på en digital analognörd

Kan man gatufota med en gammal kamera?

De är lika bra att säga det på en gång. Gatufoto är inte min specialité, om jag nu har någon...
Det hindrar mig inte från att försöka. Några små framsteg gör jag väl också. Jag ser motiven oftare nu. Tyvärr ofta inte i tid, dock. :-(
Ofta kommer jag på efteråt, att "där kunde jag ju fotat".

Som den här, t ex...

Ibland hinner jag se motivet, men reagerar för långsamt och hinner inte få upp kameran innan det är försent.

Som den här. :-(

Ibland hinner jag både se och få upp kameran, men fipplar med inställningarna först, och så är vi där igen.

Jag närmar mig ämnet...

Förutom mina egna tillkortakommanden, gör jag det gärna onödigt krångligt för mig. Jag gillar ju, som bekant, att använda gamla kameror.
En M-Leica t ex, har ju egentligen allt som behövs. Liten och diskret, tyst, smidig, och med en mycket fin sökare. Snabbjobbad, och på alla sätt underbar att använda. Med en Summicron 35 på är den nästan oslagbar.


Leica M2, från 1958. Summicronen dock några år yngre.

Ändå... Jag tycker ofta att det är ännu roligare att använda en gammal gängLeica. 


IIIc, från -46. Här förmodligen med Elmar 3.5 cm, från 1937.

Är den bättre?
Nej, verkligen inte. Den är visserligen kompaktare, men har långsammare frammatning och separat mätsökare. Liten sökare, som dessutom bara visar utsnittet för en 50 mm normal. Parallaxkompenserade ljusramar kan man drömma om.

Men ändå...
Det är något med känslan i den äldre kameran som tilltalar mig. Liten i handen. Känslan, och ljudet när man trycker av. Roterande tidsratt, som ställs in efter framdragning. Visst, M2:an kvalar in i Retrokamera-poolen den också, men känslan är inte densamma. Den är lite för bra, helt enkelt...

Med IIIc blir man inte lika snabb, om man inte kör hyperfokal förstås, men det är ju inte lika användbart om man har Summitaren (5 cm) på.

Nej, det får gärna vara lite pyssligt med inställningarna. Det är lite av charmen, nu när allt skall vara så automatiserat. Jag vill sköta inställningarna själv. Jag gillar Retrokameror. :-)
Slow photography. Det passar dock inte alltid så väl ihop med gatufoto.

Det hindrar ju inte att man ändå gör sina försök med gatufoto ibland. :-)


No 1 Pocket Kodak, från sent 20-tal.

Det kan dock bli problem att fånga det avgörande ögonblicket, när man bara har en ynklig liten brilliantsökare, där man med nöd ser i vilket väderstreck man siktar.

Tycker man att 20-talet ligger för nära kan man ju prova med en gammal Vest Pocket Kodak. Fixfokus (dvs hyperfokal) visserligen, så man slipper tänka på fokuseringen, men blir det bra gatufoto?


VPK, från 1914.

Om man, som jag, är lite försiktig/feg av sig, tar man inte så bra vara på tillfällena, och då blir det många gånger inga bilder alls.

Med en TLR, som t ex Rolleiflex, då blir man lite diskretare. Dagens flanörer fattar inte att den där kufen, som står böjd över någon konstig manick, precis håller på att fota dem.


Rolleiflex, från mitten av 50-talet.

Nej, vill man komma över blygseln kan man prova att gå åt andra hållet istället. Med en Speed Graphic går det inte att smyga, även om den råkar heta "Miniature" (6x9) i förnamn. Nu kan man få positiv kontakt i stället.


Miniature Speed Graphic, från -46.

Voigtländer Vitomatic är en trevlig sak. Liten, och mycket kompakt, dvs tung... Hyfsad kombinerad mätsökare med ljusram. Dessutom med kopplad expneringsmätare. Ett skarpt, men fast, 50 mm objektiv, vilket ofta inte är idealiskt för gatufoto.


Voigtländer Vitomatic II, ca -59.

Med en gammal Leica I har man inte ens mätsökare att ta till. Med 5 cm Elmar blir det inte mycket till hyperfokal heller.


