Släktforskning bland gamla kameror

Om man tager en Leica,

och korsar den med en Contax.

Vad får man då?

En Lentax?

Eller Coica?

Eller...

en Nikon!

Nippon Kogaku K.K. (Japan Optical Industries Corporation) bildades 1917 genom en sammanslagning av tre japanska optik-tillverkare. Produkter var bl a kikare och mikroskop. Mikroskopen såldes under namnet Nikko, en hopdragning av Nippon och Kogaku. Under andra världskriget gjorde man bl a kikare, bombsikten, och periskop för militären. Man levererade även objektiven till de första Canon-kamerorna, fram till 1947. :-)

När kriget gick mot sitt slut började japanska bolag skifta fokus (obs, vits...) mot civila produkter. På Nippon Kogaku bestämde man sig för att ta fram kameror för konsumentmarknaden. Man tillverkade ju redan objektiv passande till Leica-kameror, och deras kopior.

Man studerade två möjliga kameratyper. Dels en 6x6 TLR, internt kallad Nikoflex, dels en liten 35 mm mätsökare med utbytbara objektiv. Man tog fram några TLR-prototyper men släppte sedan det spåret, och koncentrerade sig på småbildskameran. Ett tag var den tänkt att heta Nikorette (man hade sedan tidigare använt "Nikkor" till sina objektiv), men 1946 bestämde man sig för Nikon, som var en blandning av dels Nippon Kogaku, dels Zeiss Ikon. Det sista skulle senare ge dem vissa export-problem i Tyskland...

Man valde det som för Nikon var den bästa kombinationen av både Leica och Contax (skönskrivning, kanske..?). Mätsökaren (med vridspegel/prisma) kom från Leica. Contaxslutaren var dyr och besvärlig att få till för en nybliven kameratillverkare, så den "lånade" man istället från Leica. Objektivfattningen tog man däremot från Contax, som hade bajonett istället för Leicas gänga. Förutom att den gav snabbare ojektivbyten ville man inte heller konkurrera med sina objektiv i Leica-fattning, som de sedan tidigare levererade till andra märken. Det var ju inte säkert att kameran skulle slå, och då var det säkrast att åtminstone ha den objektivproduktionen kvar *). Nu ville man av samma anledning dock använda samma optiska konstruktioner man tidigare använt till Leica-objektiven. Det var bara det, att medan Leicas 5 cm objektiv i själva verket hade en brännvidd på 51.6 mm, hade Contax motsvarande 52.3 mm. Det betydde att de inte fokuserade riktigt lika, och är anledningen till att Nikons objektiv, trots att de passar, förutom på korta brännvidder inte fokuserar så bra på nära håll på Contax/Kiev, och vice versa. Nikon gjorde senare objektiv till både Nikon och Contax, men märkningen 'C' visade då om de var avsedda för Contax.

1948 släpptes Nikon I. Exteriört hade kameran starka drag av Contax, delvis beroende på valet av Contax objektivfattning och fokuseringsmekanik. Även bakstycket, som lossades helt vid laddning, låstes på samma sätt.

Contax II, Nikon S, och Nikon F. Även på F (och SP) lossades hela bakstycket, men nu med bara ett lås.

Nikon I hade format 24x32 (4:3), vilket inte passade USA-marknaden där maskinerna som skar negativen använde Leica-formatet... Man kunde inte exportera. Huset och slutaren tillät nu inte 24x36, men man gjorde en temporär lösning. Man ändrade helt enkelt frammatningen till att ge 8 perforeringar per bild istället för 7. Resultatet blev Nikon M (1949). Man lyckades också klämma in ett något större format (24x34). Det här gör att man lätt känner igen negativen från en S på att mellanrummet mellan bilderna är något större än det idag vanliga. Med Nikon S (dec 1950) tillkom även blixtsynk. Förutom synk-kontakterna på S ser alla tre lika ut  på utsidan, och är  princip samma kamera, förutom ovan nämnt.

