Design Ikon

OK, designikon skall inte särskrivas men eftersom jag tänker ta upp en tidlöst designad kamera från företaget Zeiss Ikon så låg ordvitsen i rubriken nära till hands. 

Jag är inte intresserad av att samla på kameror för att de är ovanliga specialutgåvor eller antika, men eftersom jag tyckerom design i allmänhet och industridesign i synnerhet så finns det några få  kameror jag har (eller vill ha) enkom för formgivningen skull.

Design som är originell och nyskapande samtidigt som den är tidlös och lite återhållen tilltalar mig. De här egenskaperna är nog rätt svåra att kombinera och därför är det faktiskt inte så många kameror som jag tycker är design-fullträffar men Contax 1 är en av dem. Fastän den lanserades för 80 år sedan tycker jag att linjerna än idag känns förvånansvärt moderna.

Annons från 1934. Ha gärna en matchande klackring till din Contax...

Den kantiga designen och det helsvarta utförandet i lack skiljer kameran från samtida konkurrenter och gör att kameran ser idag lite yngre ut än vad den är.

En viktig orsak till att kameran fick den form den har är förmodligen att man på alla tänkbara plan vill skilja sig från den sju år tidigare lanserade Leican (med runda former) som snabbt tagit marknadsandelar genom att introducera den nya filmformatet 24 x 36 (som vi i dag kallar "fullframe" eller FX när vi talar sensorstorlekar). Leitz hade självklart ett kommersiellt försprång eftersom man introducerat själva småbildsformatet. Nu ville konkurrenten Zeiss Ikon slå Leitz på fingrarna och ta marknadsandelar  genom teknisk knock-out. Contaxen måste vara bättre på allt. 

Några exempel på argument som Contaxsäljaren radade upp var t.ex. snabbfokusering genom "pekfingerhjulet" framför avtryckarknappen. Den inre bajonetten, innanför den svarta avtsåndsskalan, roterar med hjälp av hjulet och ändrar skärpeinställningen.Det här funkade dock i princip bara på 50 mm objektiv. Övriga objektiv anväde den kraftigare yttre bajonetten utan "fjärrkontroll" till fokuseringen.

Skärpan ställs för övrigt  in med hjälp av en sökare som påstods vara mer exakt än Leicas. 

Ett av de hårdast lanserade argumenten för Contaxen var dock den ultrasnabba slutaren med 1/1000 sek som kortaste slutartid. Leica klarade bara 1/500 del.  Den kombinerade frammatnings- och slutartidsväljarratten bredvid objektivet  hävdades också vara överlägsen handhavandemässigt (vilket den ganska uppenbart inte är).

Tidlös 80-åring.

 Tekniken som skulle slå Leitz på fingrarna hade inte direkt avsedd effekt utan slog tillbaka mot avsändaren istället. Den avancerade tekniken, som förutom att den drev upp tillverkningskostnaden (varje kamera tog sex timmar att montera), var notoriskt opålitlig och många av kamerorna som såldes första åren fick återkallas till fabriken för uppdateringar eller reparation. Contax tillverkades 1932 till 1937 och under de fem åren genomfördes sju geomgripande uppdateringar av mekaniken i kameran. Detta gav resultat och efterföljaren Contax II är betydligt mera pålitlig. 

Inte helt överraskande är det svårt att hitta tidiga Contax I som fungerar. Det som allra oftast är trasigt är slutaren. För att hantera de snabba tiderna (och eventuellt också för att gå runt Leitz patent) byggdes slutarridåerna i metall. Ungefär som en garageport i miniatyr. Ridåerna löpte i, och stydes delvis av, två tygband som ofta är trasiga. Det här gäller också för mitt exemplar.

Här syns det tydligt att slutarridåerna är sitter snett. Det vänstra tygbandet har förmodligen gått av. Nu har jag som sagt den här kameran mest på grund av deignenoch det gör inte så mycket att den inte funkar. Men samtidigt vore det kul att kunna ta några bilder ed den och därför har jag bestämt mig för att försöka laga slutaren på egen hand. Första steget blir att hitta reservdelar. Rapporter kommer...

Kyoceras Contax G1 och G2 kom under 90-talet men hade egentligen inte så mycket med Ur-Contaxen att göra. Men hjulet för fokusinställning fanns kvar och optiken levererades fortfarande av Zeiss.

/F

Fokus på fashion week

Jag blev nyliigen inbjuden till en av visningarna på Mercedes Benz Fashion Week i Stockhom. Jag hade nog inte gått dit på egen hand men styvdottern var noga med att vi skulle gå. Det hela bestod av inledande mingel som övergick i modevisning. Introduktion av ny Mercedes (SL)  och visning av befintliga modeller var nog också en viktig del av konceptet.

Jag hade inte planerat att fotografera men utsågs av styvdottern till modefotograf eftersom det skulle läggas ut bilder på blogg.

