Påfyllt lager av träbriketter och full fart i Damadromen igen!

Det var ett tag sedan sist! Jag har hållit på med annat ett tag, och den här hösten är det inte alls lika frekvent med hjortbesök som det brukar vara. De kommer hit mycket sporadiskt och stannar sällan någon längre stund. Det har alltså inte blivit så många tillfällen för dovhjortstudier och fotografering av dem. Så har vi även förberedelser inför vintern att ta tag i, vi har lyckats skaffa hem ytterligare träbriketter eller värmeloggs som de också kallas. Priserna har gått upp ordentligt sedan förra inköpet, och det börjar bli ont om dem. Totalt slut på flera ställen, där vi handlade nu hade man tagit bort möjligheten att reservera för avhämtning och dessutom satt en övre gräns på högst 20 paket per hushåll. Det de har kvar är slut om ett par dagar om åtgångstakten består, troligen redan innan om folk utnyttjar lördagen till att handla. För två månader sedan var priset 49:90 per paket, nu är det 69:90. Undrar vad priset blir när nästa leverans kommer...

Dåligt beställt med hjortstudier som sagt, men i förrgår kom det några hindar och fyra kalvar som roade sig kungligt med en fantastisk springfest. Roade sig skrev jag, det är jag fullständigt övertygad om att de gjorde. Tidigare har ju etologer inte tilltrott djur några "själsförmågor" över huvud taget, numera är det betydligt bättre kunskap och insikt hos proffsen. Som en amerikansk etolog sade vid ett tillfälle om att djur inte skulle kunna leka: "Kalla det vad man vill, man vet vad det är när man ser det!" Här följer litet bilder på springkalaset:

Är han i ledningen eller på efterkälken?

Det gäller att samla ihop sig inför språnget...

för att sedan sträcka ut ordentligt och få upp farten!

Sedan är det bara att hålla igång!

Även solouppvisningar med graciösa språng ingår i showen!

Nog är det ett tecken på nöje och livsglädje när man som stadgad moder mitt i språnget höjer huvudet,

för att sedan vrida det åt först ena hållet, sedan det andra

och ta ny sats,

för att sedan göra om proceduren medan man deltar i barnens lekar!

Det var mycket roligt att följa uppvisningen, tyvärr höll de inte på så länge innan de drog vidare. Stiliga hornbärare har vi inte sett mycket av denna hösten, förhoppningsvis dyker det upp sådana så småningom.

Vi hörs!

Leica-balansering; tredje bloggen gillt!

Efter Bengans blogginlägg om att det skrivs för mycket om Leica här på FS-bloggarna har jag ju hörsammat hans vädjan om balansering och bloggat om andra kameror än just Leica. Först funderade jag på hur jag skulle lösa uppgiften, och kom på att jag kunde ju blogga om de kameror som av olika anledningar hamnat här hos hustrun och mig. Jag började med enögda kameror som har ett objektiv att fotografera med och därutöver är försedda med sikte, så kallad sökare, sedan kom jag till tvåögda kameror, sådana med två objektiv -ett att fotografera med och ett att titta genom för att man ska kunna se hur det kommer att se ut på en mattskiva i ett ljusschakt.

Nu tänkte jag som avslutning ta upp riktiga kameror (riktiga för mig alltså, det finns många som invänder mot användandet av riktiga i sammanhanget), alltså de som kallas enögda spegelreflexkameror. När jag sommarjobbade i fotoaffär i mitten på sextiotalet hade Canon just kommit med modell FP som hade en storebror vid namn FX. Canon FX hade en ljusmätare av CdS-typ, ett "öga" till vänster på kamerahuset. Den ville jag ha, men den kostade för mycket mätt med min sommarjobbslön så det fick bli den enklare Canon FP, samma kamera men utan ljusmätare. Jag var mycket fäst vid min FP, men jag har inga bilder på den, jag sålde den i ett svagt ögonblick i slutet på sjuttiotalet. Men jag har bilder på en annan Canon som är ganska lik till utseendet, nämligen FT QL. Den kom senare och blev en drömkamera, senare avlöst av FT b och ännu senare F1, alla oförverkligade drömmar. När jag kommit några år in i den digitala världen kunde jag inte låta bli att köpa en FT QL när jag hittade en för ett par hundralappar, med två extra objektiv (pirat). Så här ser den ut:

Det fanns ju en hel uppsjö med fabrikat om man ville ha en enögd spegelreflex, som Canon, Exacta, Mamiya, Minolta, Miranda, Olympus, Pentax,  Topcon, Praktica (hade en som hette Super TL), Yashica (hade en som hette TL-Super), Zenit för att nämna några. Även Zeiss hade sådana, vissa med fast(!) optik, och Leica hade Leicaflex (ajajaj, där kom en Leica med ändå!). Mycket att välja bland alltså, hustrun skaffade en avlösare till sin Rolleicord och fastnade för Mamiya/Sekor 1000 DTL:

När Olympus kom med OM blev den mycket populär, jag funderade på en sådan men det kom aldrig längre än till funderingar. Numera har jag trots det en Olympus OM-2N:

Någon Olympus blev det alltså aldrig då på den gamla tiden, när jag började sakna min sålda Canon FP beställde jag en kamera från ett postorderföretag, Ellos av alla. De hade inte bara kläder alltså :-) Valet föll på ett paket med Chinon CE-4 med motor och en Nissin stavblixt. Kameran hade Pentax k-fattning för objektivet, som fanns på flera märken, det var ett argument som dög tyckte jag då.