Utvecklingen gick sedan gradvis, så dragen fanns kvar länge. S2 (-54), nu äntligen 24x36, fick frammatningsarm och reurspolningsvev, men hade kvar den roterande slutartidsratten. Först på SP (-57) stod den still, och tider kunde då väljas antingen före eller efter framdragning. Det betydde i sin tur, att när spegelreflexkameran F kom 1959, och som hade utvecklats till stor del parallellt med SP, hade även den samma drag kvar. F hade i princip ett SP-hus, breddat något för att ge plats för spegeln, och med en prismasökare ovanpå. Slutaren delade reservdelar med SP, vilket även gäller frammatningsarm, tidsomställning, typ av bakstycke, osv.

Nikon F har fortfarande avtrycket kvar på samma ställe som gängLeican hade 34 år tidigare, och båda roterar när man drar fram. :-) Returspolningsspaken har däremot blivit en ring runt avtrycket.

Nikon F, S, och Leica. Lika som bär. :-)

Den horisontella ridåslutaren (i titan fr o m F & SP) fanns kvar på Nikons proffskameror ända t o m F3, som kom 1980, och tillverkades till -88! Den var dock elektroniskt styrd, och hade nog inte så många andra likheter längre.

Contax objektiv ser man spår av än idag.
Contax, och därmed även SP, hade en vänstergängad bajonett-fattning. När man utvecklade F måste man ta fram en ny, större, bajonett. Antagligen för att göra det naturligt för de fotografer som använde både F, och en mätsökare som t ex S2 eller SP, lät man även F-bajonetten gå åt vänster.

Fokuseringen gick också åt samma håll som på mätsökarna, liksom bländarringen.

Den som i sin moderna digitalkamera från Nikon tycker det känns konstigt att exponeringsmätaren i sökaren visar + åt vänster, och - åt höger (man kan vända på det i menyn), har just stiftat bekanskap med bländarringens riktning på en Contax från 1932. :-)

För övrigt använde sig Nikon även av Contax Sonnar-objektivs optiska grund-konstruktion i flera av sina objektiv.

*) Så står det i alla fall på Nikons hemsida, efterkonstruktion eller inte...

"Köp en lådkamera för sju miljoner"

Det läste jag i Ny Teknik i morse.

"Lådkamera" får stå för Ny Teknik.

Det är en Daguerreotyp-kamera. Tillverkad 1839 av svågern Giroux, och signerad av Daguerre själv.

Den lär vara i ett enastående originalskick. Instruktioner, “Praktische Beschreibung des Daguerreotyp’s”, i original från 1839, medföljer...

Bara ett fåtal av de här är kända, och alla finns på muséer. Ingen har tidigare sålts på auktion. Utropspris 2 miljoner, men beräknas landa mellan 5 och 7.

Jag passar...

Länk till auktionen

Daguerreotypi, på Wikipedia.

Verichrome Pan, eller, "Det som göms i snö".

Jag skrev i det förra inlägget om filmen i en Foth Spring 6x9 jag köpt.
Jag lovade visa resten av bilderna.

Här kommer de. Jag har ännu så länge ingen aning om var, och när, de är tagna. Det stod namn och adress på fodralet, och åtminstone den ägaren har bott i Lindesberg, om det kan vara någon ledtråd.

Om någon känner igen någon plats, så säg gärna till. :-)

Bild 1.

Bild 2. Överexponerat och oskarpt.

Bild 3. Kan det vara Furuviksparken? Parken Zoo? Jag har själv inte varit på något av ställena.

Bild 4. Samma park?

Bild 5. En tapet med imiterad träpanel? Här har nog kameran legat orörd länge. Avtryck i filmen av den infällda bälgen, och muttern till objektivet. Även slöjad i mitten (rektangeln). Kanske har slutaren utlösts, eller så är den inte 100%-igt tät. Filmen har dragits fram åt höger på den färdiga bilden. Slöjan till vänster är alltså från...

...bild 6. Här kan man återigen se avtryck av bälgen, samt lite veck. Här var filmen när kameran blev min. Jag drog fram till...

..ruta 7, och tryckte av. Solna, september 2009.

