Nyliga kort ... 28

Nu var det ju inte åldrandets vedermödor jag var ute efter, utan värdigheten. Eller bristen på.

Att få bli gammal med viss stil och med bibehållen värdighet inför livets olika skeden. Låter det malligt? Tja, man har väl inte så mycket att känna högfärd inför idag. Om man nu nånsin haft det. Men att vara förundrad inför livet och alla dess skeden är ändå något jag strävar efter.

Den här bilden hittade jag igår och jag repade den med min Valoi. Paret sitter uppfluget på en klippa, sannolikt i Lyme Regis. Året är 1979 och om en månad ska mitt första barn födas. Jag känner en viss vördnad, för att inte säga tacksamhet då jag tittar på den. För den visar ett sorts före inför ett efter. Och en värdighet hos dom uppflugna som jag letar efter. Kanske är jag på väg att finna den.

Nyliga kort ... 27

Att åldras med behag.

Hur gör man? Går det att beträda orörd mark med schvung i steget och högburet huvud? Att bli gammal alltså.

Det vete faan. Har aldrig gjort det förut men bryter nu ny mark varenda morron. Är glatt förvånad över att benen bär sedan de svingats över sängkanten och inte så lite glad. Tacksam, kanske mamma skulle ha sagt. Hon tillhörde den tacksamma generationen som överlevde "kriget" med sina ransoneringskort någonstans i Sverige.

Men nu härjar ju krig igen lite varstans och en morron kanske det kommit hit. Fast det ska vi väl inte tro, så fridsamma som vi är?

Läste just i bladet att en massa stora svenska företag fortsatt göra storaffärer med Ryssland efter krigsutbrott och införda sanktioner. Olyckligt, som en av kommunikatörerna uttryckte saken - sju gånger under samma intervju.

Ja, det kan man ju hålla med om. Och eftersom det handlar om väl inarbetade, etablerade företag, kan man väl fundera över om de åldras med behag. Eller är det bara den gamla vanliga sanningen allt handlar om: PENGAR.

Jag minns min gamle historielärare Folke Hollman, som finurligt brukade ställa den retoriska frågan:

- Vad krävs det för tre saker för att föra krig?

Svaret var: pengar, Pengar och PENGAR.

Och varje gång man svarade det såg han så förnöjd ut och man kände att betyget var räddat. Tyvärr räddade det inte världen.

Nyliga kort ... 26

Det gäller ju att va' me'.

Att vandra runt med kameran på stan bara för att ta kort har jag slutat med. Men vandra runt fortsätter jag att göra. Ibland med kameran i handen.

Och plötsligt händer det: en bild uppenbarar sig. Då kan man antingen ta den med sitt verktyg - eller torrfotografera den. (Jmfr begreppet torrsim.)

Torrsim fick vi göra i simskolan minns jag, för att öva in rörelserna så att vi sen i vattnet skulle kunna ta oss fram utan att sjunka. Precis likadant är det med fotograferandet. Man måste öva in handgrepp och teknik. Det senare hjälper ju dagens högteknologiska kameror oss till 99 procent med, men handgreppet behöver tränas på. Hur du håller kameran, hur du närmar dig motivet för den bästa bilden. För det är där det avgörs: skit eller mästerverk (nåja).

Det mesta jag tar är skit och ytterst sällan har det blivit mästerverk. Men ibland så händer det ändå något som får mig att gilla läget. Och det kan väl vara gott nog?

Bilden tagen på medeltidsveckan i Arboga i regniga augusti i år.

Nyliga kort ... 25

Äntligen måndag!

Ny vecka, nya möjligheter. Det här är den positiva veckan som börjar idag. Inte en enda katastroftanke ska få bemäktiga mig. Inte en endaste suck ska komma över mina läppar. Bara glada miner ska möta mig när jag glor på min nuna i spegeln, I promise.

För en massa år sen gjorde jag ett reportage från Hans Alfredsons inspelning av filmen Vargens tid i norra Skåne. Hasse var sitt vanliga glada, positiva jag. Han pratade med vädergudarna hela tiden och beställde allt från regnskurar till klaraste sol. Och blev bönhörd.

Senare slaktades filmen av kritikerna. En chock för upphovsmannen som fick honom att sluta göra film.

Så kan det gå. Men han blev Skansenchef i stället och hela det gamla friluftsmuseet började leva upp. Och alla vi besökare likaså. Så kanske skulle man ta sig en liten tur ut till Djurgården idag ..?

Nyliga kort ... 24

Världen är galen!

Jag har sagt det förut och säger det igen: Galen är vår värld. Hur kan detta vackra klot gång på gång släppa fram despoter och psykopater som tar sig rätten att bestämma allas vår verklighet? Gång på gång händer det; och ekona av explosionerna karvar sig djupt in i våra nervbanor. Frågan är hur länge man ska orka? Hur många gånger en ny dag ska innebära kolsvarta rubriker som ristas in i vår nakna hud och får oss att kippa efter andan.

Smärtan är stor och äkta men jag är övertygad om att 98 procent av mänskligheten bara önskar leva sina i liv i fred och fridsamhet. Så varför får vi inte? När ska vi samfällt sparka galenskapen i häcken och kräva vår rätt att bestämma, vårt självklara krav på sånt som min generation en gång benämnde piece, love and understanding? Ska det vara så svårt? Ja, tydligen.