© GERTs BLOGGBILDER

Natur Fåglar Insekter Sommar Vinter no registration needed counter

Nötskrika

Nötskrika  (Garrulus glandarius) är en fågel som tillhör familjen kråkfåglar.

Nötskrikan har en iögonfallande färgning. Kroppen är i huvudsak rödgrå eller beigeröd. Den har vitaktig panna och strupe, svarta fläckar på hjässan och svart mustaschstreck på sidan av huvudet och vit gump. Vingarna är utåt svarta, med en stor vit fläck. Vingarna är brunröda längre in mot kroppen. De större vingtäckarna är azurblå, med svarta tvärstreck. Stjärten är svart. Den känns igen på sin korta, runda näbb, som bakom den nedböjda spetsen är försedd med raka käkkanter och hak. Vingarna är korta och trubbiga, stjärten lång och avrundad, fjäderbeklädnaden yvig och silkeslen och huvudet har en tofs. Kroppslängden är 32–37 cm, vingspannet 54–58 cm. Den väger ungefär 170 gram.

De flyger tyst och svävande och rör sig med lätthet mellan träden. På marken är deras rörelser mer otympliga och hoppande.

Födan är väldigt varierad. Den lever av många sorters frukter, insekter, kräldjur, fågelägg och fågelungar, smärre däggdjur, med mera. På hösten hamstrar de föda som de senare lever av på vintern. I de södra delarna består födan då främst av nötter och ekollon.

I folktron i vissa delar av Sverige ansågs nötskrikan vara en lyckobringade fågel, som exempelvis kunde ge god jaktlycka. I andra delar av landet var den däremot en olycksfågel och där ansågs det att om man stötte på en nötskrika när man var på väg någonstans i ett ärende så var det bäst att vända om.

Nötskrikan är fotograferad i Vittsjö

Fler bilder på min hemsida   vigg5.se 

Postat 2020-07-30 15:04 | Läst 195 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Svartvit flugsnappare

Svartvit flugsnappare (Ficedula hypoleuca) är en fågel som tillhör familjen flugsnappare.

Svartvit flugsnapparen är en 14 cm lång fågel med ett vingspann på 22 till 24 cm och vikten 12–18 gram. Näbben är kort och bred. Fjäderdräkten är mönstrad i svart och vitt eller brunt och vitt. Hanen är på våren svart eller brun på ovansidan med vita fält på vingarna, pannan och de yttre stjärtpennorna. Undersidan är vit. Honan är istället brun på ovansidan men saknar den vita fläcken i pannan.

Arten häckar i lövskog och blandskog samt i parker och trädgårdar. När hanen anländer om vårarna måste han leta upp en lämplig boplats som utgörs av håligheter i träd och ofta i fågelholkar. Det kan bli ett problem i och med att många sådana är upptagna, därför måste han leta intensivt och därmed bildas revir bland hanarna.

När honan lagt sina ägg lämnar han henne för att etablera ytterligare ett revir. Hanarnas konkurrens om honorna är ibland hård, och när det andra reviret, som kallas birevir, etablerats är tillgången på oparade honor i regel liten. Ibland lyckas han dock med detta, när han parat sig med en ny hona i bireviret och hon har börjat lägga ägg, lämnar han i regel henne för att återvända till den första honan.

Här stannar han sedan och matar henne under ruvningen och hjälper henne med uppfödningen av ungarna. Honan i bireviret får klara sig helt ensam och lyckas ofta bara föda upp en till två ungar.

Flugsnapparen är fotograferad i Vittsjö 

Fler bilder på min hemsida  vigg5.se 

Postat 2020-06-28 18:44 | Läst 381 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Kattuggla

Kattuggla (Strix aluco) är en kompakt, medelstor uggla som tillhör familjen ugglor och är vanlig i skogar

Kattugglan jagar huvudsakligen gnagare, vanligen genom att slå sitt byte vilket sväljs helt. I stadsbiotoper utgör fåglar en större del av dess föda. Synen och hörseln är anpassad till dess nattliga jakt. Den tysta flykten är likaså en anpassning till fågelns jaktsätt. Fastän kattugglan ofta hävdas ha exceptionellt mörkerseende, är dess näthinna inte mer känslig än en människas, men öronens placering ger kattugglan utmärkt hörsel. Kattuggla kan fånga mindre ugglor, men kan själv falla offer för exempelvis berguv och duvhök. Rävar utgör ett vanligt hot gentemot nyligen flygfärdiga (flygga) juveniler.

