Om allt det kreativa som fotograf och kreatör!

Konsten att våga vara rädd och sårbar – del 2: att aldrig vara bra nog

Att utvecklas och lära sig nytt är ju en självklarhet för de flesta av oss. Att hitta nya idéer, vägar och möjligheter till att skapa nya texter, bilder, illustrationer och videos. Men, har du fastnat i – jag är inte bra nog– fällan och ständigt hoppar på en ny kurs, en ny utbildning – en ny workshop? Med hopp om att en dag bli bra nog?

Att utvecklas och lära sig nytt är ju en självklarhet för de flesta av oss. Att gå en kvällskurs under ett par månader eller ta en weekend workshop på annan ort. Men, gör du det för att verkligen utvecklas till en bättre kreatör och fotograf eller för att du är rädd att aldrig vara bra nog? Är du en av dem som konstant jagar nästa kurs och workshop för att tillslut bli ”bra nog”? Bara en kurs till i ljus så tar jag tillräckligt bra studiobilder. Bara några till porträttkurser så kan jag våga lägga upp mina gatuporträtt på Facebook och Instagram.

Bara en till kurs i…

Jag läst en gång att en skola sa att skrivkramp (writers block) är på grund av fel eller otillräcklig skrivteknik. Att man inte har den tekniska kunskapen för att se möjligheterna och ta sig vidare i texten. Liknande kan appliceras på de flesta kreativa yrken, som fotografer till exempel, att vi inte har tillräcklig med tekniska kunskaper om exponering, blixtar, ljus och komposition för att kunna skapa nya bilder. Och tänk om det vore så enkelt!

Även om det till viss del är sant då kunskap föder kreativitet. Men en kreativ block är något som alla drabbas av, amatör, proffs och världsberömda mästare. Och proffs och världsberömda mästare borde ju i teorin kunna sin teknik!


Kunskap föder kreativitet. Jag läser mycket böcker som jag tycker gör mig smartare och mer kreativ.


Bara en till kurs

Rädslan över att aldrig vara bra nog tror jag de flesta av oss känner, oavsett kreativ aktivitet eller val av yrke i livet. Att känna att andra är bättre och tar bättre bilder, snyggare redigeringar och har en bättre känsla i sina kompositioner som du aldrig kan uppnå. Att jag inte är bra nog att kunna bli publicerad, få fina kommentarer på mina bilder online eller bra nog att någon vill ha mina alster på väggen.

Utvecklig och lärande är så klart extremt viktig, både för vårt eget välmående och vårt skapande. Det är också lika viktigt att lära sig och ta med sig kunskap från de kurser och workshops som man går. Men, det finns också en gräns hur mycket alla dessa kurser faktiskt kan ge dig. Hur mycket teknisk kunskap om blixtljus, kamerateknik, sensorkonstruktioner och exporteringsinställningar för Lightroom behövs egentligen för att förbättra dina studiobilder, familjeporträtt eller gatubilder? Tillslut (och relativt snabbt) når man gränsen för vad du faktiskt kan lära dig och få ut av dessa kurser.


När det känns bra i magen och vi har roligt när vi skapar så händer det bra saker. Vi vågar gräva djupare, utforska nytt och testa - utveckling! Som när jag började min tidigare karriär som skidfotograf – jag följde magen (och snöfallen) på vad som fick mig och andra att bli sugna på att åka skidor.

Lyssna på magen

Tekniska kunskaper om ditt hantverk kan egentligen bara ta dig visst långt i din utveckling (trots vad alla kurser och workshops säger). Det som tar dig över framåt och beyond är din egen vilja att skapa, experimentera och framförallt att VÅGA visa upp det du skapat. Att våga fortsätta skapa nya texter, nya bilder och nya illustrationer trots den lilla rösten i huvudet som säger att du inte är bra nog. Och, sätta de lärdomar du har lärt dig på repeat tills de sitter i ryggmärgen. Att våga följa sin magkänsla när man upptäcker något nytt som tilltalar dig, även om det inte är vad Facebook eller Instagram tycker är bra. Det viktiga är att DU känner det är bra. Det är då riktigt utvecklig sker – det är då du gräver djupare och utvecklas.

Att fortsätta skapa efter magen är det som för dig framåt. Nötandet och repetition. Tillslut så kommer vi alla till det tillfället där vi måste visa upp våra alster för andra för att kunna ta oss vidare i vår utveckling. Om det sen är en sakkunnig vän eller kollega, redaktör eller på sociala medier spelar inte så stor roll. Men, steget måste tas för att komma vidare! Om du inte är redo för det helt offentliga rampljuset, fråga någon som du litar på och ser upp till och börja där.

