Nu måste jag bara skriva om bedömningen av första omgången i Grand Prix i Kamera & Bild

Jag skrev ju tidigare i min blogg ”Att tänka på om Du ska få tävlingsbilder placerade i Foto och Kamera & Bild” och man kan säga att analysen håller.

- På första plats är det människor och i det här fallet barn.

- 4 av bilderna med barn, vilket rimmar till 100% med min analys.

- 7 av 10 bilder innehåller människor, vilket också är mitt i prick.

- Det är fifty fifty vad gäller SV eller färg och även detta till 100% i paritet med vad jag skrivit tidigare.

(Man kan undra över om det är en slump att det är 5 män och 5 kvinnor, som blivit placerade.)

Det finns en ”naturbild” som i mina ögon är photshopad, vilket inte är fel, men som Severus uttrycker det ” Det är roligt när någon fotograferar djur och får fram känslan, av att ha fångat en personlighet………Jag gillar enkla bilder på djur, rent och snyggt utan krimskrams”

Det finns också en bild på två korvar på en tallrik, som väcker minnen hos Severus tillfogar ”Dött och förkolnat, ändå har de lagt korvarna på tallriken” . Som jag ser det är korvarna inte alls förkolnade utan exponerade utifrån den ljusa tallriken ,vilket har gjort korvarna mörka.

Nu till något helt annat

Jag var ute igår och testade min Canon 7D och mitt 100-400 mm tele vid strömmen i Stockholm. Jag körde på fri hand med lite olika ISO från 800 till 1600.

Nedan några bilder som aldrig kommer att vinna någon fototävling!

Har kultureliten alla indianer i kanoten ? En spaning!

Poeten Anna Hallbergs ondgör sig, i en artikel i DN kultur den 7:e januari, över att "kultureliten" inte får tillräckligt med bidrag så att man slipper den föraktliga kommersialismen: ”så länge som litteraturdiskussionen styrs av ekonomiska intressen kommer kvalitetslitteraturen vara en deppig förlorare. I böckernas värld handlar allt om pengar och värden som minne, stabilitet, offentlighet och demokrati får stryka på foten". Hon lyckas också  med konstycket att skriva, som DN uttrycker det,  en ”rasande betraktelse över dagens kulturklimat” med fokus på litteratur utan att en enda gång använda ordet ”läsare”.

I slutet på artikeln spårar det ur då hon antyder att Sverige är på väg mot ett nationalsocialistiskt samhälle. Resonemanget backar hon upp med med argument som att det kommer ut böcker, vilka  behandlarom  andra världskriget, ”som om det vore en myt eller saga”, vilket skulle tyda på en kollektiv minnesförlust avseende andra världskrigets fasor. Hon spinner vidare på resonemanget och skriver: ”Minnesförlusten och den långsamma , svagt glidande avdemokratiseringen. Är inte det vad alltihop egentligen handlar om?” Hennes slutkläm få mig att undra om hon följer med i vad som händer i samhället idag. Hon påstår nämligen att om Sverige inte har råd att försörja en ”kulturelit” så kommer vi att drabbas av ett minnesförslöande samhälle, som på sikt urholkar demokratin och ökar skillnaderna mellan klasser.

Anna Hallberg tycks  föga besitta kunskap om det kunskaps- och informationssamhälle vi lever idag. Bara för nämna något, om Anna Hallberg orkar lyfter ögonen ovanför bokkanten, finns det ett ganska utbrett historieintresse i Sverige. Man kan söka kunskap via böcker, magasin, radio och TV. Vad gäller TV så kan man förkovra sig genom dokumentärer och serier som bygger på historiska händelser.

Påståendet om att det pågår ”en svagt glidande avdemokratisering i Sverige ” är en ganska allvarlig anklagelse och beträffande att ”offentlighet och demokrati får stryka på foten” kan jag upplysa om att Internet finns. En avdemokratisering är inte möjlig i öppna samhällen där informationen i form text och bild flödar fritt inom och över nationsgränser och det är inte ”kultureliten” som står för detta flöde utan vanliga människor, som står i händelsernas centrum. I totalitära länder försöker man strypa informationen och händelserna i Iran tyder på att det just, trots allt , är det okontrollerade informationsflödet, som kommer att fälla diktaturen för eller senare.