Kattugglans nattliga vanor, och spöklika och lätthärmade rop, har lett till att den i folktro förknippas med otur och död.

Kattugglor bildar par från ett års ålder och förblir tillsammans, i ett vanligen monogamt förhållande, hela livet. Ett etablerat revir försvaras året runt och behålls med få, om några, gränsändringar från år till år. Paret sitter skyddat på en gren nära trädstammen under dagen, och sover vanligen avskilda från varandra från juli till oktober. Sovande ugglor kan upptäckas och bli "mobbade" av andra fågelarter under dagen, men normalt ignorerar de störningen.

De duniga ungarna är bostannare och blir flygkunniga efter ytterligare 35–39 dagar. Ungarna lämnar vanligen boet upp till tio dagar innan de kan flyga, och gömmer sig på grenar i närheten

Denna art är orädd när den försvarar sitt bo och sina ungar och liksom andra ugglor i släktet Strix anfaller den inkräktarens huvud med sina skarpa klor. Eftersom den flyger ljudlöst upptäcks den sällan innan det är för sent att fly undan faran. Hundar, katter och människor kan bli attackerade, ibland oprovocerat.

Kattugglan är fotograferad  i Vittsjö 

Fler bilder på min hemsida  vigg5.se  ugglor

Postat 2020-05-30 13:40 | Läst 537 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Gul skunkkalla

Gul skunkkalla (Lysichiton americanus) är en växt ur familjen kallaväxter (Araceae) från västra Nordamerika. Arten växer i kärr, våta skogar och längs vattendrag. Den växer i stora bestånd.

Långlivad perenn ört. Jordstammar till 30 cm eller mer, 2,5-5 cm i diameter. Blad 60-100 cm, blankt gröna, brett tunglika, äggrunda till spatelformade med kort bladskaft och tvär bladbas. Blomställningen upprätt och luktar sötaktigt och lite kvalmigt, men inte fullt så illa som namnet antyder.

Den gula skunkkallan  är med på EU:s förteckning över främmande invasiva arter vilket innebär att arten inte får finnas inom EU. Enligt EU-förordningen är det förbjudet att importera, sälja, odla, föda upp, transportera, använda, byta, släppa ut i naturen eller hålla levande exemplar av de förtecknade arterna. Det är inte heller tillåtet att låta dessa arter växa eller reproducera sig, de ska bekämpas. Alla har ansvar för att EU-förordningen följs, inte minst privatpersoner. Arten bekämpas genom uppgrävning. Avfallet läggs i sopsäckar som hanteras som brännbart avfall/restavfall.

Arten pollineras av skalbaggen Peelecomalius testaceum som äter dess pollen

Växten  är fotograferad i Vittsjö 

Fler bilder  på min hemsida  vigg5.se

Postat 2020-04-30 15:11 | Läst 633 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Bergfink

Bergfink (Fringilla montifringilla) är en liten fågel som tillhör familjen finkar.

I Sverige häckar den i Norrlands skogs- och fjälltrakter, i synnerhet i björkskogar. Man räknar med att det finns ett par miljoner fåglar i Norrland. Artens häckningsområde i Sverige sträcker sig ungefär till Dalälven. Den övervintrar i södra Sverige om tillgången på mat är tillräcklig. Där kan den ses vid fågelmatare, men förekommer också i Skånes bokskogar.

Den lever främst av frön och bär och sommartid även på ryggradslösa djur. I sina vinterkvarter är den specialiserad på bokollon.

Eftersom bergfinken anlände norra Sverige samtidigt som gäddan började leka så har den i överförd bemärkelse även setts som en garant för att det i närheten av den skulle finnas gäddor. I delar av Västerbotten och Jämtland sa ett talesätt: Här är inte lönt att sätta ut ryssjor, här har inte hörts något gäddfräs. I Vapsten menade samerna istället att man utifrån bergfinkens sång kunde säga var björnen hade sitt tillhåll.

Bergfinken liknar bofinken och skiljer sig från den i alla dräkter genom sin vita övergump och att den i olika grad har ett orangefärgat bröst. Den mäter 14–16 centimeter och väger 17–30 gram.

Bergfinken  är fotograferad i Vittsjö

Se fler bilder  på min hemsida  vigg5.se 

Postat 2020-03-30 18:05 | Läst 720 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera
1 2 3 ... 198 Nästa