Stormigt slutprov för X-T1 på Kullaberg

Förra veckans fotoresa blev samtidigt en test för att få svar på den stora frågan om Fuji X-T1 räcker till för att fotografera landskap seriöst. Tidigare har X-T1 fått nöja sig med att följa med som reservkamera eller som alternativ någon enstaka dag. Men nu blev det den enda kameran som fick följa med till Skåne. Under sommaren har det blivit några kompletteringar så att objektivparken nu består av 14/2.8, 23/1.4 och 50/2.8 makro (Zeiss). Dessutom fanns normalzoomen 18-55 men den fick stanna kvar på rummet som reserv.

Eftersom jag kom till Klippan lite för tidigt för att ta in på hotellet blev det först en tur i industriområdet och där såg jag en skylt "Veteranjärnväg" som ledde till ett område med lokstallar och en del äldre lok och vagnar. Här slutade spåren...

Redan nu märktes att det var lämpligt med nya rutiner, jämfört med vanlig DSLR, genom att man behöver gardera med att ladda batteriet varje kväll och att alltid ha ett extra batteri i ryggsäcken.

Nästa dag gick färden till Kullaberg som var resans huvudmål. Men nu blåste det halv storm vilket gjorde att luften i närheten av stränderna var fyllda av saltstänk och skumbollar. Det blev därför naturligt att i första hand använda 50mm så att man kan hålla sig på lite avstånd och dessutom har den ett hyfsat djupt motljusskydd som även skyddar mot vattenstänk. Vid klipporna nedanför Kullens fyr gick det höga vågor som gav en tuff miljö.

Vid ljusa förhållanden märks att det kan vara svårt att se i sökaren, man behöver skärma ljuset med handen (och då är det bara en hand kvar att hålla i kameran om den inte sitter på stativ).

På nordsidan, vid Ablahamn och Josefinelust, var det lugnare och det gav tillfälle att prova vidvinkel utan risk att dränkas av vågorna. Jag har märkt två saker som kräver speciell uppmärksamhet på de två vidvinklarna. Dels är det nästan omöjligt att ta upp kameran ur ryggsäcken utan att bländarinställningen ändras (gäller speciellt Fuji 14 och 23 mm, men även Zeiss 50mm kan kräva en extra koll) och jag börjar lära mig att när fokusramen är ovanligt stor så beror det på att jag råkat komma åt ringen för omkoppling till manuell fokusering.

Dagen efter fick bli en mellandag på Söderåsen för att slippa den hårda blåsten. Här finns det i stället andra problem, som att ge en rättvis bild av rasbranterna så att det blir tydligt vilken lutning de har. 

Sista dagen blev det en ny tur till Kullaberg, och nu blåste det lite mindre (men ändå ganska kraftigt). Det gick i alla fall att komma närmare vattnet och få mer av detaljbilder.

Någon vecka före avresan blev jag tveksam när jag studerade några bilder av hällristningar och såg den beryktade "vattenfärgseffekten" (en egenskap hos X-trans sensorn med dess speciella och udda färgfilter), jag vill hellre beskriva det som att vissa delar av ett motiv kan ha ett plastigt utseende. Och motiven vid Kullaberg är just av det slag som riskerar att drabbas av denna egenhet. På vissa bilder syns det, men bara när man granskar i 100% och den risken är jag beredd att ta eftersom det inte inträffar så ofta.

Skåne är ju mer än klipporna vid Kullaberg och bokskogen på Söderåsen, så det blev också några avstickare till annat sevärt och bland annat en gammal hederlig mölla (vid Ausås).

För att summera erfarenheterna av Fuji X-T1 som kamera för natur/landskap, jo trots diverse brister i hanteringen av kameran (de för små knapparna och en del andra problem) så är fördelarna tillräckligt stora när det gäller vikt/storlek och bildkvalitet. Det har sina fördelar att kunna röra sig fritt med en lätt packning och bilderna blir tillräckligt bra för de flesta ändamål.