SubOrbital Express 3, eller Maser 15, eller två sidor av Kiruna

Förra veckan var det dags för en 🚀 igen. SubOrbital Express 3, eller Maser 15. Jag kom hem förra fredagen, efter ett par veckor på Esrange, några mil från Kiruna. Några kollegor hade varit där redan under veckan före och balanserat nyttolasten, och nu var den delvis demonterad igen för lite kompletterande jobb, som t ex att fylla på prover. 

 
Därefter var det dags att stapla experimenten till en komplett nyttolast igen.

Några av de här bilderna åkte in i vår mediabank, och därifrån bl a in i en artikel i NyTeknik. 🙂

En av dagarna hade jag ledigt. Jag passade då på att åka in till Kiruna för att ta en titt på det nya centrumet. Jag började i gamla centrum. Där blir det fler och fler staket runt byggnaderna, och fler och fler skyltfönster gapar tomma. 

  
Kvarteret Ortdrivaren, ritat av Ralph Erskine och färdigställt 1961.

Jag åt lunch på en kines-restaurang där tidigare ICA Toppen låg. Jag har handlat där flera gånger förut. 

Nya centrum ligger på andra sidan Kiruna, nära 3 km bort, på andra sidan av ett villaområde. På väg dit tog jag vägen förbi Kirunas fina kyrka. Den ligger än så länge kvar på höjden. Det skall bli intressant att se hur de bär sig åt för att flytta den.

I nya centrum var det mer liv, och jag började med att ta en titt i det nya stadshuset. 2012 skrev jag lite om det gamla.
Förutom klockstapeln, fick även dörrhandtagen från det gamla stadshuset följa med till det nya.

Det nya stadshuset verkar trots allt inspirerat av det gamla. Förenklat kan man säga att medan det gamla var kvadratiskt så är det nya cirkelrunt. Det har samma öppna yta, med en bred trappa som även kan fungera som en scen. Trappan leder sedan vidare upp till "loftgångarna" med kontor.

Liksom i det gamla används de även till konstutställningar.

Inne i stadshuset finns också en modell, där man kan se vilken del av staden som skall evakueras/rivas (det röda snöret).

Därefter gjorde jag några ärenden och flanerade. Man har varierat utseendet på fasaderna, men det är fortfarande delvis en byggarbetsplats.

Men åter till Esrange.

Efter flygsimuleringstestet, där vi även drog alla "umbilikaler" på utsatt tid, blev det dags för gruppbilder och sedvanlig signering av noskonen. Därefter fraktades hela nyttolasten till uppskjutningstornet och placerades ovanpå de båda motorstegen.

Ny riggning av umbilikaler, fast nu på riktigt. Sedan en testnedräkning med full nedräkningslista och alla aktiviteter.

Följande natt/morgon (onsdag 23/11) började den skarpa nedräkningen klockan 02:30 vid T-6 timmar. Att man börjar så tidigt beror på att man behöver ha lite marginal för eventuella "holds". Dessutom är tidsfönstret, för att efteråt kunna hämta hem nyttolasten med helikopter, ganska kort så här års. I det här fallet var alltså första möjliga skjut-tid 08:30. Frukost får man försöka stoppa in när man har en lite lugnare stund under nedräkningen. Själv hade jag några experiment att montera in, men blev klar en dryg timme innan T-0.

Så småningom blev klockan 09:23...

Ingen vidare bild, men den togs genom fönstret.

Så fort det var gjort var det dags att dra på sig den lånade skoteroverallen, för den här gången skulle jag med ut på fjället och hämta. :-)
Vi lastade, och lyfte en knapp timme senare.

Nyttolasten var inte svår att hitta. Vi flög rakt på, och fallskärmen syntes tydligt mot snön. Vi hade lite tur, för hade den landat 100 meter längre bort så hade den hamnat bland träden på en bergssluttning. Nu var det bara frusen slätmark, dessutom med bara en decimeter snö.

