Sigge i stället för Gnesta

Hade allt tänkt mig till Gnesta igår, men Sigge kom emellan. Och i valet mellan ett fotoplank och mitt andra barnbarn var utslaget enkelt.

Sigge föddes i torsdags på Danderyds sjukhus. Ett litet lejon, säger hustrun. Runt tre och halvt kilo och halvmetern lång. En medel-bäbis alltså. Fast som mitt barnbarn är han ju så långt ifrån medel man kan komma. Han är unik och alldeles fantastisk. Precis som hans storasyster Stella.

Så i stället för att beundra fotografiska mästerverk på faluröda väggar ägnade jag lördagen åt att förundras över mästerskapet i att tio små fingrar och tår kan vara så välskapta. Och det blev väl ett par minneskort fyllda på kuppen.

I morron drar jag till Gotland på några dagar. Kameran är packad och batterierna laddade. Så håll tummarna.

Ännu flera källarfynd

Nädå, det var inte alla Clactonbilderna på en gång igår. Här kommer några till. Fast sen är det slut. Då måste jag försöka ta nya. Komma över kameraaversionen, greppa och trycka av. Klicke-ti-klick liksom.

Det var närmast ohälsosamt trevligt dock att skanna och bearbeta gamla Tri-X häromdan. Särskilt som jag bestämt mig för – äntligen och slutgiltigt – att sälja av mina filmdrivna kameror. Lite sista natten med gänget typ.

Visst är dom goa att pilla på, lyssna till och väga i handen, Contax-smällorna. Men jag har inte använt dom på riktigt på tre år, sen jag var i Japan. Och man kan bara inte ha kvar grejor av nostalgiska skäl, särskilt som jag aldrig plåtar med dom.

Så är du intresserad av ett par alldeles ovanligt tjusiga Contax G2 med en handfull gluggar samt en S2:a och en RX av samma märke, så håll ögonen öppna under ”säljes” här på Fotosidan. Måste bara plåta av dom först och bestämma hur många pengar jag vill ha för dom.

Positivt negativfynd i källaren

Under mina kamerafria sommardagar har jag rotat runt i förrådet och hittat gamla negativpärmar. Och i en av dom fanns några filmer som jag tog – tydligt inspirerad av och i Tony Ray-Jones anda – under en Englandsresa 1979. För 33 år sen alltså.

Jag nämnde ju Tony Ray-Jones häromdan, en av mina stora inspirationskällor. Ray-Jones var fotografen som plåtade engelskt liv utmed kusterna och på olika marknader och festivaler. Han dog bara 30 år gammal vilket var en enorm förlust, men hans bilder går att köpa och avnjuta i bokform.

Mina bilder är tagna i Clacton, en liten stad på ostkusten främst känd som ett pensionärstillhåll. Jag har inte varit där sen dess, men det skulle inte förvåna om allt ser tämligen likadant ut än idag. Med påklädda herrar och damer som sitter i snålblåsten på stranden bläddrande sina tidningar.

Så när alla andra var ute och njöt sol och värme igår, satt jag vid skanner och dator och knåpade fram ett antal bilder från de gamla Tri-x-neggen. Ett alldeles utmärkt sätt att njuta sommaren tycker jag.

Kanske kan jag till och med inspireras till att plocka med mig kameran till Gotland nästa vecka?

Jakten på gamla mjölkpaket

Under kampen för att slippa använda en kamera har jag på sistone kollat lite på gamla negativ. Intressant på många vis, inte minst som dokument av den tid som flytt. För man glömmer snabbt hur vardagen såg ut 1976. En bild av frukostbordet berättar dock en del, både om ens egna vanor och hur mjölkförpackningarna ändrats.

Så det är kanske där vi ska börja? Vid frukostbordet.

Jag minns en bildserie från sjuttiotalet där en pappa (vem?) regelbundet under flera år porträtterade sin dotter. Mot samma bakgrund och i vardagen. Oerhört fascinerande att se den runda lilla tösen växa upp till en glad och sur tonåring för att slutligen landa som en ung kvinna. Och väldans kul att på köpet få med det som förr kallades realia och se det förändras i takt med flickan.

Vi gör det nog lite svårt för oss vi som fotograferar. Faller lätt för den där exotismen som vi ofta fnyser åt när ”vanligt folk” bara plåtar på semestern och kalasen. Fast så är det ju inte längre. Verkligheten har förändrats.

Tack vare mobilkamerorna plåtas varenda liten skiftning av livet. Och även om exotismen kanske fortfarande prioriteras, så tas ju bilder, bilder, bilder av allt som rör sig omkring oss. På gott och ont.

Jag torrfotograferar ofta när inspirationen tryter. Lämnar kameran hemma och trycker av bilderna direkt i hjärnan i stället. Funderar över om jag skulle velat eller vågat sticka fram kameran just i den situation jag just bevittnat. Resultatet blir ofta en omprövning som känns uppfriskande.

För jag tycker inte att allting ska plåtas och registreras. Jag anser inte att man alltid ska ha en kamera till hands. Det finns så många ögonblick som bara ska upplevas, inte registreras.

Fast lite fler bilder av frukostbordet en tidig morron i november strax innan man ska kuta iväg till bussen kan ju aldrig vara fel. Åtminstone inte tjugo år senare.

Har knappt rört vid en kamera

Det är vinter i mitt fotoliv. Hela sommaren har mina kameror mest legat på skrivbordet och glott tillbaka på mig. Utan lust, utan inspiration medan dammet hopat sig.

Jag vet inte varför, men plötsligt dog bara lusten. Jag kände mig fed up, spydde på kamerabögeriet och ville helst bara häva skiten överbord. Till en början orkade jag inte ens försöka känna efter vad som var fel utan ville bara dra och trycka på deleteknappen. Fast det gjorde jag inte.

I stället återvände jag till mina friska rötters källor. Plockade fram mina gamla inspiratörer igen och försökte massera igång bildpumpen. Och i samband med det kom den oundvikliga frågan upp: varför ska jag fotografera? Vad ska jag plåta?

Allt mer känns det som att det redan finns alldeles för många bilder ute i världen. Och varenda sekund blir det bara fler. Miljontals efter miljontals pumpar fram. Snart är vi alla bara en halvtaskig läsarbild som drar förbi på en millisekund.

Det är då dom behövs: inspiratörerna. Dom som visar att det ändå kan vara värt det. Som Tony Ray-Jones till exempel. En av mina absoluta favvisar som jag återkommit till gång på gång de senaste trettio åren.

Tyvärr är han alldeles för lätt att omfatta: han dog bara 30 år gammal 1972 och hann inte med så mycket. Men just det ger tröst. För det han gjorde var så förbaskat bra.

Och nu har jag också hittat hans värdiga arvtagare. Han heter Arnhel de Serra, är engelsk/spanjor född 1964 i Brighton. Jag blir alldeles glad i hela kroppen av att titta på hans bilder. Och det är då jag kommer på det. Min idé om bilder – och om livet i övrigt för övrigt – handlar om glädje. Om humor, skratt och medkänsla.

Jag lever ett alldeles för tråkigt liv för att kunna plåta som Anders Petersen eller Daido Moryama (om jag ens kunde). Jag kvartar inte på marginalen, slåss inte mot sotsvarta dämoner som kräver min kamp på livstid. Jag är en rätt enkel man som uppskattar tillvarons goda. Och godast av allt är skrattet. Det är därför jag ska försöka börja plåta igen.