I fritt fall

De senaste två veckorna har jag varit i Bremen. Syftet har varit att göra några del-tester i tyngdlöshet.

Tyngdlöshet kan ju i praktiken åstadkommas på olika sätt:

• Man kan t ex följa med en raket upp, och lägga sig i omloppsbana runt jorden. För det behövs en hastighet av närmare 8 km/s. Det är dyrt. Mycket dyrt. Få får den möjligheten.
• Man kan skjuta upp en (sub-orbital) sondraket med experiment i en hög parabel, och få 5 - 15 minuters tyngdlöshet innan nyttolasten kommer ned igen, och landar i fallskärm. Många forskare har fått den möjligheten, och företag har tacksamt ställt upp och utvecklat och utfört. :-)
• Man kan också utföra parabel-flygningar med flygplan. Från Bordeaux kan man t ex få en flygtur där man gör 30 (+1) parabler om cirka 20 sekunders tyngdlöshet.
• Man kan åka till ZARM i Bremen, och där få ett 4.7 sekunders fritt fall i ett torn efter att man har pumpat vakuum. 110 meter för den som vill kontrollräkna. Använder man även katapulten får man den dubbla tiden.
• ZARM har också det mindre "GraviTower", som förenklat beskrivet är en servostyrd hiss. Där fås 12 meters kontrollerat "fritt fall" (=1,7 sekunder). Nackdelen är förstås den kortare tiden, men fördelen är att man slipper den långa väntetiden när man pumpar vakuum. Man kan t ex göra flera korta tester innan man flyttar in i det stora tornet. 
• Man kan prova, och få en dryg sekund av nästan tyngdlöshet, genom att hoppa från ladugårdstaket, och landa i t ex gödselstacken (om sådan finnes). Det är i bästa fall mycket otrevligt (efteråt), eller direkt livsfarligt.

Vi lastade en Ford Transit med vår utrustning, och styrde mot Göteborg för vidare nattlig färd söderut.

Vi lade ut 18:45.

När vi dagen efter svängde av Autobahn behövde vi inte fundera på vart vi skulle.

Framme!

ZARM (Zentrum für angewandte Raumfahrt­technologie und Mikro­gravitation), eller "Center of Applied Space Technology and Microgravity" är ett institut under fakultetet för produktionsteknik, vid universitetet i Bremen. Det har funnits sedan 1985, och "drop-tornet" är väl det mest kända och använda, även om de även har andra anläggningar, för t ex vakuum-tester, vibrations-tester eller en stor centrifug.

Det 146 meter höga tornet har ett något smalare stålrör invändigt, som erbjuder 110 meters fallhöjd. Eftersom man pumpar vakuum (10 Pa, eller 10^-1 mbar) innan släppet erhålls nära nog perfekt tyngdlöshet, s k mikrogravitation, under 4.7 sekunder, tills kapseln landar i en åtta meter hög behållare fylld med kulor av styrenskum. Som i en Sacco-säck. :-)
Då utsätts experimentet istället för mellan 30 - 40 g!

Vårt experiment står på hyllan i mitten. Den övriga utrustningen tillhör ZARM, och sköter både kraftförsörjning och kommunikation under fallet.
När allt är klart för släpp träs kapseln på, och allt hissas upp. Därefter stängs porten, och man börjar pumpa vakuum i tornet.
Pumpandet tar cirka en och en halv timme, så man hinner med max tre släpp om dagen.

Upptill på kapseln finns ett par rep med en krok. Kroken fastnar i en uppspänd lina när den dyker ned i behållaren. Efter släppet kan den då ganska enkelt fiskas upp.

De har en sida med några informativa filmer.

Första släppet gjordes på fredagen, och under helgen kunde vi även ägna oss åt lite annat. Konstföreningen i Bremen fyller 200 år i år, och "Kunsthalle Bremen" visade därför en tillfällig utställning kallad "Geburtstagsgäste, Monet bis van Gogh". "Födelsedagsgästerna" var förutom nyss nämnda, även sådana som t ex Cézanne, Toulouse-Lautrec och Renoir, och de speglade den period när konsthallen stack ut hakan. Impressionismen var inte populär i Tyskland runt förra sekelskiftet, men den dåvarande museichefen Gustav Pauli stod på sig och köpte in flera verk av dem.

