Första inlägget och om Konsten att våga vara rädd och sårbar – del 1
Hejsan!
Hoppas ni kommer gilla denna blogg om kreativitet här på Fotosidan! Kreativitet är något som jag är otroligt fascinerad över. Hur man kan bli mer kreativ, ta sig ur kreativa svackor och hitta ny kreativitet. Ständigt jagar jag nya möjligheter, kunskaper och sätt att se på världen – som kan få mig att bli mer kreativ och en bättre kreatör och fotograf! Här kommer mitt första inlägg och första delen, där jag tar upp något som alla fotografer känner (iallafall någongång) rädslan för att visa upp sitt arbete.
Att vara fotograf kan vara det bästa arbete som finns. Att vara fotograf kan vara det jävligaste och mest nervbitande arbete som finns. Att vara fotograf är som en jobbig prenumeration av kalsonger man aldrig blir av med, fast istället för kalsongen får du gråa hårstrån – som du aldrig blir av med.
Det här med skapande som kreatör och som fotograf. Och den där portfolion – fönstret till vår egen själ– som vi ständigt ömt vårdar och förfinar. Vi slipar på våra bilder, texter och videor till förbannelse. Vi skriver om, redigerar om och gör om. Ibland för oss själva, ofta på grund av rädsla. Den där rädslan att bli skrattad åt, att bli genomskådad, att bli feltolkad, att ingen kommer gilla vårt arbete. Att offentligt och framför andra – misslyckas och göra "fel".
Rädsla kommer i många olika former. Rädsla för att visa upp sina bilder på fotosidan, ställa sin fråga i forumet eller att en kund inte kommer vara nöjd med dina bilder.
Rädsla – ditt krokben i vardagen
All denna rädsla för vårt eget skapande, färdigheter och arbete. En rädsla som egentligen aldrig försvinner, oavsett om man är nybörjare, entusiast eller proffs. En rädsla som sätter krokben för många av oss. Man kan bara tänka på hur många nya Harry Potter böcker, Nyckeln till frihet manuskript, Mona Lisor och Vivian Maier-talanger som ligger undangömda på hårddiskar och i förråd runt om i världen som aldrig kommer se dagens ljus på grund av rädslan för att misslyckas.
Men, är vi heller inte rädda eller i alla fall lite oroad och nervös för det vi skapar, så har vi krupit för djupt ner i bekvämlighetszonen. Och där sker ju som vi vet ingen magi eller utveckling! För rädsla kan användas som bensin på elden. Som bränsle för att nå våra mål och drömmar. För dem går hand i hand, rädslan för och kärleken för att skapa. Som att åka skidor nedför en brant bergssida – rädslan som håller dig fokuserad med tungan rätt i munnen samtidigt som du har fantastiskt roligt!
Rädsla kommer i många olika former. Rädsla för att allmänheten inte ska tycka att din bild är bra nog på deras idol. Att redaktören ångrar sitt val av fotograf till uppdraget.
I kommande inlägg kommer jag prata vidare om rädsla som kreatör och fotograf!
Ingen kommentar på hela dagen? Vi skall väl se om vi kan stimulera (provocera) folket lite.
Det är ju så att det är amatörer som häckar här på Fotosidan – ja även jag numera. Det här är folk som är lite rädda för yrkesfotografer. Yrkesfotografer tar nämligen i regel väldigt bra bilder – annars skulle dom inte överleva. Finns det en direkt koppling mellan det man presterar fotografiskt och det man får som ekonomisk utfall att leva på – ja då presterar man, eller söker sig till något annat.
Dina bilder ger syn för sägen. Den första visar hur utomordentligt vackert ett välkomponerat fotografiskt stilleben kan vara. Den andra bilden på Sven Bertil Taube går mig rakt i hjärtat, då han är en av mina favoriter. Jag kommer ihåg när han som ung modemedveten sprätt spankulerade i Kungsträdgården här i Stockholm tillsammans med Ulf Björlin. Det var många flickögon som följde herrarna, kan jag berätta.
Sven Bertil är ju numera rynkig som ett russin. Det är helt klart en grannlaga uppgift att gestalta det ansiktet i svartvitt. Avvägningen mellan en bra gråskala och rynkornas bildverkan. Jag tycker att du har lyckats strålande med denna Grand Signeur.
Får önska dig en fin kväll!
Bra intressant text också, ja blogga på. Sånt här är riktigt intressant att läsa samt se på sådana här portätt :)
/ Bengt H.
Det där med rädsla i samband med kreativitet förstår jag faktiskt inte, eller jo...kanske att jag kan förstå, men tycker mig inte känna till något samband mellan kreativitet och rädsla.
Glädje däremot, och en vilja att hela tiden utvecklas. Du kallar det för kärlek, och då ler jag igenkännande. En lite annan vinkel, en justering av slutartid, kanske ytterligare en milimeters justering av skärpan, eller vilken som helst av de otaliga variabler som kan behöva putsas för att nå målet - Resultatet som får en att le, känna sig nöjd, och äntligen kunna kosta på sig att njuta av utsikten från toppen nästan som en mental orgasm.
Eller, vänta...lite; jag ska bara testa en grej till:)
Tiden stannar liksom upp och innan man vet ordet av så är minneskortet fullt eller batteriet stendött, eller som igår kväll vid redigering, som ju oxå är en viktig del. Fullständigt omöjligt att välja bilder, eftersom valen ju begränsar och varje bild bär på något som gör den unik:)
Fokus är något som brukar drabba när en hamnar i hmm...zonen?! Har inget bättre namn för det såhär på rak arm, men håller en på med det en älskar så vill en ju göra det bra. Omvärlden och förutsättningarna gör ibland sitt bästa för att tränga sig på och störa, och visst besvärar det väl emellanåt, men en ska ju bara nå målet - Eller hur:)
Allt gott!
//Morgan
Önskar en fin tisdag! :)
Men respons är grejen till vidare lust/ kreativitet annars är det lätt hänt att olika "rädslor" infinner sig. Eller skapandet stannar vid tanken
Välkommen till bloggandet
Ja, man är ju ofta sin egen största fiende, som man säger! Man blåser upp saker i sitt huvud till orimliga proportioner – och det blir en ond cirkel som bara spinner vidare!
Fina bilder. Fint komponerade. Det var en fin text också. Jag håller med dig helt och hållet.
Ha de gott.
Jerry