Leica - en talisman för morgondagen

 Stadsliv (Stockholm, 2019)

Äntligen efter några månader är kameran som ny och det nya objektivet får visa vad det går för.

Det handlar om känslor

Det finns nog inget som verkar väcka så mycket känslor på denna sajt som (i) filosofiska diskussioner rörande vad som avses med gatufoto och (ii) när Leica släpper nya produkter, så då måste väl även jag bidra med lite vedträn i den senare kategorin.

Jag tror jag var #2 i Sverige 2012 att införskaffa en Leica M Monochrom, dvs en kamera som bara kan ta svart-vita bilder och det väckte mycket känslor och referenser till läkare, advokater etc. från personer som troligen aldrig fotat med en Leica.

Tyvärr drabbades denna modell av rostande sensor som gjorde att min kamera tillsammans med många andras fick pendla till Tyskland, men efter några år hade man tagit fram en ny rostfri sensor. Min kamera behövde dock inte en ny förrän i våras och då skulle det gå på en saftig slant eftersom den var mer än 5 år gammal eller så kunde jag uppgradera till en nyare version eller en färgkamera. Efter moget övervägande och surfande på nätet kan jag fram till att inte byta mot en nyare version med annan sensortyp, samt att när det gäller färg har jag en filmkamera och andra kameror som samlar damm. Så det blev åter en resa till Wetzlar för Henri och en helt ny CCD sensor.

En utvikning är att vi alltså pratar om en kamera som är baserad på en CCD sensor på 18 MP som firar 10 års jubileum i år i en kropp på 600 gram och mer eller mindre samma storlek som de klassiska filmkamerorna i M-serien. Med andra ord, en kamera som enligt prylnördar och pixel peepers är hopplöst gammalmodig.

En liten fundering med anledning av detta är att gamla M-modeller för film som ofta förekommer i Fotosidans bloggar bemöts med respekt, men Leicas digitala kameror fnyses det ofta åt och i ett internationellt diskussionsforum hävdas det att det inte finns någon seriös professionell fotograf idag som skulle använda en digital 35 mm Leica. Vad beror alla dessa känslor på och det är nog bara eventuellt elefantfotografer som genererar mer kommentarer än något om Leica. 

För att inte göra Leicas belackare besvikna passade jag även på att investera jag i ett nytillverkat Leica Summaron-M 28 mm f/5.6. Det är alltså ett objektiv med kraftig vinjettering, endast för bra ljusförhållanden och vid färgfoto bidrar det med färgavvikelser. Och inte nog med det, om man har tur kan man hitta bra exemplar från omkring 60-talet för kanske halva nypriset. Dock är denna version anpassad för moderna kameror enligt Leica, så jag litar på dem.

Varför köpa ett så gammalmodigt objektiv? Jo, för det första väger det bara 165 gram och är bara 18 mm långt och därmed väger kamera och objektiv tillsammans under 800 gram och med ett maximalt djup på under 6 cm. Med andra ord, den får plats i en stor jackficka. För det andra är det just objektivets tillkortakommanden som ger det dess karaktär i jämförelse med de oerhört knivskarpa Summilux objektiven. Och för belackarna antar jag att allt detta även går att skapa med hjälp av Photoshop, men jag slipper ju diskussioner om manipulerade bilder eftersom det fixar kamera och objektiv själv...

Men, Leica handlar inte om megapixlar eller ens om perfekta objektiv utan några brister, utan det handlar om känslan att använda kameran och de resultat de ger. En av nätets just nu mer kända influencers inom fotografi kallar Leica M från dess första version till dagens en "talisman", dvs ett "med magiska tecken försett föremål som anses ha förmåga skänka ägaren lycka och osårbarhet samt vara fyllt av både skydds- och anfallskraft" (Wikipedia).

Så, om du får chansen i sommar prova fota med en kamera av modell M från Leica och fundera på hur det känns att "förvalta en ikon".

Och man blir inte en bättre fotograf med en Leica, men man slipper ryggproblem och lära sig massor med olika knappar och menyer. Det räcker med tid, bländare och ISO, samt fokusera för hand. Eller så kör man med zon-fokusering med bestämd bländare och automatisk tid och ISO därmed har man en point-and-shot kamera även i dagens digitala värld för att fånga gatans liv. 