När jag läst Anna Hallberg, som enligt henne själv bara har kunskap om böckernas värld, började undrar över om det är allmänt förekommande att kultureliten kan sitt ämne men i övrigt så att säga paddlar omkring utan att ha  alla indianer i kanoten? Jag kommer då att tänka på Göran Greider och Göran Rosenberg som ställde upp i På Spåret på TV. Mitt intryck var att det fanns övrigt att önska beträffande allmänbildningen.

Således min spaning landar i två saker.

För det första: kultureliten ”kan” sin grej men är nog lite vilsna utanför det egna reviret.

För det andra: kultureliten inom ”text, bild och video” kommer att få konkurrens av ”vem som helst” som lyckas fånga ett större intresse med hjälp av de möjligheter som ny teknik ger. (som till exempel: skriv en bok , lägg upp den på nätet , ta betalt, läs den på en läsplatta)

"Baby it´s cold outside"

Hur kommer jag vidare i mitt fotograferande?

Jag har funderat mycket på hur man utvecklar sitt fotograferande. Hur man kommer vidare och vad ”komma vidare” betyder för just mig. Hur vill jag att fotoåret 2010 ska gestalta sig och hur ska jag kunna säga i januari 2011 att 2010 har varit utvecklande och lett mig in på nya fotografiska stigar.

Jag har suttit ”ensam på kammaren” och fotograferat fram till hösten 2007 då jag gick med i Midsommargårdens Fotoklubb. En av grundbultarna i att utveckla sitt fotograferande är att träffa likasinnade som brinner för samma intresse som en själv. Att gå med i Midsommargårdens Fotoklubb har för min del varit en fantastisk upplevelse. Jag har fått nya vänner, jag har gått på fotokurser, jag har gått på foto- och konstutställningar betydligt mer frekvent med nyfunnen vänner och jag har deltagit i tävlingar med en viss framgång om än blygsam. Jag blev årets fotograf 2009 inom fotoklubbsvärlden exempelvis. (Inom parentes kan sägas att vår fotoklubb kommer att få en ny och stor och modern klubblokal med alla faciliteter, som hör en fotoklubb till, i början på detta år. )

Emellertid är det något som ligger och gnager och det är tack vara Magnus Fröderberg på Kamera & Bild. Då han var domare i Grand Prix förra året så bedömde han en bild med följande ungefärliga mening, vilka har gjort ett rejält avtryck i mitt fotomedvetande. ”Detta är en bra bild, det finns inget att anmärka, en typisk fotoklubbsbild”. Dvs bilden är estetiskt ok men säger inte mycket mer.

Som tur är jag med i Midsommargårdens Fotoklubb, som är öppen för nya idéer och som arrangerade en kurs i ”Kreativ Fotografi” våren och hösten 2009 med Stefan F Lindberg, som en utmärkt lärare. Jag lärde mig att om man vill komma vidare i sitt fotograferande måsta man vilja något , dvs komma ifrån knäppandet ”på allt som rör sig”. Det måste finnas ett fokus. Man får inte heller vara alltför bekväm. Det är viktigt att finna det rätta ljuset och pröva sig fram vad gäller olika vinklar och positioner för den bästa bilden om man så måste ”skita ner sig”. Bilden måste också leverera en känsla (behöver inte vara självklar) av något slag för att bli ihågkommen. Man måste våga utsätta sig för det där obekväma, som står i vägen för den där bilden med stort B. Sist men inte minst är det viktigt att se möjligheterna i efterbehandlingen av bilden för att lyfta fram de intentioner, som man har med bilden.

