Lodjur och brödbak

För att få full behållning av bloggen ska bilderna ses på en stor och högupplöst skärm.

Under några år arbetade den pensionerade naturbevakaren och jägaren Sture Danielsson åt STF. Det han inte kunde om djur och natur i fjällvärden är inte värt att veta. Han delade också frikostigt med sig av sitt kunnande när han besökte Såmmarlappa. Jag har honom att tacka för mycket.

Malin och Jens, forskare vid Grimsö Viltforskningsstation hade ofta ärende till området, och bjöd inte bara på sockerkaka utan även frikostigt på sina kunskaper och forskningsresultat.

Med den kunskapen som bas började jag mer aktivt spana efter lodjur. Bakom stugan finns ett brant stenholster där lodjuren trivs och har sin daglega. där är de i stort sett oåtkomliga. Och dessutom nästan osynliga.

En dag när jag stod och gräddade bröd tog jag som vanligt en titt i kikaren, och får se en lo. oj, det blev ett spring mellan stekpannorna, kikaren och kameran. Tyvärr var mitt längsta objektiv ett 70-200 mm, så djuren blev ganska små på bild, å andra sidan har jag alltid gillat landskap med små djur.

Även om jag gillar hela bilden bäst har jag tagit ut en delförstoring.

Jag fortsatte fotograferingen, och såg plötsligt att det var två loar. Jag gräddade bröd och fotograferade men, så såg jag, det var ju tre loar! Mera bilder.  Fantastiskt, det var ju bättre än jag drömt om.

Sedan, när jag kommit hem och tittade på bilskörden på en ordentlig skärm såg jag att det faktiskt var fyra lodjur, så detta blev den slutliga bilden.

Bröd i stekpanna

Ett enkelt sätt att få färskt bröd i fjällstugan eller annars när man saknar ugn är att baka i stekpanna. Här är mitt recept.

2 tsk torrjäst              2 tsk brödkryddor
4 dl vetemjöl              3 dl vatten
4 dl rågsikt                 2 msk olja
1 tsk salt
Gör så här:
Värm vattnet till ca 40 grader, blanda degen och jäs i 30 minuter, täck med duk. Dela degen i ca 12 delar, kavla ut och nagga. Jäs i 30 minuter. Grädda sedan på båda sidor i torr stekpanna.

Observera stativet i bakgrunden (oavsiktligt skämt). Det är viktigt vid brödbak.

Foto:min k. hustru

Naturprogram nu och då.

I kväll sänds programmet Sveriges hjärta på SVT 1. Det är en samproduktion mellan SVT och BBC. Här finns programmet. Stora resurser har lagts ner, och resultatet är fantastiskt. I slutet av programmet fås man se hur inspelningen har gått till. Det kan vara intressant att jämföra med hur det gick till när Mitt i naturen spelade in ett program om lodjur i Såmmarlappa 2008. Man hade redan gjort ett program 2005 med ungefär samma personal. Det har jag skrivit om i det här inlägget.

Det här är en fristående fortsättning av det här inlägget.

Dagen efter att vi sett de bägge lodjuren kalasa på en död ren, kom helt överraskande ett inspelningsteam till stugan, och med sig hade de forskare från SLU/Grimsö. De visste inget om vår observation, och blev glatt överraskade när vi berättade att lodjuren troligen skulle visa sig på fjällsidan mittemot. Det blev full aktivitet med pejling och spaning.

På datorn finns information från lodjurens halsband om var de rör sig.

Och så kommer ett lodjur på väg upp mot kadavret.

Videokameran fångar hela promenaden upp till renen, men tyvärr är det för mörkt och för långt avstånd  för mina kameror, så jag fick nöja mig med videokamerans sökarbild.

Ett TV-team om tre personen och en kamera och med stöd av forskarna producerade alltså ett program per vecka. Jämför detta med den nu aktuella filmen.

Fjällväder

Och ibland är allt bara underbart. Det är härligt med snö. Bör ses förstorad.

Fjällväder

Snöblint säger man norröver, och då menar man inte snöblindhet, den åkomma som uppstår om man utsätter ögonen för mycket ljus utan ordentliga solglasögon. Jag har inte hört något annat svenskt ord för fenomenet, men jag har hört termen whiteout.

Snöblint är det när ljuset är så spritt att man inte kan se några skuggor eller nyanser i snön. Alla referenser försvinner. Det är ett farligt fenomen, för man vet inte om man åker uppför eller utför. Även om man åker sakta kan man rätt som det är ramla ut för en brant. Skoteråkare kan fästa en plastdunk eller något annat i en lina och kasta den framför sig. Ser man dunken åker man fram och upprepar det hela.

Fenomenet är svårt att visa i bild, för allt är ju bara vitt, vitt, vitt.