Chromophobia -Det får man inte ha om man ska sätta färg på sin släkthistoria!
Det var ingen som nappade på mitt tips i förra bloggen om BBC:s video Chromophobia: The greatest conspiracy in ancient art där det hävdas att vi matats och matas med fördomar om att färg är fel, svart-vitt och färglöst är bäst så mycket och så länge att vi nu tror på det. "De där väktarna av god smak ... intellektuella människor – de klarar det inte – krocken är för svår, säger Professor Brinkmann." Kolla gärna videon, den är intressant!
Själv är jag färgskadad, kör helst med färg i bilderna. Absolut inget fel på svart-vitt, massvis med fantastiska svart-vita verk har gjorts och görs. Likväl tycker jag att dokumentära bilder får ett helt annat liv om det är färg med, till exempel Prokudin-Gorskiis bilder från Ryssland som jag berättade om och länkade till i förra bloggen. Han och hans bilder dök upp i huvudet på mig när jag började intressera mig litet för min släkthistoria. Släktingar lånade mig välvilligt bilder från tidigt nittonhundratal som jag skannade och bearbetade för att få bort skavanker som tillkommit genom åren. Fläckar och sprickor tillför verkligen ingenting men stör ordentligt.
När jag höll på med de gamla svart-vita och sepia-bilderna kom jag att tänka på en ny finess i Photoshop som jag läst om, möjligheten att färglägga monokroma bilder. -Det måste jag ju prova! tänkte jag. Och då får man ju inte ha färgfobi! Det har jag inte heller, men jag undrade hur i all världen resultatet skulle bli. Hur skall Photoshop kunna räkna ut vilka färger som skall användas? Men försöka duger ju, så jag satte igång provverksamheten.
En originalbild på farmor med systrar, någon gång på 1910-talet:
Efter Photoshops neurala filter:
Farfar med tre av sina döttrar, original:
Efter PS-behandling:
En samling kusiner, troligen slutet 1950-talet. Syrran och jag längst nere till höger.
Efter PS-färgläggning:
För att kolla hur nära PS träffar i färgläggningen tog jag denna bild (samtliga personer nedan finns i yngre upplaga ovan) och gjorde om till sv-v:
Sedan körde jag PS neurala filter och så här blev resultatet:
Mitt i prick blev det ju inte, och man får räkna med "mistor" här och var där det inte blir färglagt. Men inte helt galet heller. och det finns verktyg i filtret för att justera och byta ut färger, men det lämnar en hel del i övrigt att önska vad gäller precision, det är inte helt lättarbetat heller eftersom bilden man gör ändringar i är väldigt liten. Det kommer kanske förbättringar med tiden? Jag har funderat över hur färgvalen görs, kan nyanser i gråskalan ge någon ledning? För mig är det som i sketchen där Gösta Ekman säljer spelkuletillbehör till Lena Nyman och säger om "magic hole" att "det vete f-n hur det går till".
Oavsett hur det går till tycker jag att det är en trevlig funktion, fullt användbar i många fall. Visst, det händer att det ser för jäkligt ut, kräver ändringar som blir komplicerade och arbetskrävande, ibland behövs betydligt bättre redigeringskunskaper än jag besitter. Men ofta nog kan det ge riktigt fint liv åt gamla släktbilder. Prova gärna!









Och får AI träna litet mera, så kommer vi inte att se någon skillnad! :)
/B
Ps.Å tack för länken!
Ja, man undrar hur långt det går att komma! Mycket långt, antagligen. Men rörliga bilder lär det väl aldrig bli. Eller?
Mvh
Fredrik
Ju skarpare och distinktare original, desto bättre resultat har jag märkt. I kontrastlösa bilder kan en färg smeta över där den inte alls hör hemma.
Hälsningar Lena
Olika hur första uppfattas, för mig gör färgläggningen bilden mer levande. Den tredje är skarp och distinkt i original, det påverkar helt klart resultatet till det bättre.