Ljusförhållandena var inte helt oväntat mediokra men även med en relativt brusig digital kamera kan man komma undan med ganska bra resultat också när det är riktigt ont om ljus. I synnerhet om man jämför med film. Film hade krävt blixt med allt vad det innebär av, tycker jag, plattare bilder och ökad uppmärksamhet.

Efter ett tag blev jag varm i kläderna och njöt av att befinna mig på ett ställe med massor av aktivitet med kameran i högsta hugg. En och annan drink och snitt slank ner också.

Köptankar?

När det sedan var dags för själva modevisningen på catwalken så förbannade jag mig själv för att jag hade tagit med mig manuellt fokuserad kamera. Visserligen blev ljusförhållandena bättre under visningen och det gick att blända mer och få lite skärpedjup. Likväl blev de första tiotalet bilder notoriskt suddiga och jag tittade avundsjukt på den oficiella fotografen som stod bredvid mig och smattrade iväg bildserie efter bildserie med sin Canon 1 (någonting).

Men sedan kom jag på att det faktiskt finns ett trick som gör manuell fokus fullt användbar även om man står vid en catwalk med modeller som rör sig snabbt. Att försöka följa fokus är inte att tänka på men tricket är att låta fokus komma till dig istället. Eller snarare att låta modellerna vandra in i fokus.

Några meter bort på catwalken låg några vita smulor (tror att det var pärlsocker från bullarna som det bjudits på tidigare) som jag siktade in mig på och fokuserade avståndet till smulorna. Nu var det bara att bränna av en bild när modellen var precis innan smulorna.  Funkade utmärkt även med 50mm objektiv och storbländaröppning! Behövde inte ens använda serietagning.

Det här är såklart inte lika flexibelt som snabb, följande autofokus men katten vet om det inte samtidigt finns födelar med "fixfokus" metoden. Man kan koncentrera sig på att få bra bilder inom ganska snäva ramar vilket ibland kan vara lättare än att ha full frihet.

Skarpt! (ser att en del av skärpan försvunnit med uppladdningen till bloggen)

Ser ni fokus-smulorna? Jag upptäckte för övrigt snabbt att det är minst lika roligt att titta på publiken som på modellerna.

Rent allmänt så vill jag nog säga att manuellt fokus på en digital kamera ökar känslan lite. Man är mera "med".

/F

Kamerorna blev bilder

I höstas fick jag reda på att LP Foto på sin vinterauktion skulle sälja några kopior av bl. a. Tore Johnsons bilder från Paris. Jag håller Tore Johnson som en av Sveriges bästa, och mest underskattade, fotografer under bildreportage-eran på 1940-50 talen.

Kopiorna skulle säljas var inte ”vintage” (alltså kopior från tiden då bilden togs) men väl kopior gjorda på åttiotalet av en annan känd svensk fotograf; Hans Hammarskiöld. 

Att köpa, samla eller investera i fotografier verkar vara något som det finns ett ökat intresse för sedan en tid. Jag tycker själv att det är kul och köpt några bilder redan tidigare. Jag ser det inte i första hand som en investering och är faktiskt inte säker på att det är en så bra affär, men att köpa ett foto av en erkänd fotograf ger glädje varje dag när man ser bilden på väggen samtidigt som det är en ekonomisk tillgång som man kan sälja om det skulle behövas. Bra mycket roligare sparform än trista fonder och aktier.

Om värdet av en bild som investering kan diskuteras så  gäller det nog i ännu större utsträckning för kameror, men när jag tog en titt i mitt löjligt välfyllda kameraskåp fick jag en idé. Varför inte sälja ett gäng kameror på auktionen och köpa några av Johnsons bilder för pengarna? Förutom att det faktiskt skulle hjälpa till att finansiera bilderna så finns en tilltalande symbolik i att låta oanvända kameror förvandlas till konst.

Sagt och gjort, kameraskåpet befriades från åtta objekt bl.a. en Rolleiflex 2.8 F av sen modell och i fantastiskt skick, en Tachihara 9 x 12, sliten Leica M4, några Fuji mellanformatare och lite annat smått och gott.

Hejdå!

Hur gick det med bilderna då? Jodå, auktionen var för en vecka sedan och jag lyckades ropa in inte mindre än tre Johnson-bilder vilket jag är mycket glad över. Jag var på auktionen och blev lite förvånad över att det var ett relativt litet intresse för fotografier. Många av de knappt sextio bilder som gick under klubban gick för låga priser.

De tre Johnson-bilderna. Alla från Paris i mitten av 1900-talet.

Nu skall jag rama in bilderna och sätta upp dem för att kunna njuta av dem varje dag. Det här var riktigt kul och jag tror faktiskt att jag upplevt lite av ett skifte i mitt fotointresse. Fler bilder och fotoböcker och färre kameror!

Till sist: Finansieringen av bilderna, alltså försäljningen av kamerorna , gick klart över förväntan. Det blev en till och med en slant över även efter att bilderna var betalda. Gamla kameror kanske inte är en så dålig investering trots allt…