En äldre mans strövtåg genom tillvaron. Ibland med en kamera i handen.

Har knappt rört vid en kamera

Det är vinter i mitt fotoliv. Hela sommaren har mina kameror mest legat på skrivbordet och glott tillbaka på mig. Utan lust, utan inspiration medan dammet hopat sig.

Jag vet inte varför, men plötsligt dog bara lusten. Jag kände mig fed up, spydde på kamerabögeriet och ville helst bara häva skiten överbord. Till en början orkade jag inte ens försöka känna efter vad som var fel utan ville bara dra och trycka på deleteknappen. Fast det gjorde jag inte.

I stället återvände jag till mina friska rötters källor. Plockade fram mina gamla inspiratörer igen och försökte massera igång bildpumpen. Och i samband med det kom den oundvikliga frågan upp: varför ska jag fotografera? Vad ska jag plåta?

Allt mer känns det som att det redan finns alldeles för många bilder ute i världen. Och varenda sekund blir det bara fler. Miljontals efter miljontals pumpar fram. Snart är vi alla bara en halvtaskig läsarbild som drar förbi på en millisekund.

Det är då dom behövs: inspiratörerna. Dom som visar att det ändå kan vara värt det. Som Tony Ray-Jones till exempel. En av mina absoluta favvisar som jag återkommit till gång på gång de senaste trettio åren.

Tyvärr är han alldeles för lätt att omfatta: han dog bara 30 år gammal 1972 och hann inte med så mycket. Men just det ger tröst. För det han gjorde var så förbaskat bra.

Och nu har jag också hittat hans värdiga arvtagare. Han heter Arnhel de Serra, är engelsk/spanjor född 1964 i Brighton. Jag blir alldeles glad i hela kroppen av att titta på hans bilder. Och det är då jag kommer på det. Min idé om bilder – och om livet i övrigt för övrigt – handlar om glädje. Om humor, skratt och medkänsla.

Jag lever ett alldeles för tråkigt liv för att kunna plåta som Anders Petersen eller Daido Moryama (om jag ens kunde). Jag kvartar inte på marginalen, slåss inte mot sotsvarta dämoner som kräver min kamp på livstid. Jag är en rätt enkel man som uppskattar tillvarons goda. Och godast av allt är skrattet. Det är därför jag ska försöka börja plåta igen.

Inlagt 2012-07-24 08:53 | Läst 2993 ggr. | Permalink


(visas ej)

Hur mycket är tolv minus två?
Skriv svaret med bokstäver
Ja varför inte det finns för lite vardagsbilder som aldrig blir tagna så gör ett försök och lycka till
Svar från goranton 2012-07-25 07:32
Ja, det är ju den verklighet vi alla rör oss i och känner bäst till.
Varje nytt ögonblick är unikt, skjut skarpt. Och så varför inte försöka ge ut en fotobok?
Svar från goranton 2012-07-25 07:33
Kanske en idé.
Tack för ditt inlägg Göran. Jag har en tid varit i samma slags situation du beskriver. Enda skillnaden är att jag tryckte på deleteknappen. Jag var trött på skiten helt enkelt. Allt tjafs här på FS och allmänt missnöje med mina egna bilder. Humorn är en mycket underskattad i vårt samhälle där allvaret och behärskningen i stället ständigt premieras. Humor är livsnödvändigt. Tack för länktipset. Härliga bilder.

/Torbjörn
Svar från goranton 2012-07-25 07:35
Du är en modigare man än jag Torbjörn. Jag tvekade och avstod deleten. Men visst är det viktigt att garva och att leta efter inspiration. Hellre skratta än gråta är en enkel devis att leva efter.
Ja, man kan undra vad vi vanliga tråkiga människor ska göra för att ta intressantare bilder. Måste man byta stil i livet och bli som de stora namnen? Eller går det att hitta en annan väg? Jag väntar med deleteknappen tills disken är full.
Svar från goranton 2012-07-25 07:36
Låt oss erövra tråkigheten. Värna våra små liv och berätta om dom i bild.
Så fin bild! Just idag när det är så jobbigt varmt (iaf här i Skåne) så ser det nästan skönt ut med lite snö och slask.

Arnhel verkar bra, tack för tipset!

Var annars på bibblan idag och hämtade Anders Petersens City Diary I, II och III. Jag tycker ju att hans bilder är skitbra. Men trycket var tyvärr ingen höjdare. Förstår inte varför det verkar blivit så svårt att trycka fotoböcker med bra "tryck i" de senaste åren. Kanske det digitala?
Svar från goranton 2012-07-25 07:41
Jo en vinterbild påminner oss förstås om vår dödlighet. Håller helt med dig om trycket i nya fotoböcker. Köpte Petersens Soho-bok för ett tag sen och gillar inte alls att det är så mycket vitt och svart och så lite däremellan. Fick tag i en Gary Winogrand-bok på antikvariat, Figments from the real world i förstaupplaga, och kan konstatera att så sent som 1988 kunde man verkligen trycka fotografier.
Kul med nya namn att kolla upp, och gamla man missat. :)