Autopilot

Främliggörande inom konsten är ett begrepp som utvecklades av den ryske författaren och formalisten Viktor Sjklovskij i sin essä Konsten som grepp (1917). Det är en teknik som används för att presentera vardagliga, välbekanta objekt eller situationer på ett sätt som gör dem ovanliga eller främmande. Syftet är att tvinga betraktaren att stanna upp, reflektera och se världen med nya ögon, istället för att bara passivt känna igen det man ser. Han menade att i vardagen fungerar vi på "autopilot", där saker ersätts av symboler. Konstnärligt språk "strävar" efter att göra vardagen svårare att uppfatta och därmed mer märkbar.


Fangorn

I mina drömmar dyker ofta begreppet upp i form av att jag befinner mig på platser som är fullkomligt främmande för mig. Visst, det är säkert en blandning av allt jag har sett och upplevt genom livet, men drömmarna är så intensivt levande och samtidigt så främmande att jag ofta vaknar med en känsla av både förvåning och förundran över hur min hjärna faktiskt fungerar. Hur kan den plötsligt placera mig i miljöer eller situationer som ligger så långt från min medvetna förståelse av hur världen ser ut och min känsla av vem jag är? Nej, det är ett stort mysterium, men också en fantastisk gåva från mitt inre. Min hjärna ger mig upplevelser som jag aldrig kommer att få uppleva i vaket tillstånd (vilket jag nog i och för sig ska vara tacksam för). Det blir som att bära på sitt eget inre hemliga universum.

Gör vi inte alla det, förresten, på gott och ont?


Dreamscape


It's a Good Morning

Det intressanta, dock, och ibland något obehagliga med dessa drömmar — särskilt med tanke på att jag är fotograf — är att jag aldrig får möjlighet att fotografera det jag upplever. Temat är ofta att jag glömt ta med mig kameran. Den ligger kvar på hotellet, som jag inte kan hitta tillbaka till, och jag tvingas se och uppleva alla underbart märkliga platser utan att kunna bevara, registrera eller uttrycka. Det är en intressant och rätt olustig twist på det hela för en inbiten registrerare av intryck som jag är. Kanske något att fundera över mer djupgående.


This is What we Saw


Before I Wake

Nu har jag i alla fall börjat experimentera med tanken på att försöka använda begreppet främliggörande i mitt fotografi lite oftare och mer medvetet. Kanske inte främst för att få betraktaren att bryta invanda tankemönster, även om det kan bli en sidoeffekt av mitt undersökande, utan framförallt för att försöka bryta mina egna invanda tankemönster kring seendet — men kanske framförallt kring metodiken. Till exempel hur jag använder kameran som ett verktyg i mitt konstnärskap.


Climb

Hur gör man då detta som fotograf? Ja, först och främst är främliggörande knappast en nyhet för många av oss som använder kameran som ett verktyg för att skapa konst, men metoderna att nå dit är många. Man skulle ju kunna säga, om man nu vill göra det väldigt enkelt för sig, att det borde räcka med att använda ett objektiv som inte registrerar verkligheten som våra ögon ser den, men det känns aningen för simpelt kan jag tycka. Den moderna människan är nog dessutom så van vid fotografier numera att en bild tagen med exempelvis en lång brännvidd eller med vidvinkel förmodligen inte uppfattas som särskilt främliggörande.


An Interpretation


Gambit


T

Att bearbeta, utveckla eller främliggöra sina bilder i mörkrummet — det analoga eller det digitala — är en av dessa metoder. Men mörkrumsarbete påverkar ju inte det som händer i ögonblicket då jag tar min bild, utan faktiskt efter att bilden tagits. Möjligen kan min erfarenhet av bildbehandling påverka mina val i fotoögonblicket och därmed få mig att tänka ett steg längre — gå vidare in i mörkrummet rent mentalt och utifrån det göra mina val när bilden tas.

Men nu vill jag hitta en teknik där främliggörandet kan uppstå i samma stund som blicken och kameraögat når det vi tillsammans ser. Jag vill försöka hitta en metod där jag motverkar min egen "automatiserade" perception helt enkelt. Att utmana mig själv och mitt sätt att arbeta med fotografi. Det handlar alltså om att stänga av autopiloten och försöka tvinga ut mitt seende och min metodik på nya vägar.