En kamera ombord fångade mig när jag kom fram och dokumenterade.

Utsidan blir lite svedd när saker kommer ned från ca 260 km höjd. Farten blir lite drygt 1.5 kilometer per sekund.

Efter att ha dokumenterat ut- och invändigt och tagit ut experimentet jag skulle hämta kunde vi lyfta igen. Resten av nyttolasten togs av en annan helikopter.

Det märks att Kiruna och Esrange ligger några grader före svensk normaltid/soltid (som är ungefär vid Örebro), för här känns det som om solen är på väg ned, och klockan är inte ens 12:00 än. 11:50 ungefär.

På kvällen blev det festmiddag, så efter att ha varit vaken ett dygn var det inte svårt att somna. :-)

6x9 den 6:e september

Det har varit dåligt med fotograferandet de senaste åren, men så helt plötsligt tog jag mig i kragen och bestämde mig för att ladda en kamera och köra lite 6 x 9 cm. "Offret" den här gången fick bli en gammal Cocarette, från Contessa Nettel i Stuttgart. Jag berörde den som hastigast för några år sedan. Den är från 1925, så om bara några år fyller den 100 jämnt. Objektivet är en Tessar "1:4,5 f=10,5 cm".

Jag tog en rulle för flera år sedan, men den var hopplöst felfokuserad. Nu vet jag varför.

Den är en så kallad "laufboden"-kamera, dvs objektivet fälls inte ut med en sinnrik mekanism som på senare kameror, utan man drar ut fronten med objektivet på skenor på luckans insida. Nu har väl skinnet i bälgen med åren blivit lite torrare och stramare, för jag noterade att hela fronten drogs lite uppåt/bakåt vilket sannolikt orsakade felfokuseringen. Den fokuserar förresten med hela objektivet, och inte bara med frontlinsen, som i många senare applikationer.

Bortom oändligheten finns inget att se, så på lunchen, innan jag laddade filmen, provade jag lite snabbt att lägga in ett papper i bildplanet, och titta genom "rensluckan" därbak mot något ljusblänk i någon bil på parkeringen utanför jobbet.

I stället för på oändligt ställde jag därefter in mot ca 8 - 10 m på skalan och hoppades att skärpedjupet skulle fixa resten. Det var dessutom en tacksam dag med solsken som gjorde att jag kunde blända ned bra. Taktiken höll, visade det sig.

Jag tycker den gamla Tessaren står sig bra. :-)

Balda Baldamatic II

Den ser inte så märkvärdig ut. Den har visserligen en kul, lite bullig form, men annars liknar den mest en alldaglig kamera i största allmänhet. Skenet bedrar dock lite.

Max Baldeweg grundade 1908 Balda Kamera-Werk i Dresden, några år senare ändrat till Balda-Werk Max Baldeweg. Man gjorde till en början bl a slutare och filmpack-kassetter. 1925 kom så de första kamerorna ut på marknaden. Balda var ett mellanprismärke, och man levererade även kameror som såldes under andra namn.

Den första småbildskameran var Baldina, som kom 1935. Den hade åtminstone en liten finess, på så sätt att sökaren hade en ratt under sökaren, för manuell parallax-justering.

Mer om den en annan gång.

Efter kriget kom Balda, liksom flera andra i östzonen, att bli "folkägt", ett s k Volkseigene Betrieb (VEB). Max Baldeweg gav sig av västerut och startade på nytt 1948, nu som Balda-Werk Bünde, i Westfalen. Hans gamla Balda-Werk bytte efter några år namn till Belca-Werk, och blev så småningom även det en del av VEB Pentacon i Dresden.

Mot slutet av 50-talet, och några år in på 60-talet produceras en modellserie kameror under namnet Baldamatic. 1959 kommer så föremålet för det här blogginlägget, Baldamatic II. Den är en förbättring av Baldamatic I, med bl a större sökare. Det kom också en modell III, med utbytbar optik.