Bild 8, slutligen. Nu är vi framme i oktober 2009. Samma film, bara femtio år senare. :-)

Intressant nog är de gamla bilderna bättre än mina nytagna. Rekommendationen att exponerad film har sämre hållbarhet än oexponerad verkar gälla till en viss gräns. När den blir riktigt gammal försämras den, blir slöjad och tappar känslighet, medan den latenta bilden inte längre verkar försämras så mycket.

Varför hette filmen Verichrome? "Chrome" brukar ju vara namnändelse på färgdia-filmer.

När den första Verichrome-filmen kom 1931 var den ortokromatisk, dvs inte känslig för rött, och man kunde framkalla den i röd mörkrumsbelysning. Silverhalid-emulsioner är naturligt bara känsliga för blått, men Kodak hade tillsatt ämnen ("sensibiliserat") som gjorde den hyfsat känslig även för grönt och gult. Dock ännu inte för rött. Tydligen ansåg Kodak ändå att den (för sin tid) hade en så bra och bred färgkänslighet att de gav den namnet Verichrome för att visa att den hade en naturlig återgivning av färger. Man tänkte ju normalt inte i termer av färgfilm då. Kodachrome t ex kom först 1935.

1956 blev den till slut pankromatisk, och man lade då till "Pan". Nu var den känslig för alla färger, och man kunde inte längre framkalla i rött ljus. Den var dock inte helt pankromatisk, för tittar man på tejpen på filmen ser man att de angav lite olika känslighet för dags- resp glödljus.

Den här rullen verkar f ö vara tillverkad i Frankrike (eller Kanada?) eftersom det står "Jour" resp "Artificielle" först. I slutet av filmpappret står det dessutom "Exposé", och inte "Exposed".

Slutligen ändrade man 1960 den angivna känsligheten på sina filmer. Detta utan att ändra emulsionerna. Man tog av säkerhetsmarginalen, ändrade rekommenderad framkallningstid, och angav den känslighet vi känner igen idag. På tejpen i slutet av filmen lade man till noten “new developing times”. Nu blev t ex Tri-X angiven som 400 ASA istället för som tidigare 200. Min film saknar noten, och har den gamla känsligheten angiven, så den måste vara från före 1960.

Intressant är också att 21 DIN här motsvaras av 80 ASA. Inte 20 resp 80 som man är van. I Kodaks fickdatabok från 1959 användes fortfarande det gamla värdet (med DIN-värdet skrivet som bråk, t ex 21/10). I en annan tabell från -63 motsvarade 21 DIN istället 100 ASA, som idag. Jämfört med andra beteckningar verkar det vara DIN som ändrades.

DIN-systemet för filmkänslighet kom (enl Camerapedia) 1934. Det skrevs från början som ett bråk, med känsligheten över 10. 10 stod för tio-logaritmen, som systemet byggde på. Enl Camerapedia slutade man skriva det som bråk 1957. Om det stämmer, och om det fick snabbt genomslag, skulle den här filmen i så fall vara från allra första året för "Verichrome Pan".

En annan, lite lyxig, detalj är en tejpad "flärp" i slutet av själva filmen. Antagligen för att den skulle hålla sig lugn och plan när slutet närmade sig mask-öppningen i kameran.

Nu får det räcka med detaljer.

God fortsättning på nya året!

Edit: Jag vet nu var åtminstone en av bilderna är tagen. Återkommer. :-)

Retrokamera - Foth Spring

C. F. Foth & Co, Berlin, fanns mellan 1926 - 43. Den kamera de är mest kända för idag är förmodligen Foth Derby, som var en halvformats-kamera för 127-film (3x4 cm), men de gjorde även andra kameror, för både plåt och rullfilm.

Jag fick syn på den här i en Tradera-annons. Eftersom jag hade en Derby innan, och jag upplever Foth för övrigt vara lite okänt, kunde jag inte hålla fingrarna i styr.

Den blev min.

Det är sannolikt en Foth Spring från åren 1933-35.

Den här modellen har format 6x9 på 120-film.
Objektiv: Foth Anastigmat 1:4.5, F=105 mm.
Slutartider: 1/100, 50, 25, B & T. Självutlösare.
Briljant-sökare och enkel ramsökare.

