Frånvaro är också närvaro

Jag gillar människor. Kan sitta på ett café och kolla in folk som passerar på trottoaren i timmar. Fantisera, måla upp och konstruera livsöden dom jag kollar på aldrig varit i närheten av. Låta dom spela roller som skulle få dom att rodna eller bli förbannade om dom visste. Fundera över var dom kommer ifrån och vart dom är på väg. Hur dom lever och hur dom ska dö.

Fast frånvaro av människor kan också vara spännande. Den understryker ju deras närvaro för vi sätter ständigt spår och avtryck i tillvaron. Sådana kan också vara kul att stoppa ner nosen i och följa. Och fotografera.

Faktum är att en sån här serie bilder är en berättelse om någon. Fast om vem?

Åsnerövar

Jag ska bekänna en sak: jag gillar inte naturfotografering. Kan helt enkelt inte tända på orrspel och älgar i morrondimma. Eller fjälltoppar och storskog i motljus. Inte för att jag ogillar naturen. Tvärtom. Jag älskar allt som växer och gror och fåglar som låter. Men jag vill uppleva dom. IRL så att säga. Utan kamera.

Nu finns det ju en massa kunnande bland naturisterna som imponerar. Många har verkligen alla megapixlar i sensorn och vet hur ett skärpedjup ska dras med en 1000 mm. Men tyvärr, motiven lämnar mig iskall.

Fast det hindrar inte mig från att plåta djur när det faller sig. Djur som på något sätt står i relation till oss människor och därför berättar någonting om vår märkliga världsbild. Och dom djuren finner man lite varstans i världen.

Så såg jag exempelvis åsnerövarna i den lilla staden Mijas i Spanien, kamelen i Egypten och jycken i Paris. Och dom andra lite varstans.

Det klack till av en Clack eller kameror jag nött.

När man surrar runt nätet likt ett berusat bi, händer det att man stöter på gamla bekanta som tänder ett och annat minne. Fotografiska madeleinekakor skulle man kanske kunna säga.

Min allra första egna kamera var en rätt stor, knubbig sak som hette Agfa Clack. En 120-rulle gav åtta bilder i negativformatet 6x9. Den hade två bländare, en för mulet (f/11) och en för solsken (f/12,5). Två slutartider där M stod för snapshot medan B, precis som idag, stod för bulb, dvs slutaren var öppen så länge man höll avtryckaren nere.

Jag kan väl inte säga att jag kände mig som nån Lill-Cartier Bresson med den där smällan precis, men nåt måste den ha haft eftersom jag ju fortsatte skaffa mig kameror. Vid 62 vågar jag inte räkna efter hur många jag ägt men jag tror att det enda märke jag aldrig haft är Praktica. De flesta gamla kameror är dock avyttrade sen länge.

Den första lite rejälare var annars min pappas Zeiss Icon som jag fick låna ibland och fortfarande har kvar. Utmärkt optik förstås och 6x6-negativ var inte att förakta.

Sen blev det en Yachica Electro 35. En rätt schucker smälla som nästan såg ut som en riktig kamera och som matades med småbildsfilm. Man var liksom en i laget med den.

Och i ännu högre grad blev man ordinarie med den första ESR-en. Enögd spegelreflex betydde det och i mitt fall hette den Pentax Spotmatic och med den inleddes ett livslångt kärleksförhållande till att fotografera.

Inte nödvändigtvis till kameror dock. De har en otäck förmåga att äta och gnaga på en och få en att tro att bara man uppgraderar till den där senaste modellen så kommer plötsligt dom riktiga mästerverken att poppa ut av sig självt.

Så är det givetvis inte. Kameran är av helt underordnad betydelse för bilden. Fast det hindrar ju inte att de kan vara kul att pilla på i minnenas trädgård ibland.

På gatan igen

Så kom den då, dagen jag vetat skulle komma. Dagen då semestern upphörde och allt återgick till det vanliga igen. För det gör det väl? Blir som vanligt alltså?

Jag är inte mycket för summeringar. Av år som gått, ungdom som flytt eller semestrar som inte längre är. Det luktar av nostalgi och den stanken kan jag klara mig utan. Fast vittja säcken och se vad - eller om - där finns något på botten kan man väl få göra?

Men inte mycket hittar jag. Några snapps från Köpenhamn i juni är väl allt. Nästan. Och det berättar för mig att jag behöver en nystart. Ett projekt av något slag. Kan man få några idéer kanske? Tills vidare får jag väl nöja mig med att gå på gatan.

Bilder som betytt nåt

Jag grunnar ofta på vad som en gång fick igång mig med fotografering. Visst, att stå bredvid min farbror i garderoben som var hans mörkrum och se bilderna tona fram i skålarna var magi. Svåröverträffad magi och säkert livsavgörande. Men sen handlar det ju också om vad som ska fylla den där fyrkanten. Det räcker inte med luft.

Det handlar förstås om bilder. Om att se kort, knäpp, fotografier och påverkas av dom. Ett av dom första var Rolf Winqvists snap av den våta flickan med sin våta tax på Nybroplan. Det är en bild som för alltid etsat sig fast i skallen på mig. Jag var tonåring när jag såg den och för första gången insåg jag att foto kunde vara nåt annat än julfirande hemma hos farmor eller plaskolek i Köpingsvik på Öland.

Efter det har bilder fortsatt att häfta sig fast vid mig. Några av dom minns jag och tittar ofta på. Det är det som är det fina: man har dom på armlängds avstånd i bokhyllan. Bara att plocka fram och slå upp.

Robert Frank, Tony Ray-Jones, Christer Strömholm, Henri Cartier Bresson, Josef Koudelka, Peter Simon, Brassai, David Bailey, Manuel Alvarez Bravo, Araki, Lars Tunbjörk, Carl Johan De Geer och många, många flera. Alla har dom gjort böcker där det finns en eller annan bild som jag återkommer till.  Ofta och för inspiration. Eller för att låna Carl Johan De Geers ord: Med kameran som tröst.