Den har mätsökare, och ljusmätare av seleniumtyp, dvs den använder inga batterier. Ljusmätaren visas i sökaren i form av ett följevisarsystem, där en tunn visare är kopplad till mätaren, och en bredare dito är kopplad mekaniskt till både slutare och bländare. Bländarvärdet visas i sökaren, dock inte slutartiden. Ljusmätaren på det här exemplaret verkar visa rimliga värden, åtminstone inom ett bländarsteg. Jag har än så länge bara jämfört med "sunny 16".

Som om detta inte var nog, så har sökaren dessutom en parallaxkompenserad ljusram, kopplad till fokuseringen. Lite oväntat på en kamera i den här klassen.

Ergonomiskt är den "lite eljest", på så sätt att sökaren sitter till höger. Att avtrycket sitter på framsidan må så vara, det var inte ovanligt på efterkrigskameror från Dresden, som t ex Contax S, och senare Praktica. Det här har dock ett mindre bekvämt avtryck. Litet och av pressad plåt sitter det inklämt precis under det lilla hjulet till bländarinställningen. Glömde jag nämna det? Bländaren justeras inte på objektivet. Där sitter bara en skala som rör sig, och det gör den när man använder det lilla svarta hjulet som sitter på framsidan, precis under sökarfönstret.

Frammatning sker med hjälp av det vingmutterliknande vredet till vänster på undersidan. När man viker ut det för att dra fram ser man också räkneverket, som annars är dolt.

 
Armen till höger är återspolningsveven, och den hoppar ut när man slår om den lilla spaken i mitten till återspolning (från T till R).

Nå, vad är det för objektiv då? Color - Isconar låter mistänkt som en triplett. Alldeles riktigt, det är det också. Men vad är ISCO - Göttingen för ett företag?

ISCO (Iosef Schneider Co) var ett dotterbolag till det betydligt mer kända Schneider - Kreuznach, och bildades 1936 på uppdrag av det tyska flygministeriet, för att åt Luftwaffe tillverka militära objektiv till flygspaning. Eftersom man varit en del av krigsindustrin blev företaget efter andra världskriget "demonterat", och bytte då även namn till Optische Werke Göttingen. 1953 kunde man återta namnet Isco, och man började tillverka både kamera- och projektorobjektiv, samt något mer alldagliga, som till t ex kameror som ovan nämnda.

Det skall sägas att kameran också såldes med andra kombinationer av både objektiv och slutare. Det här är den enklare.

Nyligen laddade jag med en rulle.

Nu hoppas jag bara att mätsökaren är någorlunda korrekt också.

Fortsättning följer...

Zeiss Ikon Kolibri

Leica, som lanserats 1925, visade att hade man bara bra optik, kunde man få bra bildresultat även på 35 mm film.

Ett mindre filmformat innebar bl a större skärpedjup, vilket var en fördel i en tid då de flesta kameror saknade avståndsmätare. Dessutom innebar ju miniatyrformatet också lägre filmkostnader, vilket var en fördel inte minst för amatörer. Flera tillverkare började snegla mot formatet.

Hos Zeiss Ikon behövde man nu också ta fram en kamera i "miniatyr-formatet", som det kallades. Dock hade man fått ägna en hel del tid de första åren till att rensa i den stora modellflora som blev resultatet av sammanslagningen 1926. Lite nytt hade det visserligen blivit. Ikonta t ex, kom 1928. Dock hade det till stor del handlat om mellanformat (ofta 6x9 cm på 120-film, eller "BII" som den kallades i Europa) och glasplåtar (t ex 9x12 cm).

35 mm film fanns ännu bara som råfilm, och såldes inte i alla fotoaffärer. Den måste man dessutom själv spola upp i speciella kassetter, vilket var onödigt krångligt för vanliga amatörer. Contax skulle inte komma att lanseras förrän 1932, och den färdigladdade 135-filmen ytterligare två år senare, med Nagels Kodak Retina. 127-film däremot, eller "A8" i Europa, fanns däremot mer allmänt. Den användes, förutom i Kodak Vest Pocket, inte minst i den egna Ikonette, samt i Piccolette (som hängt med ända sedan 1914, från Nettel). Där handlade det dock om det vanliga liggande 4x6.5-formatet.