Kom ihåg att du är bra nog och följ vad magen säger! Ju mer du nöter och filar på ditt hantverk ju bättre kommer du bli och självförtroendet tenderar att följa med vår utveckling. 

Vill du ha feedback på något som du skapat men inte vill visa upp online? Skicka ett mail till Himself(at)johanstahlberg.com

Och mig hittar ni som vanligt här:
Web: www.johanstahlberg.com
Instagram: www.instagram.com/Johan_Stahlberg
Facebook: https://www.facebook.com/Johanstahlbergphotography 

Inlagt 2021-02-01 10:11 | Läst 1171 ggr. | Permalink
Att inte vara bra nog är en tillgång! Då kan man ju bli bättre om man jobbar på det.
Svar från JohanStahlberg 2021-02-01 11:56
Så är det! Alltid lättare att slå uppåt så att säga!
Hej Johan. Kollade dina bilder på Instagram.,och ingen tvekan om att du har kunskap. Väldigt Fina porträtt.
Men din skidbild här tycker jag nog inte är så bra exempel.
Bilden är alldeles för blå,. Jag skulle absolut vilja se snön och omgivning naturligt vitare, och på så sätt få fram personen med blåa jackan bättre.Som nu är flyter hans blå jacka ihop med snön i bakgrunden.
/Bengt H.
Svar från JohanStahlberg 2021-02-01 16:44
Hallå Bengt! Bilden är tagen vid solnedgång som gör snön blåaktig (särskilt i skugga), inte vit. Så jag har ej dragit i några färger eller så för att få den så.
bassa 2021-02-01 17:04
Hej igen. jag menar inte att snön skulle vara helt vit,för det är den sällan. Men här har kameran lurats, och borde nog fått lite hjälp med 1+ steg exponerinskompensation. Ett valigt knep när snön blir för blå., vilket jag tycker den är i den här bilden..

/ Bengt H.
Svar från JohanStahlberg 2021-02-01 17:07
Jag förstår! Och, tror det är en smaksak egentligen! Men ska skruva lite i originalbilden och se vad som händer
bassa 2021-02-01 17:15
Visst är det en smaksak Jag ville bara tala om hur jag uppfattade bilden.
Ha det bra / Bengt H.
Sven Blomquist 2021-02-01 17:18
Tja, jag håller med dig. I verkligheten är ju snön blå i vissa situationer. Det är ju våra ögon som tonar ner det blåa intrycket, men om ljuset är blått och reflekteras i snön, varför skall det inte visas som blått på bilden?
bassa 2021-02-01 17:25
Det ska man absolut visa, men kameran har en tendens att luras så det blå dominerar för mycket.
/ Bengt H.
Svar från JohanStahlberg 2021-02-01 17:26
Tack Bengt! Viktigt att få in och höra andra personers uppfattningar! Ibland fastnar man i sin egna bubbla och kan behöva stanna upp och tänka till ibland :) Trevlig kväll!
bassa 2021-02-01 17:28
Tack Det samma .Alltid kul att snacka bild.
/ Bengt H.
Sven Blomquist 2021-02-01 17:43
Nu är ju ögat en bidragande skurk i sammanhanget. Jag är begåvad med olika färgsyn på ögonen. Ena ögat ser en kallare ton (blåare) och det andra är varmare i tonen. Så, vilket av ögonen "ser rätt"?
bassa 2021-02-01 17:46
Jag skulle tro blandningen.
/ Bengt H..
Sven Blomquist 2021-02-01 18:07
Jodå, den funkar, men man undrar ändå hur andras ögon uppfattar färger och toner? Om jag ser olika med mina två ögon, hur olika ser andra med sina ögon? Jag förmodar att filmtillverkarna har klurat på den frågan. På "filmtiden" var ju blåstick ett vanligt problem. Särskilt med Ektachrome som användes av proffsfotograferna.
Svar från JohanStahlberg 2021-02-01 22:22
Det lät som en spännande blandning! En helt ny bild beroende på vilket öga du blundar med! :)
Sven Blomquist 2021-02-03 12:01
Så är det faktiskt även om det inte är jättestor skillnad i färgtemperatur. Dock väldigt tydlig.
Att bli bra nog har sina nackdelar. Här på fs visade en medlem upp en fantastiskt fin bild. Motivet från Stadshuset i en lite ovanlig vinkel, unikt ljus med solpelare och tekniskt perfekt. Det strömmade in jättefina kommentarer men sen skrev fotografen "vad ska jag göra nu då? Sälja kameran? Det kan tydligen inte bli bättre."