Hur tror jag då att mitt fotoår 2010 kommer att se ut i största allmänhet:

1. Jag ska bli en bättre porträttfotograf (bättre och bättre, jag startar från noll och börjar med att gå på en studiefotokurs med början i mitten på april)

2. Jag hoppas kunna bli en bättre naturfotograf och titt som oftast inte ligga och dra mig på morgnarna utan ge mig väg tidigt i ”ottan”.

3. Jag kommer att lägga en del krut på bilder där människan/människorna inte är huvudnumret. På detta sätt tvingas jag komma ifrån mer ”lättköpta” bilder tror jag.

4. På kursen med Stefan Linberg hade vi en övning där två bilder, som var för sig hade fotografiska kvaliteter, och som tillsammans skulle förmedla ett tredje uttryck. Jag tänker efter bästa förmåga utveckla detta, då jag tror att detta faktiskt hjälper till att utveckla fotograferandet. Man tvingas att tänka på mer än bara bilden och införliva tankar runt ett ”budskap.

"Manipulerade" naturbilder,vad är det? (och lite annat)

Är en bild på en varg som hoppar över ett stängsel ute i den fria naturen bättre än en lika dan bild tagen på ZOO? Om svaret är ja kan man ställa sig följdfrågan: Är en bild på örnar som är tagen utan "lockbete"  bättre än en likartad bild  tagen med hjälp av utlagd föda?

Om man svarar ja  på båda frågorna så måste slutsatsen bli att vad man vet om en bild betyder mer än själva bilden. För att belysa detta.  Dvs om jag åker till andra sidan av jordklotet under svåra strapatser och tar en närbild på en koalabjörn så uppskattas denna bild  mångfallt mer än en identisk bild tagen på ZOO.

En annan besynnerlig företeelse inom naturfotografin är att det är finare att fotografera örnar än exempelvis måsar och ju sällsyntare arten är desto finare är det oavset fotografiska kvaliteter.

Jag tror att det är så här. Medan vi amatörer går omkring och fotograferar ärliga naturbilder så åker proffsen, i stor utsträckning, omkring till diverse stationära gömslen med utlagd föda och tar sina fantastiska bilder. Brutus skulle aldrig, enligt min åsikt, exempelvis nå de resultat han nått på så kort tid utan att titt som oftast "manipulera naturen". Man kan också undra om Klum berättar hela sanningen om sina bilder. Han kanske har blivit så stor att ingen vågar fråga!

En ärlig naturbild är, enligt min åsikt, tas genom att att befinna sig  på rätt plats vid rätt tidpunkt utan att "manipulera" naturen. Därmed inte sagt att en bild  där man "manipulerat" naturen eller är tagen på ZOO  kan ha förträffliga bildkvaliteter.

 OK, jag medger att det låter lite kluvet men vad säger Du som läser detta?

Kan bilder döda?

Jag slog upp tidningen idag och läste en artikel “Ökad vrede i Iran” av Nathalie Besér med foto från Reuters. Med tillfredställelse noterade jag att demonstranternas ansikten hade gjorts oidentifierbara. Bilredaktören för pappersupplagan har förmodligen tänkt till och insett att demonstranternas liv är i fara om de går att känna igen dem på fotot.

Senare på dagen tog jag en tur på stan och erbjöds ett gratisex av SvD. Väl hemkommen tog jag mig ett glas tee och började läsa tidningen. På ett helt uppslag fann jag artikeln “Upplopp i Iran kräver flera dödsoffer” av Josef el Mahdi där SvD har valt att publicera samma bild som DN, men med identifierbara demonstranter. SvD:s bildredaktör fattar förmodligen inte vad en bild av denna art kan åstadkomma. I läsandets stund tänkte jag - DN fattar i alla fall att bilder kan döda. Nästa tanke som dök upp var - hur ser det ut på SvD:s och DN:s nätsidor? Döm om min förvåning då jag finner att DN på nätet är lika aningslös som SvD i sin pappersupplaga.

Klica HÄR för DN:s nätartikel med bild.

Det är inte helt osannolikt att DN och SvD, genom sina bildpubliceringar av den här typen, medverkat till att antalet  döda demonstranter kommer att öka i Iran.