Söndagen åkte vi ut till Bremerhaven, och gick runt på Deutsches Schifffahrtsmuseum.

Där finns bl a en ubåt från 2:a världskriget (U 2540), som dock sänktes av den egna besättningen, i Östersjön vid krigsslutet. 1957 bärgades den, renoverades och användes sedan för utbildning och prov, tills den slutligen togs ur tjänst 1982. Idag är den museum, och öppningar har tagits upp i skrovet, både som in och utgång, och för att bättre visa delar av innanmätet.

I aktern fanns även ett lite avskilt utrymme, för stilla kontemplation.

Två sådana, för en besättning på 58 stycken.

Där finns också Tysklands egna "Wasa-skepp". En medeltida kogg, hittad i Weser-floden 1962. Dendrokronolgiskt daterad till år 1380.

   
Den blå modellen var också till för att känna på, med tanke på synskadade. Intill den fina modellen fanns också en modell av Wasa-skeppet. Det verkar ha varit en hel del kontakter mellan organisationerna. Dels hittades ju skeppen ungefär samtidigt. Dels användes samma impregnerings-metod (polyetylenglykol) av koggen.

Efteråt åkte vi tillbaka till ZARM för att förbereda för måndagens tester.

Testerna under den andra veckan fortsatte bra. Såpass bra att de sex planerade släppen blev klara ett par dagar tidigare. 

Apollo 7 - Nära myteri

Idag för 55 år sedan, den 22/10 1968 landade den första besättningen i Apollo-programmet. I nästan elva dygn hade de kretsat runt jorden, efter att den 11/10 ha skjutits upp  med en Saturn IB från ramp 34 på Cape Kennedy. 

Det var från början tänkt att den skulle bli den andra bemannade färden, efter Apollo 1, men redan innan olyckan med Apollo 1 hade man beslutat att vänta tills "block II"-versionen av kommandomodulen var redo. Detta eftersom den här färden från början var planerad som en mer eller mindre upprepning av den förra. Block I hade ju dessutom i och med den hemska olyckan visat sig lämna mycket övrigt att önska, vad gällde säkerheten. 

Besättningen bestod av  Walter M. "Wally" Schirra, Jr, Walter Cunningham och Donn F. Eisele.

Command Module pilot, Don F. Eisele, Commander, Walter M. Schirra Jr. och Lunar Module pilot, Walter Cunningham

Wally Schirra hörde till den första kullen astronauter, "The original seven", och hade tidigare flugit på både Mercury 8 och Gemini 6A. Schirra var därmed den ende ur den ursprungliga kullen astronauter som flög i alla de tre tidiga programmen, Mercury, Gemini och Apollo. För oss fotointresserade kan nämnas att han var den som föreslog och introducerade Hasselblad-kamerorna i rymdprogrammet. Detta efter att han själv skaffat en för privat bruk.

CSM-101 (Command/Service Module) var det första exemplaret av "block II"-versionen som flög. De tidigare hade använts för diverse marktester och simuleringar. Här blev alltså den första flygningen även bemannad. Block II hade en rad förbättringar jämfört med block I. Den väsentligaste för programmet var förvisso att den hade en riktig dockningsport, vilket block I saknade. De kanske allra viktigaste för besättningens säkerhet var dock att kapseln inte längre var fylld med 100% syre vid starten. Istället matades den nu med 40% kväve tills man lyfte. Därefter ventilerades kvävet ut och ersattes av rent syre när höjden ökade och trycket ombord sänktes. Dessutom hade kapseln fått en ny enkel lucka, som dessutom öppnades utåt.

Den nya kunde nu öppnas inifrån på sju sekunder, vilket var en trygghet vid behov av snabb utrymning före start. Det var just den höga syrehalten och de dubbla luckorna som blev Apollo 1-besättningens öde. Vidare hade den bl a betydligt bättre skyddade kablage i kabinen.

Man testade nu funktionen av ett flertal system. Den stora motorn fungerade som planerat, och visade att den kunde startas flera gånger. Miljösystemet (ECS) visade att det kunde hålla besättningen vid god vigör, och att bränsle-cellerna även kunde leverera dricksvatten som biprodukt när de genererade elektricitet. 

