Funderingen

Förr var det lite annorlunda. Då fanns inte en kamera i fickan för jämnan. Då tog man med kameran vid tillfällen. Kanske var det på semestern, vid högtider eller på evenemang.

Fotoalbumen innehöll sånt som var värt att spara. Det kanske var värdelöst för andra men inte för albumägaren. Fotoalbum blev kanske till och med intimt personligt.Kanske fanns där skolkort på en själv och kamrater. Kanske föräldrarnas bröllop eller barnen som nyfödda. Lumparbilderna. Det innehöll säkert studentfoton eller konfirmationskort. Arbetskamrater. Bilder på första bilen, första huset eller första kärleken... sådär.

Hände något speciellt som skulle bli ihågkommet gick man till yrkesfotografen. Ögonblicket förevigades på en bild. Fotot hamnade troligen i albumet eller i en ram. Man fick inga likes, då

Går man  till fotografen nu för tiden?..... Finns album idag?

Lars-Gunnar Nyqvist 2021-10-06 20:39

En skattkista att titta i dag. Önskar man hade förstått värdet av datum, var, varför och vilka. Många bilder minns man ändå - dock inte alla

Personligen har jag mitt fotoalbum på nätet idag. Mer som bild dagbok med text. Vad jag kände och upplevde. Efter några månader och år uppskattar jag det mycket att titta tillbaka och begrunda

Men inget fysiskt fotoalbum längre tyvärr. De som togs fram när släkt och vänner kom

Svar från jerrysoderberg 2021-10-07 07:23

Tack för kommentaren Lars-Gunnar.
Så är det säkert för de flesta.
Ha de gott.
Jerry

syntax 2021-10-06 21:22

Det fysiska albumet och den fysiska bilden har vissa oöverträffade sidor. Bland annat är det saker som kan ligga bortglömda i sådär 50 år - så kommer någon och drar ut den gamla lådan och hittar bilderna:
"Nej men titta här...."!
Sådant kommer inte att hända med digitala bilder.

Svar från jerrysoderberg 2021-10-07 07:26

Tack för kommentaren Peter.
Det är speciellt med pappersbilder som kan sättas upp på väggen med en nål, förvaras i ett album eller i en ram. Ett annat intryck.
Ha det gott.
Jerry

Måns H 2021-10-06 23:43

Minns då jag var hos fotograf första gången. Troligen 1944. Hon hade ateljé på Birger Jarlsgatan tror jag, alltså i Stockholm inte allt för långt från tåget som stannade vid Engelbrektsplan.

Hon jobbade extremt lugnt. Inget klickande utan tog bort linslocket lagom länge. Om jag vore porträttfotograf skulle jag nog ta efter den tekniken.

Tror att bilden finns kvar i ett album på vinden nånstans. Ska försöka leta för att kolla vad hon hette. Hade varit assistent hos en känd fotograf som omkommit.

Svar från jerrysoderberg 2021-10-07 07:28

Tack för kommentaren Måns.
Skolfotot på min syster togs troligen också av en lokalfotograf. De var viktiga på den tiden. Nu är syrran 70+. Viktigt minne, för mig.
Ha de gott.
Jerry