Insnöad

När jag tittar ut på omgivningen ser jag en enda stor torrnålsgravyr, eller kanske en etsning – eller varför inte ett monokromt fotografi. Alla färger är liksom bortsnöade och kvar finns bara det svarta, det vita och den grå skalan däremellan.

Snön jobbar enträget på med att täcka över allt som kommer i dess väg – som Tipp-Ex. Det målas över och raderas, mellanton efter mellanton, ända ner till svärtan. Men när jag tittar ut genom fönstret i vår lilla loggia just nu känns verkligheten ändå fortfarande greppbar. Visserligen ny, på något vis, men ändå distinkt grafisk i sitt uttryck.

Nu gäller det att fånga ögonblicket, ta chansen. Snart är det helt vitt därute – eller så smälter allt och det grå tar över och vi har återigen en mörk, färglös sörja av typisk Stockholmsvinter. Allt blir som vanligt, helt enkelt.

Egentligen är det där svartvita inte riktigt min grej. Jag älskar färg och känner mig mer hemma när jag får arbeta med subtila färgnyanser och toner. Det har förstås sin grund i att jag började min bana som målare, och det fick liksom följa med in i mitt fotograferande.



Det betyder dock inte att jag har något emot svartvitt eller monokromt och jag brukar försöka tänka enkelt kring det där — om färgen inte tillför något till form och uttryck, ja då får den kliva åt sidan. Men allt som oftast tycker jag att färg faktiskt tillför något – förmodligen just på grund av min bakgrund.



Här och nu finns det dock ingen annan väg att ta än den monokroma. Det är helt enkelt för grafiskt därute för att gå vilse i en massa påhitt i färg. Fast jävlar vad det ser kallt och ruggigt ut. Snöstormen Anna viner mellan husknutarna och att ge sig ut med kameran nu känns rätt avlägset – på gränsen till galenskap.

Jag tror att jag tar bilderna genom fönstret här inne i loggian i stället. Så får det bli. Det är visserligen allt annat än enkelt och valmöjligheterna är begränsade, men skam den som ger sig. Så nu är det färdigskrivet för den här gången – här kommer alla bilderna, på en och samma gång.

Ekorrhjulet

Den 31 december 2025 slutade hjulet snurra för ett ögonblick och jag passade på att hoppa av, efter att ha arbetat cirka fyrtio år inom vård och omsorg. Nu är jag officiellt pensionär. Nu kan jag äntligen springa helt fritt. Okej, kanske inte direkt springa, och helt fritt vet jag inte heller, men jag känner mig fri — fattig som en kyrkråtta visserligen, men fri som en fågel. 



Egentligen var det aldrig min plan att jobba med äldreomsorg, inte längre än nödvändigt i alla fall. Jag skulle ju bli konstnär, men man måste också kunna försörja sig. Så när jag flyttade ner till Stockholm från Luleå, där jag precis avslutat en förberedande konstutbildning, var siktet inställt på att fortsätta mina studier och helst då på Kungliga Konstakademien. Men under tiden behövde jag ett ”brödjobb”.

Min bror arbetade på Dalens sjukhus, strax söder om Stockholm och han tyckte att jag skulle söka en timanställning där. Så det gjorde jag. På den tiden var det inte särskilt svårt att få jobb inom vården – en trend som för övrigt håller i sig. Jag fick jobbet direkt och ett år senare var jag tillsvidareanställd. 

Parallellt med arbetet sökte jag till Konstakademien. Tre år i rad faktiskt, utan att bli antagen. Men jag vägrade ge upp, jag var nämligen helt övertygad om att är man bara tillräckligt spännande och utvecklingsbar (vilket jag tyckte att jag var), så kommer det att löna sig till slut. Det här var innan jag fattade hur konstvärlden faktiskt fungerar. Om du vill bli antagen till den skolan kan det vara bra att ha kontakter och allra helst föräldrar som är etablerade konstnärer.



Låter jag bitter?
”Nej JAG är inte bitter”!
Idag fattar jag att det är mer komplext än så, men då blev det ett rätt tufft uppvaknande. Jag var dock fortfarande helt övertygad om min egen förträfflighet, som den ungtupp jag var, så planen behövde bara justeras en aning. Jag skippade Konstakademien helt enkelt, sökte till avdelningen för Bild och Miljö på Konstfack och blev antagen direkt. Det ångrar jag inte en endaste sekund. Det kom att bli fem helt fantastiska år av högre konststudier.

 
Jag fortsatte att jobba extra under de där fem åren för att dryga ut studielånet. Tillsvidareanställningen sade jag dock upp, eftersom jag var helt övertygad om att när jag studerat färdigt, skulle jag stänga dörren till vårdyrket för gott, men så blev det inte.