Leica I Model C, från 1930.

En fördel med den sistnämnda är möjligen just avsaknaden av mätsökare. Man tvingas till att ligga steget före om man skall ha en chans. Man får ha avståndsskalan i vänster pekfinger, och förvälja tid och bländare allt eftersom ljusförhållandena ändras. Då är det bara att ställa in avståndet på känn, samtidigt som man lyfter den till ögat, alternativt skjuter från höften. Allt det här kan man göra med en M Leica också, men här är man tvungen. Vi närmar oss rötterna. Det var väl så HCB fick göra i början, kan jag tro. Inga andra likheter, dock. :-)

Nej, det är bara träning som hjälper, för jag tänker inte sluta försöka. De gamla är alldeles för trevliga för att inte användas. Även till vardags.

/Självplågaren (men en lycklig sådan)

Per aspera ad astra

istället

Inlagt 2011-01-12 21:46 | Läst 3616 ggr. | Permalink
Tack för intressant läsning med självdistans. Jag tycker liksom du att det är något speciellt med den känsla av att det går trots allt med de gamla grejorna. Fina bilder dessutom som exempel.
Självplågeriet kanske inte är så jobbigt när allt kommer omkring...
/H
Svar från ojanson 2011-01-13 08:26
Tack.

Det finns olika handikapp här i världen. En del besvärliga, andra trevliga. :-)
Vitomaticen är en fantastisk liten grej! Men ljusmätaren funkar väl inte längre?

En annan fantastisk Voigtländer-kamera från samma tid var Bessamatic. Kanske smartare för gatufoto, den hade en zoom 36 - 82mm.

Också jag är charmad av gängleican, men G-serien är väl lite smidigare och modernare. Fortfarande liten och nätt!

Det bästa med de gamla kamerorna är ändå att det går att fotografera med dem:-). Trevligt bildgalleri!
Svar från ojanson 2011-01-13 09:00
Den funkar utmärkt! :-)
Däremot är avtrycksmekanismen, med sina olika spärrar, känslig. Jag har fått lära mig den hårda vägen att om man har den liggande i en vanlig väska måste knappen skyddas väl. Jag fick lämna den på reparation i höstas.
Bessamatic har jag ingen, ej heller Contax G-serie, om det var den du menade.

Tack! :-)
Jag har upplevt samma sak med mina TLR. Ingen bryr sig om vad jag står och kikar ned på. Trevliga bildexempel från olika kameror och epoker. "Blues Brothers-bilden" är för skön :-). Nej, gatufoto är inte lätt. Jag gör mina försök men är inte så väldigt aktiv. Mycket beror på dagsformen hur det blir.
Svar från ojanson 2011-01-13 21:10
Tack, Torbjörn! :-)
Vi kanske är lika.
Jag menade Leicas G-serie, närmare bestämt IIIG, som jag en gång drömde om att äga:

http://www.pacificrimcamera.com/pp/leica/sm/iiig.htm

Fast riktigare kanske är att kalla den modell G i III-serien? Modellbeteckningarna är inte så helt logiska. De två G-modellerna hade vad jag förstår ett modernare kamerahus än de andra med gänga. Och IIIG en större sökare. Det här var kameror som fortfarande kändes moderna när M-serien kom.

Jag hade en IG som jag köpt billigt, med separat sökare. Men det går ju inte att jämföra med en med mätsökare.
Svar från ojanson 2011-01-13 23:59
Då förstår jag. Jo, IIIg är trevlig. Har parallaxkompenserad ljusram, med hörnmarkeringar även för 90 mm.
Beteckningarna var faktiskt ganska logiska trots allt. I betydde utan mätsökare, II var mätsökare utan långsamma tider, och III även med långsamma. Bokstaven efter betecknade modellen, i princip från a till g, där ju g var den sista. T ex, en IIf hade blixtsynk liksom IIIf, men inga långsamma tider.
Det här är också anledningen till att första M Leican var M3. Den hade ju både mätsökare och långsamma tider! Det hade visserligen den senare M2:an också, men den var enklare på andra sätt. Det fanns också en M1, som saknade mätsökare.