om domaren är kvinna landar vi på 90%.

När jag satt och tittade igenom bilderna så började jag tycka att det dök upp ovanligt mycket barn på bilderna så jag delade upp gruppen ”Människa i bilden” i undergrupper och si i Foto förkommer det 20% barn och i Kamera&Bild 37% av de bilder som jag bedömt som ”Människa i bilden”. Vidare kan jag konstatera att domarna föredrar en man/män i bilden före en kvinna/kvinnor.

Förra året var det i Kamera & Bild överrepresentation av svartvita bilder om jag kommer ihåg rätt. I år är det faktiskt lite mer färgbilder än svartvitt om man tar hänsyn till alla placerade bilder i de båda magasinen.

Nu till Björns rekommendationer för att 2010 vinna i Foto och Kamera&Bild:

- Först vill jag bara säga att det är ingen idé att snegla på domarens bildpreferenser. Det har ingen som helst betydelse vid bedömningarna.

- Du kan också i princip skippa rena naturbilder och bilder i stadsmiljö utan någon skymt av en människa/människor, typ arkitektbilder.

- Manipulerade bilder - konstbilder kan Du också glömma

- Det är hugget som stucket mellan färg och svartvitt

- Domaren är något begränsad i sin bildanalys och måste kunna identifiera sig med något i bilden och då är det enklast att ha med någon människa/människor i bilden helst placerad i en miljö, som har konstruerats av människan - inne eller ute. (Jag kan efter min genomgång konstatera att miljöer i naturen är i minoritet)

- Bilden måste samtidigt leverera en estetik i kombination med en känsla som slår an.

Om du nu inte tycker att ovanstående rekommendationer verkar så inspirerande så kommer här några alternativa:

- skit i vad andra tycker

- ta till Dig och var öppen för vad unga fotografer håller på med

- Gå på foto- och konstutställningar och verkligen studera bilderna och ställ Dig frågan - varför tycker ja att en bild är skit när andra höjer den till skyarna.

- Kom bort ifrån ”fotoklubbsbilden” , bryt fotoregler och börja experimentera

- Skicka in ”tokiga” bilder till fototävlingar

Rekommendationer till Foto och Kamera & Bild:

 - Om ni vill medverka till att släppa fram, engagera och utveckla fotograferandet bland era läsare ta då och inrätta olika tävlingsklasser.

- Mer bilder och mindre text. Med det menar jag att även om det kan var intressant att få veta mer om en framgångsrik fotograf så borde fotografens bildutymme vara större än textutrymmet!

- Släpp fram konstfotot, som kan var inspirerande även för den som inte håller på med denna typ av foto

Så här ser "glada" grisar ut. Kan vara bra att veta i Juletider

Djur- och naturbilder varav en riktigt svinaktig