Tredje gången gillt! Chromofobia-tankar.

Det här med färgläggning av gamla monokroma bilder och filmer har satt igång en massa tankar hos mig, och de blev inte färre med BBC-videon Chromophobia: The greatest conspiracy in ancient art, tvärt om. När jag började digitalisera gamla släktbilder och sedan provade att färglägga dem i Photoshop, var jag mycket tveksam. När jag skickade de monokroma bilderna till kusinerna och bifogade de färglagda bad jag nästan om ursäkt för tilltaget. Känslan att det inte är riktigt tillåtet, att originalet förvanskas, kom genast fram.

Men efter hand som jag höll på minskade det "obehaget". Jag tyckte förvisso inte att det var tillåtet dokumentärt, men fullt acceptabelt för hemmabruk att tillföra liv i de gamla fotona. För det tycker jag absolut att det gör, människor och miljöer blir levande på ett helt annat sätt med färg i bilderna. Dessutom är det ju inte nytt, kolorering av foton har gjorts sedan urminnes tider så att säga.

När jag sedan såg videon om chromophobia blev funderandet allt intensivare. Jag kom att tänka på en vän med mycket stort intresse för brittisk historia, inte minst de båda världskrigen. När jag börjat mitt projekt kom vi att diskutera frågan, och han nämnde att det finns kolorerade filmer från båda krigen. Han tyckte att det blev en helt annan upplevelse att se dem jämfört med originalen, människorna blev verkliga, levande i de kolorerade filmerna.

Om man funderar vidare, än så länge är PS neurala färgfilter långt ifrån perfekt. Det får visserligen högst betyg i en genomgång av program jag hittade på nätet, men det finns naturligtvis oerhört mycket kraftfullare program för professionellt bruk. Om de träffar rätt färgmässigt pga AI eller med hjälp av operatör (man vet ju en hel del om vilka färger som var aktuella under krigen till exempel), är det då fel att visa färglagda filmer som dokumentärer?

Ju mer jag funderar, desto mer tror jag att frågan om rätt eller fel helt enkelt är fel fråga. Jag tycker att jag skall fråga mig "varför reagerar jag som jag gör?" i stället. När jag tycker att det känns fel, är det för att jag har färgfobi? Är det verkligen förvanskning att färglägga om färgerna är rätt? Det finns ju sätt att kolla sådant, museiföremål t.ex. men även färgfoton redan från första världskriget. Förresten -är färgerna riktigt rätt på de bilderna? Andra världskriget ligger ju närmare i tiden och är ännu lättare att få rätt färger på.

Jag nämnde filmer från krigen som färglagts. I en kommentar till förra bloggen skriver Torbjörn Olsson "Man har färglagt gamla svartvita filmer, bl a med Helan & Halvan, med mycket lyckat resultat. Filmerna har snyggats till digitalt och man skulle nästan kunna tro att de är nyinspelade." Det är imponerande vad som kan åstadkommas!

Jag har den senaste tiden bytt inställning till kolorering från ganska negativ till ganska positiv. Rätt utfört kan det som jag ser det tillföra mycket. Därmed inte sagt att det skall användas på allt alltid. Men jag har nästan botat min chromofobia :-)

Ett inte helt färdigställt projekt får avsluta:

Nu är jag färdig med färgfobifunderandet! Tror jag.

Vi hörs!

Chromophobia -Det får man inte ha om man ska sätta färg på sin släkthistoria!

Det var ingen som nappade på mitt tips i förra bloggen om BBC:s video Chromophobia: The greatest conspiracy in ancient art  där det hävdas att vi matats och matas med fördomar om att färg är fel, svart-vitt och färglöst är bäst så mycket och så länge att vi nu tror på det. "De där väktarna av god smak ... intellektuella människor – de klarar det inte – krocken är för svår, säger Professor Brinkmann." Kolla gärna videon, den är intressant!