Tester av rendezvous-radarn gjordes, och man simulerade dockning mot ett sikte monterat i toppen av det andra raketsteget.

Överlag gick alla tester bra, och i och med det var förutsättningarna på plats för Apollo 8. Flygningen kom dock att utvecklas till ett närapå myteri ombord. Till att börja med blev besättningsmedlemmarna förkylda en efter en, tidigt under resan. Förkylningar kan ju vara nog så jobbiga på jorden, men i tyngdlöshet blir det värre, då slemmet/snoret inte som på jorden -- åtmnstone delvis -- dräneras naturligt ner till lungorna och magen. Allt måste snytas ut. Att göra det med rymddäkt och hjälm är omöjligt. Dessutom ändrade flygledarna flera gånger i programmet, och ville lägga in fler försök under tiden, vilket skapade irritation.

Besättningen blev alltmer grinig ju längre tiden gick, och började alltmer opponera sig. När återinträdet i atmosfären och landningen närmade sig, skulle de enligt planen ha hjälmarna på. Besättningen vägrade. De menade bl a att när trycket i kabinen åter ökade, och med lock för öronen, skulle de i så fall inte ha möjlighet att hålla för näsan och blåsa för att tryckutjämna. Istället riskerade trumhinnorna att brista. Shirra hävdade sin rätt som befälhavare ombord, och så blev det.

De griniga stämningen mellan besättning och markpersonal bidrog till att ingen av dem flög igen.

För kalenderbitaren:
Raketen som användes till Apollo 7 var AS-205. Den var av den tidigare, och betydligt mindre Saturn IB-typen, som bara användes i bana runt jorden. Apollo 1 skulle ha flugit med AS-204, så trots att man väntade in block II-kapseln, och två Saturn V hade flugit obemannade däremellan, så kom man att använda nästa raket i samma serie. 

För den ännu värre kalenderbitaren kan även nämnas att AS-204 faktiskt överlevde branden i Apollo 1-kapseln. Den flög sedan som Apollo 5, men bar då enbart månlandaren på dess första obemannade flygning.

Apollo 5 med AS-204 inför månlandarens första obemannade flygning.

Alla mina inlägg i Apollo-serien.

SubOrbital Express 3, eller Maser 15, eller två sidor av Kiruna

Förra veckan var det dags för en 🚀 igen. SubOrbital Express 3, eller Maser 15. Jag kom hem förra fredagen, efter ett par veckor på Esrange, några mil från Kiruna. Några kollegor hade varit där redan under veckan före och balanserat nyttolasten, och nu var den delvis demonterad igen för lite kompletterande jobb, som t ex att fylla på prover. 

 
Därefter var det dags att stapla experimenten till en komplett nyttolast igen.

Några av de här bilderna åkte in i vår mediabank, och därifrån bl a in i en artikel i NyTeknik. 🙂

En av dagarna hade jag ledigt. Jag passade då på att åka in till Kiruna för att ta en titt på det nya centrumet. Jag började i gamla centrum. Där blir det fler och fler staket runt byggnaderna, och fler och fler skyltfönster gapar tomma. 

  
Kvarteret Ortdrivaren, ritat av Ralph Erskine och färdigställt 1961.

Jag åt lunch på en kines-restaurang där tidigare ICA Toppen låg. Jag har handlat där flera gånger förut. 

Nya centrum ligger på andra sidan Kiruna, nära 3 km bort, på andra sidan av ett villaområde. På väg dit tog jag vägen förbi Kirunas fina kyrka. Den ligger än så länge kvar på höjden. Det skall bli intressant att se hur de bär sig åt för att flytta den.

I nya centrum var det mer liv, och jag började med att ta en titt i det nya stadshuset. 2012 skrev jag lite om det gamla.
Förutom klockstapeln, fick även dörrhandtagen från det gamla stadshuset följa med till det nya.

Det nya stadshuset verkar trots allt inspirerat av det gamla. Förenklat kan man säga att medan det gamla var kvadratiskt så är det nya cirkelrunt. Det har samma öppna yta, med en bred trappa som även kan fungera som en scen. Trappan leder sedan vidare upp till "loftgångarna" med kontor.