Under mitt sista år på Konstfack blev jag headhuntad av Galerie Linnaeus på Sturegatan — ett anrikt och väl respekterat galleri som funnits sedan femtiotalet och vars inriktning vilade tryggt i den stora svenska traditionen av måleri. Under hela 90-talet ställde jag ut där, både separat och i grupp. Det gick bra. Jag sålde bra. Livet lekte. Men inkomsterna räckte ändå inte för ett drägligt liv, så jag fortsatte att arbeta på Dalen och så småningom fick jag återigen en tillsvidareanställning.



1991 genomfördes Ädelreformen och Kommunen tog över huvudmannaskapet för äldreomsorgen. Dalens Sjukhus delades upp i en sjukhusdel och en sjukhemsdel. Jag började jobba på Dalens Sjukhem, utbildade mig till undersköterska och fick en nattjänst 1992, vilket passade mig alldeles utmärkt: långa pass, långa sammanhängande ledigheter — tid jag kunde ägna åt mitt måleri.



Men att arbeta i omsorgen är allt annat än enkelt (även om våra politiker ofta påstår att omsorgen handlar om enklare jobb). Det kräver hundraprocentigt engagemang. Kunskap. Erfarenhet. Fysisk och mental styrka.  Och jag har alltid haft svårt att göra något halvhjärtat, så jag tog mig an omsorgsarbetet med samma energi och allvar som mitt konstnärskap.

Det sliter en itu.



Jag är först och främst konstnär. Jag har alltid velat arbeta med konst i någon form, faktiskt ända sedan barnsben. Det är en drivkraft inom mig som är absolut livsnödvändig. Jag kan inte leva utan detta, det går bara inte. Men jag är också fostrad i att man faktiskt skall göra rätt för sig, och så är jag en trygghetsnarkoman. Jag vill känna mig trygg, vad gäller allt det där basala som livet kräver — ett bra boende till exempel och en trygg ekonomi. Så det är nog främsta orsaken till att jag stannat kvar inom omsorgen och inte kastat mig ut i en fullständigt otrygg tillvaro som konstnär.



Jag har dock aldrig tummat på mitt konstnärliga arbete – numera som fotograf – men inte heller på mitt arbete som undersköterska. När jag möter, hjälper och sköter om gör jag det med full närvaro. Det har jag alltid gjort. Men det sliter på en, det gör det.

Så har mina fyrtio år i omsorgen sett ut: total närvaro, stort engagemang – och en ständig längtan därifrån.

2009 flyttade Dalens Sjukhem till ett mindre boende i Stureby. Arbetsvillkoren för oss nattarbetare förändrades också radikalt i och med den flytten. Från att alltid haft kolleger och arbetskamrater blev det nu ett ensamarbete.




Boendet består av tre avdelningar, uppdelad i tre våningsplan. På varje våning bor 18 personer och på natten jobbar en personal per våningsplan och så har vi också en fjärde person som fungerar som löpare – en funktion som kommunen nu vill ta bort.

Jag har under alla dessa år arbetat på boendets så kallade somatiska avdelning. De övriga två avdelningarna är demensboenden.



På en somatisk avdelning bor först och främst svårt multisjuka äldre, men vi har också personer med psykiatriska diagnoser och även äldre med demens som saknar utredning. Man kan på sätt och vis säga att ett somatiskt vård och omsorgsboende liknar det vi förr om åren kallade för långvård.

Att ensam ansvara för 18 svårt sjuka är ett enormt ansvar. Det kräver erfarenhet, kunskap och ett brinnande engagemang. Det kräver ett empatiskt förhållningssätt till varje brukare, att du kan möta och hantera ensamhet, förvirring, ångest, sorg och smärta – men också glädje.

Att du kan hantera liv och död.

Jag står ju ensam i frontlinjen som nattpersonal. Visst, det finns sjuksköterskor att tillgå, men ingen närvarande på boendet nattetid, utan sjuksköterskan är patrullerande och har ansvar för många fler boenden än bara vårt. Så jag blir alltid den som måste ta de första besluten, göra de första bedömningarna. Vara den som observerar förändringar i en brukares mående, vara den som administrerar mediciner, den som sköter om och hjälper till med brukarens personliga hygien och den som dokumenterar och rapporterar alla förändringar som är av vikt i vård och omsorgsarbetet.

Därför är det förnedrande när politiker påstår att omsorgsarbete är enkelt. Att möta andra människor på riktigt är aldrig enkelt. Våra äldre är människor, med hela liv bakom sig. Varje möte kräver respekt. Varje gång. Och jag vet att jag är bra på detta. Bekräftelsen syns i den boendes blick, eller när man får höra:
”Åh, vad skönt att det är du som jobbar i natt. Då kan jag känna mig trygg.”



2017 drabbades jag av cancer. Behandlingarna var brutala. Cancern försvann, men jag fick en strålningsskada i höger axels nervplexa. Cirka 50 procent av högra armens funktion och styrka är nu borta. Nerver går inte att reparera. Jag tränar regelbundet för att bibehålla så mycket som möjligt av det jag har kvar, och så länge som möjligt, men utsikterna är inte goda.

