Rapphöna

Rapphöna (Perdix perdix) är en fågel inom familjen fasanfåglar. 

 Rapphönan blir 28–32 cm lång och har ett vingspann på 45–48  cm. Den adulta hanen är grå, vattrad med fina, vågiga och svarta tvärstreck. På ovansidan har den rostbrunaktiga, bredare tvärband och fläckar.

Ansiktet och strupen är brungula. Kroppens sidor har stora, rödbruna tvärfläckar. Bröstet och buken är vita, det förra med en stor, hästskoformig, kastanjebrun fläck. Vingpennorna är bruna, med bleka fläckar. Stjärten är rödbrun, med de fyra mellersta pennorna spräckliga i grått och svart. Benen är ljusgrå.

Den adulta honan har svarta (i stället för rödbruna) tvärband på ryggen och övergumpen samt otydligare, eller ingen bröstfläck.Rapphönan löper snabbt och flyger upp bullrigt. Den flyger snabbt med hastiga vingslag, men sällan långa sträckor. På marken gömmer den sig skickligt, och även när den trycker på en fullkomligt öppen och kal plats kan den vara svår att upptäcka.Tidigt om våren upplöser flockarna sig i par.

Äggen, som växlar mellan tio och 20 stycken, läggs i en liten fördjupning i marken. Hönor i norra Europa lägger fler ägg än hönor på sydligare breddgrader. Honan ruvar ensam äggen, men ungarna vårdas av båda föräldrarna.

Rapphönan lever under sommaren och hösten i familjer och under vintern bildar de i regel större flockar. De är mest aktiva på morgonen och kvällen, då de födosöker, medan de vilar mitt på dagen.

Fler bilder på min hemsida vigg5.se 

Rapphönan är fotograferad i Vittsjö 

GRÅHÄGER och STAREN

Gråhäger (Ardea cinerea), tidigare kallad enbart häger, tillhör familjen hägrar inom ordningen pelikanfåglar.

Gråhägern lever huvudsakligen av fisk. Den jagar genom att stå blickstilla i vattnet och sedan snabbt snappa upp fisk som simmar förbi. När den rastar, vid å- eller sjökanter, drar den upp ena benet och balanserar på det andra. 

Denna Hägern fångade en stare som den hade mycket jobb att få ned  till slut lyckade  han få ned staren 

Hägern  är fotograferad i Trönninge 

Min hemsida vigg5.se 

KNORREN

VITTSJÖ. Knorren är en benämning på en tall som slagit knut på sig själv. Knorren finns vid Västanvägens förlängning utmed gamla landvägen mot Skinnkjortlaliden i Lehult, strax intill Oresjöns strand.

 
Åk till Västanvägens slut, gå ett par hundra meter till vänster (söder) så finner du Knor

Knorren har sannolikt tillkommit efter mänsklig eller naturlig påverkan. Toppen kan inte brutits utan någon, något har böjt den mjuka toppen till en ögla, eller knorr. För 60 år sen var knorren inte högre upp utan med ett hopp nåddes själva öglan. Knorren har växt uppåt samtidigt med tallens strävan mot höjden.

Tallen som slog knut på sig själv För ett antal år sen var det cykelväg från Västanvägen till Lehult. Numera är denna sträckning mer lämpad som gångväg, den gamla landsvägen från Röke till Vittsjö via Skinnkjortaliden. Denna benämning lär ha tillkommit efter det att en kvinna blev jagad av ylande vargar som kom allt närmare. Hon tog då av sig kjolen av skinn och lämnade den på vägen. Medan vargarna uppehöll sig med klädesplagget flydde kvinnan in i ett torp. (Torp 1 (47) i ”Torp och torpare....”)

I dag finns Knorren några meter upp på tallens stam. Det kan vara värt ett besök för att skåda Knorren.

STRANDSKATA

Strandskata (Haematopus ostralegus) är en vadarefågel inom familjen strandskator och den mest spridda arten av strandskata inom sin familj.Vid kusten lever den främst av musslor, medan mask utgör huvudföda längre inåt land.  

Den öppnar större musslor med näbben på två olika sätt men en individ använder alltid samma teknik, som den lär sig av sina föräldrar och förbättrar genom övning.Strandskatan häckar även vid de stora sjöarnas stränder och på de största öarna även ganska långt från stranden.

 För att vara en vadare simmar strandskatan ganska väl. Smärre grupper har observerats simmande långt från fastlandet. Troligtvis vilar dessa fåglar vid högvatten och under mörka nätter på vattnet.  

Skadade och ännu inte flygfärdiga fåglar flyr ut på vattnet vid fara och ungar kan även dyka och tar sig fram under vattnet med hjälp av vingarna.Utanför häckningstiden lever strandskator mycket socialt, men vid häckningsplatsen är de oftast ganska aggressiva och den kan hacka på större djur, som till exempel boskap, för att hålla dem på avstånd från boet.

 Det förekommer också att de hackar ihjäl andra fåglar. För att skydda boet mot rovdjur och andra faror spelar strandskatan skadad för att locka iväg inkräktaren eller låtsas häcka på en annan plats.

Strandskatan är fotograferad på Trönninge ängar 

Fler bilder på min hemsida vigg5.se

Gråhakedopping

Gråhakedopping (Podiceps grisegena) är en vattenlevande flyttfågel som förekommer i den tempererade regioner på norra halvklotet.Som alla doppingar är gråhakedoppingen en god simmare, en exceptionellt snabb dykare och reagerar på fara genom att dyka, snarare än att flyga sin väg. Fötterna är placerade långt bak på kroppen, nära stjärten, vilket gör den klumpig på land.

Den dyker efter fisk eller snappar efter insekter. Den sväljer även egna fjädrar, förmodligen för att skydda matsmältningssystemet.Fjäderdräkten hos de båda könen är lika men i genomsnitt är honan något mindre än hanen.

Dunungarna har ett kontrastrikt strimmigt huvud och bröst i vitt och svart, och juvenilen har ett strimmigt ansikte, diffus mörk hjässa, ljust röd hals och mycket gult på näbben.Då gråhakedoppingen har en relativt liten vingyta kan den inte lyfta direkt från land utan behöver en ganska lång springtur över vattenytan, för att få upp hastigheten innan den kan ta till vingar. Likt alla doppingar är den en mycket skicklig dykare och använder fötterna för att få fart under vattnet.

För att styra under vattnet vrider den på fötternaGråhakedoppingen häckar i grunda näringsrika slättsjöar, i vikar vid större sjöar, i våtmarker, dammar, i vikar i älvar och åar och andra inlandsvatten, som ofta är mindre än 3 ha och grundare är 2 meter, och som har mycket uppstickande vattenväxter som vass och dylikt. Den föredrar vatten belägen i skogsmark och längre norrut i buskmark på tundra. Den amerikanska underarten är mindre bunden till habitat med mycket uppstickande vattenväxter och häckar ibland i ganska öppna sjöar Som alla doppingar häckar gråhakedoppingen i närheten av vatten.

Eftersom den inte kan röra sig speciellt bra på land, då dess ben sitter för långt bak på kroppen, nyttjar den vattnet för att kunna sätta sig i säkerhet vid fara. Dock häckar den oftare längre in i vassbälten än andra doppingar. Vid vilken ålder som gråhakedoppingen först häckar är inte känt  

Gråhakedoppingen är fotograferad på Larssons våtmark  Halland 

Fler bilder på min hemsida  vigg5.se