Dag 198 Strandhugg på Skrakholmen

Utanför Dalarö skans ligger Skrakholmen där skarven häckar. På ön råder landstigningsförbud fram till och med den 15:e juli. Har aldrig stigit iland på ön förut, men nu tänkte jag att det var dags. Det har varit så in i vassen torrt så länge nu så det borde inte vara så kladdigt på backen nu. Jag var nyfiken på hur det egentligen ser ut på ön. Jag har ju alltid sett ön "utifrån" liksom.  Detta var vad jag såg. 

Skarvungar i bon på marken. Det får bli dagens bild 17 juli. Förstora gärna.

Skarvön sett från sjön. Det är inte lika mycket träd nu som det var innan de flyttade dit. 

Förstora gärna. 

Det var inte så kladdigt på backen, men man fick se upp för skarvarna ville gärna "skrämmas" genom att spy upp halvsmält maginnehåll på oss. 

Skarv-ammunition - halvsmält tånglake. Min kompis fick en sådan i håret.  Jag hade keps - det kändes skönt! 

Känns nästan som man inte är i Sverige, med allt detta vita. Dalarö skans i bakgrunden påminner om att vi ändå är i skärgården. :)

Mitt på ön - där det inte fanns så många växande träd hade annan vegetation tagit över.

Det känns lite surrealistiskt att gå omkring här. En helt annan värld liksom.

Skarvbon och ungar på marken.

Det är varmt och ungarna flämtar i värmen.

Skarvarkitektur.....

Blev tillsagd att nu var det dags att åka hem, så det gjorde vi. 

Hej så länge!

Dag 190 En (arbets) dag på Huvudskär

Semestertider och full aktivitet på Huvudskär. Hängde med maken och sonen dit för att jobba med  solcellsanläggningen på vandrarhemmet. Min del av jobbet var mycket litet, att hjälpa till att märka upp anläggningen med Dymo-apparaten, och lite fotodokumentation. Så det fanns gott om tid att flanera runt och fota de vackra omgivningarna. 

Så mysigt!

Den gamla stengrunden från 1800-talet är ett gediget hantverk. Det finns en del sådana husgrunder på ön. Notera den svarvade "knutbrädan" ! Original från 1800-talet.

Nu blir det tillräckligt med ström till vandrarhemmets 7 kylskåp även molniga dagar. Batteriernas lagringskapacitet 2400Ah (28,8 KWh). Anläggningen laddas med 80A från solcellerna på taket. Max korttidsförbrukning 3.600W.

Jag gillar solel och jag tycker anläggningen är snygg! Det får bli dagens bild den 9 juli.

Hej så länge!

Dag - 112 Huvudskär

I Stockholms södra ytterskärgård ligger Huvudskär. I dag for vi dit ut för att kolla en solcellsanläggning. 

Huvudskärs pampiga fyr får bli dagens bild 112

Barnbarnet blev så förtjust i fyren.

Pelle Blom är tillsynsman på Huvudskär.

Det är så vackert!

Fina bodar.

Dag 109 - Från Knytblusmanifestation till Anders Petersen

I dag hade Svenska Akademien sitt första möte efter att Sara Danius lämnat. (Mötet hölls dock på hemlig ort)

Det var många (med och utan knytblusar) utanför Börshuset på Stortorget som hade samlats för att visa sitt missnöje med att fokus förskjuts från misstänkta mäns brott till en kvinnas förmåga. Talarna avlöste varandra och budskapet var entydigt  - Samtliga ledamöter bör lämna sina stolar. Detta behövs för att göra upp med tystnadskulturen, elitismen och gubbväldet en gång för alla. 

Ropen ekade mellan husen - Avgå alla -avgå alla!

Både stora och små hade samlats.

En grön knytblus dagen till ära. 

Klart vovvarna ska ha "knytblusar".

Se där! Anders Petersen dök upp i folkmassan, med sin Contax i näven. Det får bli dagens bild 109.  

Med elbil över Alperna del 4 - Sista etappen Grimselpass - Nuefen-passet- Airolo

Sista etappen på vår elbilsresa i Alperna - de tidigare hittar du här del 1 , del 2 och del 3. 

Nästa morgon efter frukost hade vi en full laddning igen, och vi packade in oss i elbilen. Sedan insåg vi något ganska irriterande.

Vi var nu på toppen av berget vid Grimselpasset och den första vägsträckan var neråt, 600 höjdmeter. Och med ett fulladdat batteri skulle vi behöva bromsa bort all energi med bromsbeläggen (som en vanlig fossil bil) Vilket enormt slöseri med energi. 

