Jag ser också ansikten i dina foton av ekar.
Knotiga ansikten i ekarnas bark. De tittar tillbaka på mig, som om träden burit dem länge, årsring för årsring. Några är sammanbitna, andra nästan milda. Det är som om tiden själv har tryckt fram dem.
Grenarna sträcker sig som armar som inte längre minns vad de en gång höll fast i. Under den grova ytan rör sig saven, sakta, osynligt. Livet fortsätter där, trots sprickorna, trots tyngden.
Det vi ser är bara ytan.
Men ansiktena antyder något annat – minnen, röster, sådant som inte längre kan tala men ändå finns kvar.