Parkour


Playground

Det finns en vanlig föreställning om oss konstfotografer att vi inte bryr oss om tekniken, eller att vi i alla fall döljer våra brister inom det området genom att legitimera 'tekniskt undermåliga' bilder — för att vi arbetar med konst, där allt är tillåtet. Det här är en missuppfattning, vill jag hävda. Visst, jag tycker också att allt är tillåtet, men det betyder inte för den skull att jag tycker att allt är bra. Jag känner faktiskt inte en enda konstnär som struntar i sitt hantverk, oavsett vilken konstform det handlar om och oavsett om hantverket handlar om tekniska aspekter eller rent mentala processer. Frågan är kanske snarare vad vi lägger in i ordet hantverk och hur vi väljer att använda våra verktyg.


Defiant

Om du ser ett fotografi på en utställning där allt till exempel är suddigt och ur fokus, så kan du nog vara hyggligt trygg i att fotografen valt detta tillvägagångssätt helt avsiktligt och med en medveten hållning till sitt hantverk i försöket att uttrycka något. Om det är bra eller dåligt är en helt annan sak och något som handlar om ditt eget högst personliga tyckande.


Lockdown


Wall

Jag har övervägt att prova ICM (International Camera Movement), men jag gillar ju egentligen inte rörelseoskärpa. Min erfarenhet av det handlar om misslyckade bilder där rörelseoskärpan blivit en ofrivillig effekt. Nu vet jag att ICM handlar om medveten rörelse, vilket är något helt annat, men jag har ändå så svårt för det och min målsättning är dessutom att kunna se vad jag gör när jag gör det — att kunna göra medvetna visuella val när jag ser dem, inte att tänka mig att om jag rör kameran på ett speciellt sätt, med en specifik bländaröppning och tid, så kommer troligtvis följande att hända.


Channel


One Among Many

Fast här är den spegellösa kameran oslagbar. Jag ser ju hur mina val kommer att påverka bilden direkt i kameran, i samma ögonblick som bilden tas. Jag älskar det, och det ger mig en verklig chans att komma åt just det jag eftersträvar — att kontrollera processen genom seendet. Det fungerar inte med ICM, men väl med exempelvis multiexponering som metod. Så det har jag nu valt att undersöka mer på djupet.

Jag har precis påbörjat den här resan, och på sätt och vis är det som att börja om, i alla fall då det gäller själva mekaniken och tekniken kring processen. Å andra sidan känns det också väldigt bekant — som att måla igen. Ena stunden Bambi på hal is, andra stunden en Isdans som jag känner väl igen.


Freeze


Sketch 13-03-25


To Peter

Jag började i alla fall med två exponeringar per bild, men jag blev inte nöjd. Jag lyckades inte riktigt hitta ett uttryck som kändes både främliggörande och visuellt intressant — istället blev det mest tomma gester.

Det är en väldigt känslig och svår balansgång det här — att använda en specifik teknik i kameran, utan att göra den till ett självändamål, men där tekniken ändå är en vital del av det viktigaste — nämligen idé och känsla. Okej, inget nytt egentligen, jag menar den balansgången finns ju alltid där, men nu måste jag balansera tekniska aspekter jag på långa vägar behärskar med allt det där jag faktiskt vet och vill — mitt bildspråk, min berättelse, mina konstnärliga avsikter.


P

Så jag har fortsatt experimentera med fler exponeringar per bild, och efter hundratals misslyckade bilder den senaste tiden har jag, åtminstone just nu, kommit fram till att tre exponeringar per bild oftast ger de uttryck jag söker. Men jag hinner säkert ändra mig många gånger längs med vägen.


Rooted


And the Red Dawn

I kameran kan jag dessutom laborera med hur jag vill att varje exponering ska fungera ihop med de andra som ingår i bilden, vilket spelar en nästintill avgörande roll, men det är något jag verkligen inte riktigt fått kläm på än. Jag är mitt uppe i detta och har "all tid i världen", så jag forskar vidare. Bilderna ni ser i detta inlägg är som sagt bara början på min resa. Så håll ett öppet sinne och håll till godo...😊