Slutligen har jag även hört några tråkiga nyheter denna vecka som kanske alla andra redan känner till:

(1) Hasselblad har slutat tillverka sina scanners i serien Flextight. Groteskt dyra scanners, men för de därute som vill ha bästa möjliga kvalitet i sina digitala tolkningar av analoga negativ finns det därmed inte några alternativ i samma klass kvar. Varför sluta när filmförsäljningen går allt bättre och de har ett så stort kvalitetsförsprång att de inte ens behöver förbättra produkten, samt scanners med en prislapp över 100' kan ju aldrig varit en stor inkomstkälla för dem.

(2) Leica friställer 100 av 800 anställda i Tyskland med hänvisning till anpassning till morgondagens behov och man kan ju hoppas att det bara beror på det inte så lyckade samarbetet med en mobiltelefontillverkare, även om det resulterade i troligen den bästa fotomobilen på marknaden.

Några ord om bilden

Dagens bild är en av de första jag tagit med denna nya setup och dess icke-kliniska karaktäristik är befriande när man är van vid Summilux. Den intresserade kan läsa mer om bilden på min hemsida (här) och följa mina äventyr med detta objektiv.

Barndomens sommarminnen

Ett hål i häcken (Gunnebo, 2013)

Som barn handlade mina somrar om upptäckter och äventyr, men idag känns det som att det mer handlar om datorspel och paddor.

Är tiden ur led?

Jag känner mig långt från gammal även om 50-årsdagen har gått till historien. Men, när den svenska sommaren visar sig från sin bästa sida är det inte svårt att låta tanken vandra till barndomens minnen.

För mig handlade somrarna ofta om att upptäcka och lära mig nya saker - bygga en lådbil, cykla omkull och slå av en tand, vara på badhuset eller leka OS under de åren de var på tapeten. Jag var aldrig speciellt sportig och gillade att cykla till Norrköpings sommartomma bibliotek och låna böcker av Sven Wernström eller om grottmålningar i Lascaux, men jag minns det som att jag alltid var i rörelse.

När jag för några månader sedan drabbades av problem med min nacke och rygg pga medfödd sk kyfos insåg jag att morgondagens problem för dagens barn kommer inte vara Gretas miljöförstöring utan något mycket mer trivialt - kronisk nack- och ryggvärk som gör att man ändå inte kommer kunna njuta av den förhoppningsvis rena miljön.

Både min naprapat och fysioterapeut vittnar om hur tonåringar idag har problem som vi förr såg hos personer som under åratal haft skrivbordsarbete med dålig sittställning. Dessa problem tar ofta lång tid att rehabilitera och resulterar i sömnproblem, värktabletter och i värsta inte ofarliga operationer.

Boven i dramat är alla dessa mobiler och paddor som barnen redan från 3-års åldern tillbringar sin tid med. Men även om vi bortser från dessa fysiska problem så kommer ju barnen inte upptäcka sin omvärld som vi gjorde med hjälp av lukt, smak och sina händer, utan via en platt bildskärm. 

Vad har hänt när barnen inte längre vill åka till landet och bada hela dagarna för det saknas nätuppkoppling?

Jag låter troligen som en bakåtsträvare, men uppmanar alla er som hängivna fotografer att gömma barnens eller barnbarnens paddor och istället ge dem en enkel kamera att ta ut på äventyr och sedan hjälpa dem att skapa bilder för väggen som de kan se på när hösten och vintern kommer och längta till tiden som varit.

Några ord om bilden

Dagens bild är från augusti 2013 vid Gunnebo slott och jag har ingen aning vilka barnen är, men de symboliserar för mig just barndomens äventyr.

Den är tagen med en Leica M Monochrom och det inte så vanliga objektivet Leica Macro-Elmar-M 90 mm f/4. Den är efterbehandlad med en profil som lånar vissa egenskaper från ett  Fujifilm FP-3000B negativ, men mer detaljer om bilden kan ni finna på min hemsida (länk) och för den som vill veta mer om min bildbehandling har jag börjat sammanställa en beskrivning med tips och tricks (länk).