Den som vet mer, om modellbeteckning eller annat, får gärna fylla i.

När den kom såg jag att den hade en film i redan. Det var en 6:a i rutan. Jag drog fram och tog ruta 7. Jag chansade på 100-125 ASA. Lite senare tog jag så till slut även ruta 8.

Oktober 2009.

Nu kunde jag plocka ur filmen och se vad det var.

Det var en Kodak Verichrome Pan. Det borde betyda 125 ASA. *) :-)
Den har inte producerats sedan 2002, men pappret på den här var rött, så jag började misstänka att den här var betydligt äldre än så.

Jag hittade Kodaks produktblad för Verichrome Pan.  Det var från 2002 och visade som väntat att den inte längre tillverkades.
Jag hade tänkt använda XTOL, som jag redan hade blandat. Produktbladet hade inte XTOL 1+1 som alternativ, utan jag provade istället The Massive Dev Chart. Utspädd 1+1 rekommenderades 7.5 min. Gammal, som filmen var, ökade jag tiden med ~15%.

Fanns det några gamla bilder på filmen då?

Jovars. Den här, t ex.

Om man tittar på kläderna kan jag tänka mig att den var tagen omkring 1960, eller något tidigare. Verichrome Pan kom 1956.

Fanns det något sätt att säkrare ringa in filmen?

*) 1960 ändrade Kodak en angivna filmkänsligheten. Emulsionerna var de samma, men säkerhetsmarginalen i känsligheten ändrades. Olika för olika filmtyper, men för neg sv/v en faktor två. Tidig Tri-X var ju t ex angiven som 200 ASA. Först idag kollade jag andra änden av rullen efter att ha läst ett inlägg på silverbased.org om framkallning av gammal Verichrome Pan. Där nämndes att den gummerade remsan i slutet av rullen (för att tejpa ihop rullen när man skickade den på framkallning) efter känslighetsändringen hade en not om “new developing times”. Först kollade jag slutet (bilden ovan), men där var ingen sådan not. Nu blev det lite spännande. :-)

Jag kollade nu andra änden, och si, där var den gamla känsligheten angiven på tejpen!

Filmen var alltså tillverkad före 1960. Frågan är bara när bilderna var tagna, och var.

Intressant är också att 21 DIN här motsvaras av 80 ASA. Inte 20 resp 80 som man är van. I Kodaks fickdatabok från 1959 användes fortfarande det gamla värdet (med DIN-värdet skrivet som bråk, t ex 21/10). I en annan tabell från -63 motsvarade 21 DIN istället 100 ASA, som idag. Jämfört med andra beteckningar verkar det vara DIN som ändrades.

Blev det fler bilder av de åtta?

Jodå, men det får bli nästa år. :-)

HalvRetro - Kodaks första digitalkamera

Dvs så retro det kan bli i den digitala världen.

1975 byggde Steve Sasson och några andra tekniker på Kodak Apparatus Division Research Laboratory i Rochester en digitalkamera.

De använde bl a sådant de kom över, t ex ett objektiv från en Super 8 kamera och en A/D-omvandlare från en digital voltmeter. Den drevs med 16 nickelkadmium-batterier. Lagringen skedde på en vanlig compact-kassett. Den tog 23 sekunder att spara en bild med 100 linjers upplösning...

För uppspelning använde man en ombyggd Motorola Mikrodator som interpolerade de hundra linjerna till 400 linjer, och genererade en standard NTSC videosignal som kunde ses på en tv-apparat.

De kallade det "Film-less Photography" när det presenterades på olika ställen inom Kodak. Det var säkert jättepoulärt inom Kodak på den tiden...

Man skrev i alla fall en rapport, och fick ett patent godkänt 1978.

I deras rapport stod bl a:

"The camera described in this report represents a first attempt demonstrating a photographic system which may, with improvements in technology, substantially impact the way pictures will be taken in the future."

15 år till och den hade kvalat in i Retrokamera-poolen. :-)

Läs mer här.