Jag trodde att jag skulle återuppliva fotointresset som varit på sparlåga länge, men det blev mest party- och semesterbilder tagna med den.

Annat blev det med återupplivande av fotointresset när "det digitala" kom in i mitt liv, men det är en helt annan historia.

Vi hörs!

Mera icke-Leica i bloggen!

Bengan fick ju igång mig häromdagen när han skrev om att det var för mycket Leica i bloggarna och att det borde uppvägas. Jag letade fram litet bilder på kameror jag har, och tog några nya till ett svarsinlägg. Det var riktigt kul, och fick mig att sätta igång med det jag tänkt länge men inte blivit färdig till, nämligen att fotografera de kameror som av olika anledningar hamnat i min och hustruns ägor genom livet.

Nu har jag inte bara samlat på mig en hög kameror, jag har dessutom genom åren kommit i besittning av en samling krämpor. Det ställer till det ibland, till exempel är det ingen höjdare för mig att plåta med kameran på stativ. Det ger upphov till statiskt arbete i muskulaturen, som i sin tur leder till diverse mindre trevliga effekter. Dessutom har vi haft otrevligt varm och fuktig luft ett bra tag här, och varmare ändå blir man ju av att släpa fram utrustning att fotografera både med och av. Sammantaget ledde det till viss trötthet och svårrörlighet så att säga, detta sagt inte som ursäkt för men förklaring till vissa teknikbrister som kan förekomma i vissa bilder.

Nog om det, över till kamerorna av icke-Leicatyp! Jag började ju med kameror som har ett fast objektiv och någon form av sökare för att kunna rikta rätt. Nu tänkte jag ta upp en annan variant med två fasta objektiv, ett för att fotografera med och ett för sökaren. Jag för min del har aldrig förstått vitsen med den tvåögda spegelreflexkameran, liksom mätsökarkameror är den himla besvärlig om man vill ha tele eller makro. Men den är ju utmärkt att fotografera jämtårsjubilarer, politiker, årsmöten, kyrkliga syföreningar eller folk på stan med, typen var mycket populär hos tidningsfotografer och Vivian Maier har i efterhand blivit synnerligen berömd för sina bilder tagna med en sådan. I rätt händer är det alltså utmärkta kameror!

Här följer några exempel på tvåögda spegelreflexkameror, först en som har första biten av namnet gemensam med ett bilmärke som har liknande status:

Rolleiflex sedd från sidan med filmframmatningsveven:

Den fanns i något enklare utförande för mer vanligt folk, Rolleicord. Här är hustruns, hon har tagit många diabilder med den och har en 6x6-projektor!

Rolleicord var ju billigare än Rolleiflex, så den hade ingen sådan där flott vev att mata fram filmen med. Man fick nöja sig med en rund knapp på sidan att snurra på. Men så var det ju länge även på Leica och andra.

Om man tyckte att 6x6-kamerorna var stora och klumpiga kunde man köpa en Yashica 44 som tog 4x4cm bilder på 127-filmspole. Den hade inte heller vev.

Yashica 44 från sidan:

De här tvåögda spegelreflexkamerorna hade ljusschaktsökare, man fällde upp sidoskydd och kunde studera sökarbilden på en mattskiva. Spegelvänt, det gällde att hålla tungan rätt i mun om man skulle panorera!

Så här ser Yashica 44 ut med uppfällt ljusschakt:

Rolleiflex och Rolleicord hade samma lösning, så jag ödar inte bild på dem med uppfällt ljusschakt.

Vi hörs!

Leica-förbud, vill vi ha det?

Bengan Bus tar upp ett problem i sin blogg i dag, det skrivs alldeles för mycket om Leica skriver han och efterlyser ett förbud mot detta nörderi. Men så farligt är det väl inte, ibland kan en onörd till och med hitta något av intresse i Leicafloden. Bengan tycker att mat, resor och natur (bland annat) ska få chansen att väga upp den tunga Leicavågskålen. Nu är jag själv en av dem som hela sommaren kämpat hårt för att blogga om naturliga ting och varelser tillsammans med andra intressenter på det området, så vi ligger nog bra till i kampen om utrymmet. Leicafolket brukar i och för sig inte gilla naturfoto, och alla som provat att fotografera med ett rejält supertele eller ett supermakro på en Leica förstår varför! Vid sådana tillfällen är det svårt att förstå vurmandet för en aldrig så fin mätsökarkamera. Men den kan ju vara bra i andra sammanhang!