Nu lade man det två tvären, och använde istället halvformatet 3x4 cm. Då blev det dessutom 16 rutor istället för 8, vilket gav ännu bättre ekonomi! En av de första modellerna med 3x4 cm blev den lite udda Kolibri, som kom sommaren 1930.

Den lilla enkla lådkameran Baby Box-Tengor hann dock före, om än bara med en månad. Ett annat exempel på 3x4, men från en annan tillverkare, är Foth Derby. Några år senare kom även den lilla nätta Baby Ikonta (520/18).

Eftersom det är 3x4 istället för 4.5x6, men filmen bara har en rad med nummer, så behövs naturligtvis två sifferfönster där bak.

Man får dra fram numret, först i det ena, sedan i det andra fönstret. Så nästa nummer, först i det ena, osv. Här är ruta tolv framme.

För att i någon mån ha en chans mot Leica, så blev givetvis även Kolibri ett kvalitetsbygge.
Man märker det direkt när objektivet skall ut. Man tar bara tag i tumgreppen på vardera sidan av objektivet och vrider lite åt vänster, så hoppar objektivröret ut en bit av fjäderkraft. Sedan drar man ut resten, varvid det självt snäpper fast i utfällt läge. Mycket enklare och distinktare än på Leican, där man själv får se upp så man inte råkar låsa objektivet lite snett.
När objektivet skall in igen gör man samma sak. Man vrider återigen lite åt vänster, varvid objektivet åker in en bit. Sedan trycker man in resten, och det snäpper fast. Dresden vs Wetzlar. :-)

Bra optik fanns redan, här i form av Tessar, som ju var minst lika bra som Leitz Elmar. Fokusering sker här dessutom med hela objektivet. Inte bara frontlinsen, som på många bälgkameror.

Lika välgjord som objektivtuben är, lika primitiv är sökaren. Man fäller upp en bakre och en främre flärp. Tillsammans bildar de en enkel Newton-sökare, dvs den bakre flärpen har bara ett fyrkantigt hål.

Det eleganta fodralet däremot är nästan värt ett eget litet kapitel. Förutom att det ser påkostat ut, med sin utformning och sina präglingar, har det trots sin litenhet ändå plats för några originaltillbehör. Till att börja med finns ett gängat hål för förvaring av stödpinnen, så den inte ramlar ut. Dessutom finns plats för två försättslinser (Proxar 1 & 2) samt ett gulfilter.

Med Proxar 1 fokuserar kameran från 1 - 0.5 m, och med Proxar 2 (dvs 2 dioptrier) följaktligen från 0.5 - 0.3 m. För att korrigera för parallax står det i instruktionsboken: When using a Proxar Lens 1 incline the camera slightly so that the centre of the object to be photographed lies about half way between the centre and the lower edge of the view finder. With a Proxar 2 the centre of the object to be photographed should appear almost on the level of the lower edge of the view finder frame.

På 127-dagen härförleden, dvs den 12:e Juli, passade jag på och laddade kameran. Jag har några rutor kvar, men jag har fixat ett snöre med knutar på, så jag kan prova några närbilder också, innan rullen är slut. :-)

Årets 127-dag

Nu har det gått några år sedan jag senast hedrade 127-dagen, dvs den 12/7, men i år skulle det bli bot och bättring.
Årets kandidat blev en Zeiss Ikon Kolibri, från 1931. Det blir 16 gånger 3x4 cm.

Fiskade upp en gammal efke ur frysen. Framkallas senast 2013-1, visade det sig. Det kan inte ha varit så långt innan fabriken lades ned.

Laddade sedan, i skuggan under ett träd i Drottningholms-parken.

Vi får se så småningom, vad resultatet blev (och blir).

Fortsättning följer här, även ang kameran.