Själv är jag färgskadad, kör helst med färg i bilderna. Absolut inget fel på svart-vitt, massvis med fantastiska svart-vita verk har gjorts och görs. Likväl tycker jag att dokumentära bilder får ett helt annat liv om det är färg med, till exempel Prokudin-Gorskiis bilder från Ryssland som jag berättade om och länkade till i förra bloggen. Han och hans bilder dök upp i huvudet på mig när jag började intressera mig litet för min släkthistoria. Släktingar lånade mig välvilligt bilder från tidigt nittonhundratal som jag skannade och bearbetade för att få bort skavanker som tillkommit genom åren. Fläckar och sprickor tillför verkligen ingenting men stör ordentligt.

När jag höll på med de gamla svart-vita och sepia-bilderna kom jag att tänka på en ny finess i Photoshop som jag läst om, möjligheten att färglägga monokroma bilder. -Det måste jag ju prova! tänkte jag. Och då får man ju inte ha färgfobi! Det har jag inte heller, men jag undrade hur i all världen resultatet skulle bli. Hur skall Photoshop kunna räkna ut vilka färger som skall användas? Men försöka duger ju, så jag satte igång provverksamheten.

En originalbild på farmor med systrar, någon gång på 1910-talet:

Efter Photoshops neurala filter:

Farfar med tre av sina döttrar, original:

Efter PS-behandling:

En samling kusiner, troligen slutet 1950-talet. Syrran och jag längst nere till höger.

Efter PS-färgläggning:

För att kolla hur nära PS träffar i färgläggningen tog jag denna bild (samtliga personer nedan finns i yngre upplaga ovan) och gjorde om till sv-v:

Sedan körde jag PS neurala filter och så här blev resultatet:

Mitt i prick blev det ju inte, och man får räkna med "mistor" här och var där det inte blir färglagt. Men inte helt galet heller. och det finns verktyg i filtret för att justera och byta ut färger, men det lämnar en hel del i övrigt att önska vad gäller precision, det är inte helt lättarbetat heller eftersom bilden man gör ändringar i är väldigt liten. Det kommer kanske förbättringar med tiden? Jag har funderat över hur färgvalen görs, kan nyanser i gråskalan ge någon ledning? För mig är det som i sketchen där Gösta Ekman säljer spelkuletillbehör till Lena Nyman och säger om "magic hole" att "det vete f-n hur det går till".

Oavsett hur det går till tycker jag att det är en trevlig funktion, fullt användbar i många fall. Visst, det händer att det ser för jäkligt ut, kräver ändringar som blir komplicerade och arbetskrävande, ibland behövs betydligt bättre redigeringskunskaper än jag besitter. Men ofta nog kan det ge riktigt fint liv åt gamla släktbilder. Prova gärna!

Och nu någonting helt annat! Chromophobia!

Om det skall vara i färg eller svart-vitt när man fotograferar debatteras ju ibland. Jag har absolut ingenting emot monokroma bilder, tvärt om, det finns massvis med fina sådana. Men för mig passar det bäst att köra med färgen påslagen, det händer att jag producerar bilder i monokromt utförande men det är ganska sällan. Att jag tar upp detta i bloggen beror på en video jag snubblade över hos BBC, Chromophobia: The greatest conspiracy in ancient art. Intressanta tankar! "Hjärntvättar" konventioner oss att tycka på ett visst sätt?

Fotografi var ju svart-vitt från början, det var väl inte så lätt att få färg på asfalt. Men man ville ändå redan tidigt få färg på bilderna, att måla dem var ett sätt. Lippman hette en fysiker som uppfann Lippman-plåten och till och med fick Nobelpris för det, men det var himla krångligt både att göra och att sedan betrakta bilderna, så det blev inte mycket av det hela.

En annan som gärna ville ha med färger i sina dokumentära bilder var ryssen Prokudin-Gorskii, ofta kallad Tsarens fotograf. Han hade också en krånglig metod, han körde med RGB genom att använda tre kameror samtidigt, en med rött filter, en med grönt och en med blått. Bilderna projicerades sedan med samma filter så att de sammanföll på duken, och simsalabim så framträdde motivet i full färgprakt. Många av hans bilder finns att se här.

Men lätt var det inte att få färg på bilderna, då i början, så den absoluta majoriteten bilder blev svart-vita under mycket lång tid.. Har det, liksom de avtvättade romerska och grekiska skulpturerna, gett oss fördomar mot färgbilder? Sådana är ju avsedda för den kolorerade veckopressen! Eller?