Fastän att vi inte hade behövt betala för någon av laddningarna hittills, beslutade vi att vi inte kunde låta vår potentiella energi gå till spillo, så vi vände om och började leta efter någon liten alpväg att utforska, för att göra lite plats i batteriet.

I slutet av den lilla sjön Totensee ("de dödas sjö") på toppen av Grimselpass fann vi en mycket smal väg med en skylt som säger att det var bara tillåtet att börja köra på vägen de första 10 minuter varje hel timme . Detta väckte vår nyfikenhet, så vi parkerade vid skylten och väntade på att klockan ska slå 9 - då det skulle vara ok att köra. 

Och WOW vilken väg det visade sig vara! Utsikten var fantastisk på 2.400m ö h, det var en 3 m bred 8,8 km lång "spagettiväg", med en 300m drop ner till en glaciärsjö utanför våra fönster.

Förstora gärna småbilderna. 

Vid slutet av vägen finns det ett vattenkraftverk och ett vandrarhem som heter Oberaarhutte där de serverade kaffe och en bit mat (vi åt inget eftersom vi precis hade ätit frukost)

Efter att ha vandrat runt lite på vattenkraftdammen började vi köra tillbaka, (då det var tillåtet att göra det igen) vi passerade hotell Grimselblick och vi fortsatte ner i dalen - mot Gletsch. 

När vi nått Gletsch i botten på dalen var batteriet fullt igen, så vi fortsatte raka vägen mot nästa pass - Nuefenen-passet 2.478 meter över havet.  

Inför det här passet hade den räckvidsångest vi hade i början försvunnit, vi insåg ju att vi skulle komma fram, så vi kunde ignorera "ungefär-O-meterns" alarmerande siffror - låg batterinivå. 

Och precis som tidigare pass så återvände strömmen till batteriet på vägen ner från toppen igen.

Tillbaka i Airolo checkade vi in på samma hotell som den första natten, Hotel Forni, och började skanna Google maps för något häftigt ställe att äta middag på samma kväll.

På Google maps hittade vi en liten restaurang med namnet Rifugio Lago Ritom, på kartan. Den ligger högt uppe på en bergssida ungefär 20 minuters bilresa bort från Airolo. Vägen var som en liten tunn linje på kartan, och man bara fick bara köra på den mellan kl 17 på kvällen till 9 på morgonen. (Vad menar schweizarna med att tidsbegränsa vägar?) Klockan var nu 17.20 så vi tog sikte på restaurangen och gled iväg med bilen. 

Vägen var vacker (men smal) och som trevlig omväxling gick den genom i skogen under trädgränsen. De tidigare vägarna vi åkt på har alla varit ovanför trädgränsen. 

Restaurangen låg vackert vid en sjö Rifugio Lago och hade en ganska modest meny, men det smakade bra. Hungern är den bästa kryddan sägs det. 

Efter middagen hade solen gått ner, så vi var tvungna att navigera den mycket smala skogsvägen i mörker. Det var en riktig utmaning.

När vi kom till luckor mellan träden kunde vi se stadens ljus under oss, och alla lampor från bilarna som köade för att gå igenom Gotthardtunneln.  Med bergen mjukt upplysta av månsken var det verkligen en magisk vy.

Efter all den spännande körningen så var det nog ingen av oss som hade några svårigheter att somna den natten.

Nästa morgon spenderade vi genom att fara runt kring Airolo för att ta fina bilder, men framför allt att ha kul med eco-läget urkopplad och testköra lite på de slingriga vägarna.

(Snygg bil - dock ingen elbil)

Vi lämnade tillbaka elbilen tidigt på eftermiddagen och hoppade på tågen hem. Sonen åkte tillbaka till Basel och vi andra till Zurich och det väntade flyget hem till Stockholm.

Under hela resan spenderade vi inte ett enda öre på att ladda bilen. :) Det funkade över förväntan med en elbil i Alperna.

2013, året innan vi tog mina föräldrar med på denna resa så var sonen i Airolo med sin dåvarande flickvän och testkörde sträckan. Han filmade elbilsresan och den kan man se på Youtube. För er som är nyfikna på att köra elbil i Alperna kan kolla in filmen HÄR!

Efter den här resan blev vi alla elbils-frälsta och idag kör jag själv elbil till vardags. Det funkar jättebra och jag är supernöjd. :-)

Hej hopp!