Jag har dock fortsatt arbeta trots skadan. Det har gått, men varje moment i jobbet blir dubbelt så svårt när man inte har en fullt fungerande fysik och dessutom måste hantera svåra nervsmärtor.

Men att söka långtidssjukskrivning har liksom inte funnits på kartan, hur dumt det nu än låter.



Nå, strax före sommaren hade jag mitt sista lönesamtal med chefen, inför årets lönerevision. Och då tänkte jag att det här är min sista chans att bli sedd inte bara av brukare och kolleger utan även av min arbetsgivare. Så jag gick ut ganska hårt, eller i alla fall öppet och ärligt. Jag lade allt på bordet så att säga. Berättade hur jag jobbar, om mitt engagemang för varje enskild individ, hur jag bemöter och hur jag blir bemött. Alla fina ord jag fått från brukarna, om den trygghet som de upplever att jag ger och utstrålar Att jag är en lyssnande inkännande person, som ger dem en säker och trygg omsorg.

Jag försökte också tydliggöra att jag har en lång erfarenhet och kunskap inom mitt arbetsområde och hur krävande nattarbetet är med det ansvar vi har eftersom vi jobbar ensamma och även hur mycket svårare det är att jobba med en och en halv arm, inte två, men att jag trots detta gör ett jävligt bra jobb (ja utan ”jävligt” då, det är ju ändå chefen man pratar med).



Men hon blev inte det minsta imponerad utan menade att det är något som arbetsgivaren förväntar sig av mig. Hon ville lägga mig på en medelnivå. Okej jag har varit med om detta förr, att hamna på medel i lönesamtal som känns riggade. Det spelar ingen roll hur duktig, ansvarskännande, erfaren och kunnig du är i omsorgsarbetet, nej för att få ett rejält lönelyft så krävs något helt annat och det har inte det minsta att göra med ditt huvuduppdrag som omsorgspersonal, utan det handlar om saker som vi på golvet inte sysslar med.

Alltså de lönekriterier som skall ligga till grund för hur löner sätts är konstruerade på ett sådant vis att det framförallt gynnar sjuksköterskor och chefer. Jag tog upp det där med vår fackliga representant på natten och han bekräftade mycket riktigt att dessa lönekriterier är satta av arbetsgivaren utan att facket fått vara med och tycka till.

Nå i avtalet står det att om du kommer upp till medel, så är du garanterad ett lönepåslag på 400 kronor. Så jag tänkte att jag får väl nöja mig med det då. Jag slutar ju snart och chefen tyckte att jag var en medelmåtta — igen — det kan jag inte ändra på. 400 kronor är visserligen uselt, men okej. Jag blir vid min läst. Jag tänker inte bråka.



Vad fick jag då för löneökning, jo strax före jul fick jag veta att jag fått 77 kronor i lönepåslag. Vilken fin julklapp, eller hur?

Mitt arbete var alltså inte ens värt en hundring. Det blev mitt kvitto efter fyrtio års slit. Inte ens 100 spänn var det värt. Så kändes det. En riktig käftsmäll från en arbetsgivare jag varit lojal mot fyra decennier. Och inte kunde jag konfrontera den där chefen heller, hon som jag hade lönesamtalet med och fråga varför hon placerat mig i botten trots att hon sade att jag var medel, för hon slutade strax efter avtalsförhandlingarna och nu har vi en ny chef som inte alls var inblandad.

Jag skall ärligt säga att den sista tiden har jag inte ens känt mig välkommen på boendet. Jag har jobbat på som vanligt, gjort det jag skall, men känt mig som en främling.

Den 30 december var jag så tillbaka en sista gång på jobbet för att tömma mitt skåp och lämna tillbaka nyckelbricka och inloggningskort. Chefen tog emot min bricka och mitt kort — och så var det inte mer med det. Så här efteråt kan jag tycka att Stockholm Stad nog ändå borde ha haft råd med en blomsterkvast, som ett litet tack. Men så blev det inte.

På vägen hem knöt jag näven i fickan, men så tänkte jag på de där orden från en av mina boende jag fick en natt: ”Åh, är det du som jobbar i natt. Vad skönt då kan jag sova tryggt”.

Det tar jag med mig som ett minne att vårda ömt, nu när jag äntligen är fri.

Stockholms stad som arbetsgivare kan få mitt finger.
Nu kliver jag av ekorrhjulet.

Och den här gången hoppar jag inte på igen…



Till sist vill jag bara säga att bilderna i det här inlägget har väldigt lite att göra med texten, som ni förstår, förutom det faktum att jag äntligen kan syssla med just detta på heltid — med mina bilder och den känslan är obeskrivbar…