Sketchen "I sportaffären" är underbar! :-)
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=JGHsPHz7I2Y&t=155s
Men jag har också sett bilder där det gått alldeles snett. En rekryt i Kronans uniform "kläs om" till att bära uniform från främmande makt.
Jag förstår din känsla, jag kan känna litet så jag också. Är vi påverkade av chromofobia-effekten? ;-) Det går ju inte att kalla resultatet dokumentärt om man inte vet att färgerna stämmer till hundra procent, men för privat bruk tycker jag att det kan liva upp gamla monokroma bilder. Om tekniken förfinas ytterligare kan den som jag ser det även användas för dokumentärt bruk.
Korrekturfel i det jag skrev. Ska stå "Och ditt exempel visar ju att programmet gissar rätt bra ibland."
Nu då jag hunnit fundera mer kan det ju också var positivt med en anpassning till målgruppen, att en kolorerad version kan kännas mer lättillgänglig.
Men visst, gränsen mellan att göra lättillgängligare och att hitta på är för mig viktig att redovisa. Man kanske kan visa båda versionerna sida vid sida, ungefär som du här?
Jag har faktiskt gjort så till att börja med, visat både original och färglagd bild. Men jag tycker nu att det räcker med att tala om att den är kolorerad, att inte göra det är som jag ser det oärligt.
Tvåan och trean är nog mest spännande, gillar dem.
/Gunnar S
Som jag skrev till Måns, jag kan känna igen känslan från mig själv. Vet man inte att färgerna är helt rätt duger det bara som personliga litet upplivade minnesbilder, men om det visar sig att det går att göra helt färgriktigt lutar jag åt att det är chromofobia som spökar när jag känner så. Och, som sagt, redan nu duger det gott för eget bruk! Kolorerade foton är ju definitivt ingen nyhet.
Hej Gunnar, lite förvånad faktiskt. Sannolikt ”ljuger” väl orginalbilderna betydligt mer än dom här? Jag tittar mest på första bilden och dess behandlade variant. Jag är helt övertygad om att andrabilden ligger långt mkt närmare sanningen/verkligheten än förstabilden. Att trovärdigheten minskar bara för att AI utnyttjats tycker inte jag. Det går utmärkt väl att luras med fotografi utan AI. Som vanligt handlar trovärdigheten mer om att tekniken utnyttjas utan avsikt att vilseleda. /Hälsningar/ Björn
Jag kände just så, plötsligt blev min farmor och farfar som jag aldrig träffat nästan levande på bilderna. Helt klart intressant att kunna göra!
Inte testat sådant än.
/N
Tack Ninni, så kände jag också. Tredje bilden är skarp och distinkt som original, det påverkar resultatet positivt. Prova, det är kul!
Tack Torbjörn! Jag tar upp sådana här tankar i senaste bloggen.
Första bilden upplever jag som just färglagd, av en skicklig retuschör. Det fanns en del sådana på den tiden. Andra bilden är jag efter en del tittande mer tveksam till. Även om färgbild var en realitet så borde den vara mjukare i kontrasten. Tredje bilden avslöjar sig nog på grund av avsaknaden av röda ögon med en sån pang på-blixt. Däremot känns färgerna trovärdiga.
Intressant inlägg och att du visar med exempel vad tekniken kan åstadkomma.
Att verkligheten i de flesta fall uppfattas i färg är kanske ett argument för färgbilden om syftet med bilden är att ligga nära verkligheten och det finns ju genrer där färg är viktigt, botanik, fåglar och andra djur. Men eftersom en bild är en bild och inte verklighet utan just en tolkning eller kanske snarare en beskrivning av verkligheten så blir färg en berättarkomponent. Något sändaren vill ha med, av olika skäl, eller en komponent som läsaren i sin tolkning läger vikt vid.
Men det här är nog en evighetsfråga som håller för många kannstöperier utan att för den skull bli ordentligt utredd. Tack och lov ska man kanske tillägga.
/Gunnar S
Tack för intressant kommentar! Jag håller med om att det är upplagt för närmast oändliga diskussioner. Både med sig själv och med andra :-)
Ja, mycket är likt i bilder från tiden, nästan en särskild tidsbildstil :-)