Sen tror jag inte att man ska jaga "likes" om man inte är kommersiell och behöver pengarna. Att vara amatör har sina fördelar.
Svar från JohanStahlberg 2021-02-01 22:25
Va jobbigt att man känner så när man tagit en bild, men förhoppningsvis går den känslan över! Det jag menar i min text (ursäkta om det var otydligt) är att man skapa ren ond cirkel som bara går runt runt. Man är så orolig över att man inte är "bra nog" att kunna lägga ut bilder på tex sociala medier så man ständigt jagar nästa kurs eller workshop.
Måns H 2021-02-01 23:21
Texten var helt tydlig, min kommentar lite kingsnack.
bra text - för många blir kameran som en ren teknisk kunskap att bemästra - den "perfekta" bilden eftersträvas - bild och konst kan uttryckas med fotografi och då blir det en annan form av bild, mer ett uttryck - jag betraktar mig som konstnär med kameran som redskap och är då helt fri i hur och var i vilka ljusförhållanden som helst -
jag är säker på att som porträtt fotograf ligger mycket i hur du är som person - hur du kan få personen att känna sig trygg och våga överlämna sig till dig
/inger
Svar från JohanStahlberg 2021-02-01 22:28
Hej Inger! Jag håller med, jakten på den tekniskt fulländade bilden! Vad blir det? Ofta sterilt och tråkigt enligt mig! När jag jobbade på marknadsavdelningen på Fotografiska så ställde vi ut fotografen Nick Brandt och hans fantastiska bilder på lejon och elefanter. Allt bilder tog han med en analog Hasselbladskamera. Han hade köpt sig en digital Hasselblad en gång, men lämnade snabbt tillbaka den då bilderna blev just "för perfekta och helt utan känsla".
Jag tycker att du är inne på något väsentligt här som jag tror alla någon gång brottas med under sin fotografiska utveckling. Att våga är också att lära sig. Jag började fotografera för ca 6 år sedan. Efter något år gick jag med i fotoklubben i stan. Jag minns hur fruktansvärt nervöst det var när jag skulle visa mina bilder första gången vid en av klubbens sammankomster. Hur skulle det gå? Skulle det bli knäpptyst och spridda fniss? Skulle jag få smyga ut bakvägen? Här satt jag bland alla dessa fotografer och dristade mig till att visa mina bilder. Vad hade jag gett mig inpå. Jag hade under några år visat en del av mina bilder på Instagram och ibland på FB, men så här inför levande personer. Det hade jag aldrig gjort tidigare. Möjligheten till anonymitet på sociala medier är en helt annan än att visa bilder i verkliga livet. Här kan jag inte ha någon pappåse eller dylikt på huvudet. Här kommer jag inte undan med mer än att lyset är släckt för att man ska kunna se bilderna bättre. Dessutom måste man säga något om de bilder man visar. Anonymitet - tack och adjö!

Att jag vågade ta det här steget har gjort mycket för min fotografiska utveckling och till på köpet har jag lärt känna många trevliga människor som också delar intresset för den fotografiska bilden. Jag har fått upp ögon för andra fotografiska uttryck och val av motiv. Det är oerhört givande. Jag visar numera i princip alltid bilder på våra sammankomster. Det skulle vara konstigt att inte göra det. Även om att det inte alla gånger är exakt vad man tänkt sig så handlar det också mycket om att våga bjuda på sig själv. Våga vara sårbar som du skriver. För genom att våga vara det, uppvisar man också mod och skänker därmed också mod till andra som kanske ännu inte vågat. Att titta på sina bilder i ensamhet är inte kul. Det är tillsammans med andra som det händer något.

Jag tror att man måste börja med att våga. Utan att våga kommer man inte vidare. Det behöver inte vara helt perfekt, det viktiga är man själv är nöjd med vad åstadkommit. Jag fotograferar för att jag tycker att det roligt inte för att jag ängsligt undrar om mina bilder är tillräckligt tekniskt bra för att kunna visas. Visst jag har anammat och lärt mig en hel del teknik under de här 6 åren och lär mig fortfarande, men tekniken är inget självändamål, den är ett medel för att kunna skapa de kompositioner jag ute efter. Det är bilden som är det primära för mig. Tekniken är bara en väg att nå dit.

Hälsningar Jörgen
Svar från JohanStahlberg 2021-02-03 11:02
Hej Jörgen och tack för din kommentar! Jag håller med dig! Man måste våga eller snarare hitta vägen som ger en modet att våga, om än små steg åt gången. Och att stå framför folk och visa upp sina bilder live, det är ju som de säger att folk är mer rädda för att prata framför folk än för döden!

Ha en fin onsdag!