Liksom i det gamla används de även till konstutställningar.

Inne i stadshuset finns också en modell, där man kan se vilken del av staden som skall evakueras/rivas (det röda snöret).

Därefter gjorde jag några ärenden och flanerade. Man har varierat utseendet på fasaderna, men det är fortfarande delvis en byggarbetsplats.

Men åter till Esrange.

Efter flygsimuleringstestet, där vi även drog alla "umbilikaler" på utsatt tid, blev det dags för gruppbilder och sedvanlig signering av noskonen. Därefter fraktades hela nyttolasten till uppskjutningstornet och placerades ovanpå de båda motorstegen.

Ny riggning av umbilikaler, fast nu på riktigt. Sedan en testnedräkning med full nedräkningslista och alla aktiviteter.

Följande natt/morgon (onsdag 23/11) började den skarpa nedräkningen klockan 02:30 vid T-6 timmar. Att man börjar så tidigt beror på att man behöver ha lite marginal för eventuella "holds". Dessutom är tidsfönstret, för att efteråt kunna hämta hem nyttolasten med helikopter, ganska kort så här års. I det här fallet var alltså första möjliga skjut-tid 08:30. Frukost får man försöka stoppa in när man har en lite lugnare stund under nedräkningen. Själv hade jag några experiment att montera in, men blev klar en dryg timme innan T-0.

Så småningom blev klockan 09:23...

Ingen vidare bild, men den togs genom fönstret.

Så fort det var gjort var det dags att dra på sig den lånade skoteroverallen, för den här gången skulle jag med ut på fjället och hämta. :-)
Vi lastade, och lyfte en knapp timme senare.

Nyttolasten var inte svår att hitta. Vi flög rakt på, och fallskärmen syntes tydligt mot snön. Vi hade lite tur, för hade den landat 100 meter längre bort så hade den hamnat bland träden på en bergssluttning. Nu var det bara frusen slätmark, dessutom med bara en decimeter snö.

En kamera ombord fångade mig när jag kom fram och dokumenterade.

Utsidan blir lite svedd när saker kommer ned från ca 260 km höjd. Farten blir lite drygt 1.5 kilometer per sekund.

Efter att ha dokumenterat ut- och invändigt och tagit ut experimentet jag skulle hämta kunde vi lyfta igen. Resten av nyttolasten togs av en annan helikopter.

Det märks att Kiruna och Esrange ligger några grader före svensk normaltid/soltid (som är ungefär vid Örebro), för här känns det som om solen är på väg ned, och klockan är inte ens 12:00 än. 11:50 ungefär.

På kvällen blev det festmiddag, så efter att ha varit vaken ett dygn var det inte svårt att somna. :-)

6x9 den 6:e september

Det har varit dåligt med fotograferandet de senaste åren, men så helt plötsligt tog jag mig i kragen och bestämde mig för att ladda en kamera och köra lite 6 x 9 cm. "Offret" den här gången fick bli en gammal Cocarette, från Contessa Nettel i Stuttgart. Jag berörde den som hastigast för några år sedan. Den är från 1925, så om bara några år fyller den 100 jämnt. Objektivet är en Tessar "1:4,5 f=10,5 cm".

Jag tog en rulle för flera år sedan, men den var hopplöst felfokuserad. Nu vet jag varför.

Den är en så kallad "laufboden"-kamera, dvs objektivet fälls inte ut med en sinnrik mekanism som på senare kameror, utan man drar ut fronten med objektivet på skenor på luckans insida. Nu har väl skinnet i bälgen med åren blivit lite torrare och stramare, för jag noterade att hela fronten drogs lite uppåt/bakåt vilket sannolikt orsakade felfokuseringen. Den fokuserar förresten med hela objektivet, och inte bara med frontlinsen, som i många senare applikationer.

Bortom oändligheten finns inget att se, så på lunchen, innan jag laddade filmen, provade jag lite snabbt att lägga in ett papper i bildplanet, och titta genom "rensluckan" därbak mot något ljusblänk i någon bil på parkeringen utanför jobbet.

I stället för på oändligt ställde jag därefter in mot ca 8 - 10 m på skalan och hoppades att skärpedjupet skulle fixa resten. Det var dessutom en tacksam dag med solsken som gjorde att jag kunde blända ned bra. Taktiken höll, visade det sig.

