Strövarkort 193. Närhet och tafsig intimitet

Hur nära får man gå? När går man över gränsen med sin kamera och når in i tafsstadiet?

Debatten om gatufotografin snuddar ibland vid dom frågorna. Å ena sidan Bruce Gliden som kör upp motljusskyddet vid näsroten på objekten, å den andra Cartier-Bresson som dansar osynligt men ändå förmår tränga sig nära.

Jag har börjat känna mig allt mer främmande för den där traditionella - eller ska man säga gammalmodiga - formen av gatufoto. Detta att vandra runt på trottoarer och bara plåta av dom man ser, för att dom ser lite lustiga ut eller för att dom gör något avvikande. 

Gatufoto har blivit en form av "titta-jag-törs"-foto. Jag vågar visa någon att jag tar en bild på dom. Men tyvärr så bryter den sällan intimitetsvallen, den verkliga alltså. Den som innebär att man börjar prata med en människa, får kontakt.

Jag är själv dålig på det, kanske för att jag känner mig alltmer uttråkad. Så antagligen är det väl mitt liv som är lite pisstrist och därför inte värt att berätta om. 

London.

Stockholm.

Barcelona.

London.

Rom.

2015-06-09 15:42   Erik Madsen

Street Photography går väl ut på att fotografera - först, vad som händer på gatorna och vad fotografen ser och kan förmedla viedere till oss?
När människan är så upptagen med varandra behöver man inte be om lov :-) Och om de upptäcker fotografen är de i förväg så glada och possitive att de inte protestera. De är jo också i det offentliga miljön.
Hälsningar och tack för några bra bilder.
// Erik / DK

Besvara