I kommentarerna till Bengans blogg efterlyses även skriverier om andra märken en Leica, och vem kan motstå en sådan vädjan? Inte jag, så jag kollade i skåp och bildarkiv, till och med satte en kamera på stativ framför ett par objekt. Här följer några gamla klenoder.

Först en Zeiss Ikon, en Super Ikonta 531/2. Rena slagskeppet!

Eller pansarkryssare, kanske. Man kunde så klart ta bilder i både porträtt- och landskapsläge.

Om någon undrar varför 120-spolen oftast kallades träspole, så ser man svaret här. En äkta träspole sitter i min Super Ikonta. Det ni!

Kodak gjorde också kameror. Revolutionerande sådana, avsedda för vanligt folk! Som Kodak Junior till exempel.

Även den kunde användas både för högt och lågt bildformat. Och den tog metallspole, Kodaks 620.

Leica var så klart inte ensamma med småbildsformat, jo först men inte så länge. Kodak kom med Retina.

Retina hade en skärpedjupstabell i botten som gick att använda även om kameran satt i beredskapsväskan. Genomtänkt!

Senare kom Kodak med Retina IB och ett par till. Någon av Retinamodellerna hade Hillary med sig uppe på Himalaya på den där berömda premiärturen.

Sådärja, fyra stycken icke-Leica fick jag med. Det finns ju ytterligare några riktigt revolutionerande kameramodeller att nämna, som Kodak Instamatic 50 och inte minst Instamatic 100. Mycket minnesvärda, de såldes nästan fortare än vi hann plocka fram dem när jag jobbade i fotoaffär på sextiotalet. Dom har nog aldrig ansetts vara särskilt nördiga, tvärt om. Jag har tyvärr ingen i skåpet så jag kan inte få till några bilder på underverket.

Men som sagt, fyra icke-Leica plus två omnämnda har jag. Bra va, eller hur Bengan? ;-)

Vi hörs!

Sorgeliga saker hända, särskilt nu i våra dar...

I kväll handlar Vetenskapens Värld om Arktiska slukhål, Arktis smälter. Länken går till SVT Play. Det är ju sorgeliga saker. Det finns andra sorgeliga saker också, som den minst sagt omfattande insektsdöden. I går hade SVT en dokumentär om det, "Massmordet på insekterna", länken till SVT Play. Insektsdöden är sannerligen sorglig, den är fullt märkbar för alla. Det är några år sedan jag konstaterade att det behövs inget insektsborttagningsmedel när man tvättar bilen, det finns inga intorkade insekter att ta bort. Förr i tiden blev rutan full med krossade insekter när man körde en sväng, nu händer det ytterst sällan att det över huvud taget blir någon splash på rutan. För varje år blir det färre insekter här hos oss, förr gick det inte att ha ytterlampan ovanför dörren tänd om man inte ville få en svärm av flygfän på sig när man öppnade. Det "problemet" är borta. Vi har bara enstaka fjärilar, just nu inte ett enda solitärbi, bara få blomflugor. Jag gick en sväng runt huset i eftermiddags med kameran, det var inte mycket att plåta.

Ett ensamt honungsbi besökte malvan.

Man kan tro att det var två, men detta är samma bi.

En spinnmal hämtade nektar tillsammans med en annan mal.

Hungriga var dom kan man tänka. Det riskerar den här damen också att bli när allt fler av hennes byten spinner. Själv är hon inte insekt utan spindel.

Inte bara spindeln riskerar hunger, fåglarna är också illa ute när det blir ont om insekter. Om någon tänker att det är ju synd, men vadå? så ska man komma ihåg att vi människor också riskerar hunger, allt fler pollinerare är hotade eller redan utdöda. Inte så bra för frukt- och bärskörd liksom andra insektspollinerade grödor. Försvinner de föraktade insektsgrupperna som tar hand om till exempel koskit och döda djur blir världen ganska kladdig och illaluktande. Man ska inte glömma att insekter står för en stor del av nedbrytandet av döda växter också.

Så nog är det sorgeliga saker på gång, inte minst med tanke på att i stort sett all insektsbekämpning är onödig i jordbruket, vilket visas i programmet. Förresten, förr gick jag aldrig utan jacka de sammanlagt 800 meterna för att hämta post sommartid, det fanns alldeles för många kryp som hade intresse av mig. När jag hämtade posten i eftermiddags gick jag bararmad, det var inga som helst problem. Inte en enda intresserad insekt fanns att se.

Usch! Ja, egentligen är det andra ord jag känner för att använda, och många. Men det ska jag bespara er. Lyssna gärna på den här.

Vi hörs!