Strövarkort 195. Vi gör det i grupp

Okej, visst känns det bättre att göra bort sig ifall fler gör det på samma gång. Att ha fel är aldrig fel om det är många som har det. Känns det som. Liksom.

Fast att alla går åt samma håll behöver inte betyda att dom vet vart dom ska. Titta på lämlarna dom lymlarna. Dom drar allihopa efter ledaren och så går det som det går. Dom tänker inte själva utan handlar som kollektiv. Jag antar att det var vad Knausgaard menade med cykloperna. Att dom handlar i full trygghet av att vara som alla andra, att inte avvika. Det känns ju bäst så hur fel man än må ha i sak.

Fast så tycker inte jag. Visst får man sina törnar av att ständigt stöta ihop med en tsunami som stormar emot en. Armbågar sticks i mellangärdet och och tår betrampas. Fast det får väl självständigheten vara värd?

Så må trollen mullra. Förr eller senare så spricker dom.

Strövarkort 194. Män som sitter ner

Kvinnor vill att vi män ner sitter. Det blir bäst så, heter det. Mest hygieniskt. Fast många gubbar sitter för mycket, tycker kvinnorna också. I soffan framför TV:n. De måste upp och röra sig, drar på sig fetma och hjärtbesvär annars. Så upp och hoppa nu gubbar, hörs det.

Tänk vad många det är som tycker saker. Som anser sig ha rätt att tala om för andra, självständiga och fria människor, hur de ska leva, verka och bete sig. Och numera har de verktyg på asociala medier, kan tagga och starta påtryckningsgrupper ifall de inte blir åtlydda och bönhörda. Dra igång en twitterstorm.

Jag är pensionär numera och struntar i vad andra tycker. Jag uttrycker mina åsikter hur fel de än må vara. Funderar över vad jag egentligen anser. Och jag överser med alla messerschmittar som rullar omkring därute (som man säger idag). Låt dom tycka!

Sitt ni gubbar ifall ni vill. Eller stå upp för rätten att stå ifall det är vad ni önskar. Salve, salve, som det heter här inne.

Strövarkort 193. Närhet och tafsig intimitet

Hur nära får man gå? När går man över gränsen med sin kamera och når in i tafsstadiet?

Debatten om gatufotografin snuddar ibland vid dom frågorna. Å ena sidan Bruce Gliden som kör upp motljusskyddet vid näsroten på objekten, å den andra Cartier-Bresson som dansar osynligt men ändå förmår tränga sig nära.

Jag har börjat känna mig allt mer främmande för den där traditionella - eller ska man säga gammalmodiga - formen av gatufoto. Detta att vandra runt på trottoarer och bara plåta av dom man ser, för att dom ser lite lustiga ut eller för att dom gör något avvikande. 

Gatufoto har blivit en form av "titta-jag-törs"-foto. Jag vågar visa någon att jag tar en bild på dom. Men tyvärr så bryter den sällan intimitetsvallen, den verkliga alltså. Den som innebär att man börjar prata med en människa, får kontakt.

Jag är själv dålig på det, kanske för att jag känner mig alltmer uttråkad. Så antagligen är det väl mitt liv som är lite pisstrist och därför inte värt att berätta om. 

London.

Stockholm.

Barcelona.

London.

Rom.