Jag tycker den gamla Tessaren står sig bra. :-)

Balda Baldamatic II

Den ser inte så märkvärdig ut. Den har visserligen en kul, lite bullig form, men annars liknar den mest en alldaglig kamera i största allmänhet. Skenet bedrar dock lite.

Max Baldeweg grundade 1908 Balda Kamera-Werk i Dresden, några år senare ändrat till Balda-Werk Max Baldeweg. Man gjorde till en början bl a slutare och filmpack-kassetter. 1925 kom så de första kamerorna ut på marknaden. Balda var ett mellanprismärke, och man levererade även kameror som såldes under andra namn.

Den första småbildskameran var Baldina, som kom 1935. Den hade åtminstone en liten finess, på så sätt att sökaren hade en ratt under sökaren, för manuell parallax-justering.

Mer om den en annan gång.

Efter kriget kom Balda, liksom flera andra i östzonen, att bli "folkägt", ett s k Volkseigene Betrieb (VEB). Max Baldeweg gav sig av västerut och startade på nytt 1948, nu som Balda-Werk Bünde, i Westfalen. Hans gamla Balda-Werk bytte efter några år namn till Belca-Werk, och blev så småningom även det en del av VEB Pentacon i Dresden.

Mot slutet av 50-talet, och några år in på 60-talet produceras en modellserie kameror under namnet Baldamatic. 1959 kommer så föremålet för det här blogginlägget, Baldamatic II. Den är en förbättring av Baldamatic I, med bl a större sökare. Det kom också en modell III, med utbytbar optik.

Den har mätsökare, och ljusmätare av seleniumtyp, dvs den använder inga batterier. Ljusmätaren visas i sökaren i form av ett följevisarsystem, där en tunn visare är kopplad till mätaren, och en bredare dito är kopplad mekaniskt till både slutare och bländare. Bländarvärdet visas i sökaren, dock inte slutartiden. Ljusmätaren på det här exemplaret verkar visa rimliga värden, åtminstone inom ett bländarsteg. Jag har än så länge bara jämfört med "sunny 16".

Som om detta inte var nog, så har sökaren dessutom en parallaxkompenserad ljusram, kopplad till fokuseringen. Lite oväntat på en kamera i den här klassen.

Ergonomiskt är den "lite eljest", på så sätt att sökaren sitter till höger. Att avtrycket sitter på framsidan må så vara, det var inte ovanligt på efterkrigskameror från Dresden, som t ex Contax S, och senare Praktica. Det här har dock ett mindre bekvämt avtryck. Litet och av pressad plåt sitter det inklämt precis under det lilla hjulet till bländarinställningen. Glömde jag nämna det? Bländaren justeras inte på objektivet. Där sitter bara en skala som rör sig, och det gör den när man använder det lilla svarta hjulet som sitter på framsidan, precis under sökarfönstret.

Frammatning sker med hjälp av det vingmutterliknande vredet till vänster på undersidan. När man viker ut det för att dra fram ser man också räkneverket, som annars är dolt.

 
Armen till höger är återspolningsveven, och den hoppar ut när man slår om den lilla spaken i mitten till återspolning (från T till R).

Nå, vad är det för objektiv då? Color - Isconar låter mistänkt som en triplett. Alldeles riktigt, det är det också. Men vad är ISCO - Göttingen för ett företag?

ISCO (Iosef Schneider Co) var ett dotterbolag till det betydligt mer kända Schneider - Kreuznach, och bildades 1936 på uppdrag av det tyska flygministeriet, för att åt Luftwaffe tillverka militära objektiv till flygspaning. Eftersom man varit en del av krigsindustrin blev företaget efter andra världskriget "demonterat", och bytte då även namn till Optische Werke Göttingen. 1953 kunde man återta namnet Isco, och man började tillverka både kamera- och projektorobjektiv, samt något mer alldagliga, som till t ex kameror som ovan nämnda.

Det skall sägas att kameran också såldes med andra kombinationer av både objektiv och slutare. Det här är den enklare.

Nyligen laddade jag med en rulle.

Nu hoppas jag bara att mätsökaren är någorlunda korrekt också.

Fortsättning följer...