Jag har inget svar på frågan, men det var mycket intressant att se chromofobiavideon.

Som jag skrev i början, själv har jag oftast färg i bilderna. Man kan ju inte skriva ett fotoblogginlägg utan att ha med bilder, jag tänkte ta några av mina chromofobiska alster. Fotoklubben jag är med i ger ut en almanacka varje år, med bilder från svunnen tid i klubbens omgivningar. Det finns även med nya bilder, tagna av klubbmedlemmar. Varje år får alltså vi medlemmar en begäran om att skicka in bilder i svart-vitt. Samma vånda varje år! Här följer några exempel på vad jag bistått med.

Trollslända:

Vinter. Det var svårt att skilja färgbilden från den monokroma, skånsk vinter har inte många färger :-)

Bisyssla:

Ett allt uppslukande intresse:

En blogg utan hjortar går ju inte, så den här får slinka med trots den dåliga kvaliteten:

Vi hörs!

Inga hjortar synes här! Men det finns ju andra kryp.

Vi har haft mer sporadiska hjortbesök ett par dagar, de tycker kanske att det är för varmt att hålla igång. Det tycker jag i alla fall, det var en prövning att gå ut med kameran och makroobjektivet för att fånga några kryp.

Kvällen före kom det en räv släntrande:

En guldvinge visade sig, den allmänna sorten.

En trollslända jagade i hettan, den återvände hela tiden till samma pinne, en avbruten blomstängel. Någon av ängstrollsländorna, vågar inte gissa art utan boklig hjälp.

Det var allt jag orkar i värmen.

Vi hörs!

Kvinnliga atleter i Damadromen! Och porträtt på en näpen liten gosse.

Klockan sex i morse gjorde jag ett besök på toa, därtill nödd och tvungen. När jag skulle krypa ned i sängen igen tittade jag först ut genom fönstret. Ett stort gäng hjortar var i antågande, så det blev till att få tag i kameran i stället för att sova vidare. Sånt e livet, sjöng hon ju Anita Lindblom.

På den här bilden ser det ut som om hela gänget flyr i vild panik, men det stämmer inte. Så här var det: kalvarna rusade runt som galningar, och plötsligt blev några hindar inspirerade och deltog med hjärtans lust i övningarna.

Först kutade hindarna runt tillsammans med kalvarna, men efter en stund var det två som utmanade varandra.

De sprang tillsammans,

och till och med - om inte stångades så i alla fall buffsade med varandra, 

och sedan full fart igen.

Vi har sett då och då genom åren att hindarna inte kan låta bli att delta i lekandet. Inte långa stunder, men ett par rundor och rejäla hopp kan det bli. Slåss gör de inte, om än vi sett ett undantag, men de har definitivt en strikt rangordning. Lägre rankad kan bli ganska burdust bortmotad från gott gräs eller fina äpplen. Ett undantag med hindslagsmål skrev jag, i fjol var här två stycken som helt klart inte tålde varandra. Den högre rankade nöp gärna ordentligt i skinnet på den andra, och till och med stångade. Vid ett par tillfällen fick den utsatta nog, och de reste sig på bakbenen och slog med frambenen mot varandra.

Efter busandet var det kontroll och vård av kalv som gällde.

Hinden putsade kalven, som efter en stund återgäldade putsen.

Hinden böjde på nacken så att kalven kom åt bakom örat.

-Ta litet mer till vänster där, ja just så!

Det blev ojämnt fördelat, mamma får ge telningen en extra slick.

Kalvens tur igen, mamma behöver få öronen tvättade invändigt också.

Ordentligt skall det göras!

En puss får avsluta samvaron.

När kalvarna kom i morse ville de väldigt gärna hålla till alldeles uppe vid huset. Då blir det problem för mig! Balkongräcke och annat i vägen, inte trevligt med brädkryss tvärs över bilden. Och även om jag zoomar ut 100-400-objektivet till 100mm ryms inte en kalv i bilden. Men man kan ju få ett porträtt på en näpen liten kille!

Vi hörs!