En fotoresa -inte för känsliga.......
Far min dog när jag var ung. På den tiden innebar det fattigdom. Mor var ensam, jobbade i skolkök och skulle försörja 2 pojkar. Jag fattar inte hur hon fick ihop det. Hon var fantastisk!!!
Min första egna kamera var en Kodak Pocketkamera. Ingen hit direkt. Jag har bara ett kort kvar som togs med den. En bild på en tjej som jag missade att få med huvudet, förevigad på en klassresa i årskurs 6. Inget att visa. Min andra kamera köpte jag efter en kvällskurs i mörkrummet på skolan. Kursen var i 7:an. Några år efter kusen hade jag sparat till en egen kamera. Den var rejäl jämfört med Pocketkameran. Det var en Praktica av den fyrkantiga modellen. Jag minns inte modellbeteckningen men den var den billigaste som fanns hos fotohandlarn. Den hade ett 50mm-objektiv och var bara min....
Jag hade svårt att fatta hur ASA och ljusmätaren funkade. Bilderna blev underexponerade. Troligen hade det varit bra att ha någon mentor men det fanns ingen då. Fotoböcker lästes. Jag fick lita på mig själv, som så många gånger senare i livet. Sakta lärde jag att exponera rätt. Senare kom framkallning och kopiering i en garderob (hade inget mörkrum). Förstoringsapparaten hette Krokus. Den var inte så speciellt bra, men den var billig. Det blev bilder i min garderob och magin att se bilden bli till i framkallningsskålen fick mig att fastna. Foto var en komplett hobby. Nog drömde jag om att bli fotograf men, det var ju ouppnåligt för en sån som jag... trodde jag...
Så småningom fick jag familj, fotandet blev i färg och motivet blev barnen. Sedan blev det nya hobbies som familjen kunde dela. Fotograferandet blev mer sällsynt.
Tills frun dog... Då fanns det oceaner av tid igen. Foto blev mitt sätt att bryta sorgen och ensamheten en aning. Vänner har en tendens att försvinna när man är förtvivlad. Barnen var vuxna och jag köpte en kamera, gick med i fotoklubben och blev årets klubbmästare. Var det så enkelt att ta bra bilder???
Samma år stod det "-Nu är det dags att söka till fotoskolan" på fotosidan. Jag gjorde det. Jag sökte till Gamleby. En fin gammal fotoskola. Rektorn och huvudläraren bedömde mina provbilder. Jag kom in. Utan grundutbildning. Det var fantastiskt! Sånt händer inte. Jag tog tjänstledigt från mitt jobb och satsade sparpengarna. Klasskamraterna var yngre än mina egna barn!!! De hade grundutbildning. Det var speciellt. Jag läste på skolan på dagarna och lärde mig grunderna i fotografi och redigering på nätet om nätterna. En otrolig utbildningsresa för en gamling. En kort tid i livet som satt ett enormt stort avtryck.
Tänk om jag utbildat mig 30 år tidigare... Då hade jag säkert arbetat som fotograf??? Tack Praktica, för att du lärde mig fotografera. Tack Fotosidan för idén att söka utbildning. Tack Gamleby, för att du förädlade min bildsyn.




Och detta att på nåt sätt förstå något mer än att det bara är en ”hobby” utan något mer. ett sätt att förhålla sig till bild och verklighet. Tack för det!
/Gunnar s
/mats
Tommy S.
Hälsningar Lena
Ha det gott/Stig
Även om resans början är lite knagglig så finns det möjligheter att nå sin dröm nån gång i livet. Träffar man på människor som brinner för det de gör är det lätt att de tänder ett hopp i en. Kanske är det tillräckligt för att ge bärkraft till drömmen.
Så var det nog för mig.
Ha de gott.
Jerry