Insnöad

När jag tittar ut på omgivningen ser jag en enda stor torrnålsgravyr, eller kanske en etsning – eller varför inte ett monokromt fotografi. Alla färger är liksom bortsnöade och kvar finns bara det svarta, det vita och den grå skalan däremellan.

Snön jobbar enträget på med att täcka över allt som kommer i dess väg – som Tipp-Ex. Det målas över och raderas, mellanton efter mellanton, ända ner till svärtan. Men när jag tittar ut genom fönstret i vår lilla loggia just nu känns verkligheten ändå fortfarande greppbar. Visserligen ny, på något vis, men ändå distinkt grafisk i sitt uttryck.

Nu gäller det att fånga ögonblicket, ta chansen. Snart är det helt vitt därute – eller så smälter allt och det grå tar över och vi har återigen en mörk, färglös sörja av typisk Stockholmsvinter. Allt blir som vanligt, helt enkelt.

Egentligen är det där svartvita inte riktigt min grej. Jag älskar färg och känner mig mer hemma när jag får arbeta med subtila färgnyanser och toner. Det har förstås sin grund i att jag började min bana som målare, och det fick liksom följa med in i mitt fotograferande.



Det betyder dock inte att jag har något emot svartvitt eller monokromt och jag brukar försöka tänka enkelt kring det där — om färgen inte tillför något till form och uttryck, ja då får den kliva åt sidan. Men allt som oftast tycker jag att färg faktiskt tillför något – förmodligen just på grund av min bakgrund.



Här och nu finns det dock ingen annan väg att ta än den monokroma. Det är helt enkelt för grafiskt därute för att gå vilse i en massa påhitt i färg. Fast jävlar vad det ser kallt och ruggigt ut. Snöstormen Anna viner mellan husknutarna och att ge sig ut med kameran nu känns rätt avlägset – på gränsen till galenskap.

Jag tror att jag tar bilderna genom fönstret här inne i loggian i stället. Så får det bli. Det är visserligen allt annat än enkelt och valmöjligheterna är begränsade, men skam den som ger sig. Så nu är det färdigskrivet för den här gången – här kommer alla bilderna, på en och samma gång.