”Respektera hederskodex vid naturfoto”
Men kanske viktigaste av allt; jag har faktiskt inte rätt att förstöra eller påverka något i naturen för min egen vinning eller mina bilder!
Foto: Mårten LundgrenGenom de snart 12 åren som jag har intresserat mig för naturfotografering har jag vid upprepade tillfällen inte bara själv reflekterat över den perfekta bilden, utan även diskuterat detta med andra fotografer. Vad är egentligen den perfekta bilden? Hur ser den ut? Finns den? Går den överhuvudtaget att göra? Det skriver Mårten Lundgren.
DEBATT: NATURFOTO
Detta är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna är skribentens.
När vi pratar om den perfekta landskapsbilden, så gäller det inte bara att hitta det perfekta landskapet, utan även vara där på rätt plats, vid rätt ögonblick för att kunna göra denna bild. När vi istället pratar om den perfekta bilden på ett djur, handlar det naturligtvis också om att vara på rätt plats vid rätt ögonblick, men tyvärr tenderar även många naturfotografer att lägga till dimensionen ”närhet” till denna bild. Kanske har denna extra dimension någon gång uppstått efter att man har hört Robert Capas välkända citat “If your photographs aren't good enough, you're not close enough.”? Men har verkligen närheten till djuret någon betydelse i hur bra bilden är? Kan fotografen till och med göra en bild från längre avstånd med djuret/djuren i landskapet lika bra som närbilden? Kanske till och med bilden med djuret i landskapet blir bättre, eftersom att betraktaren även får en känsla av miljön som djurmötet utspelade sig i? Ja, frågorna kring den perfekta djurbilden kan bli många och uppfattningarna kring den sannolikt desto fler.
För mig är det dock en hederskodex att på precis samma sätt som jag är ärlig med hur jag har gjort mina bilder, så väljer jag att göra mina bilder på ett sätt som inte påverkar eller stör naturen på något negativt sätt. Jag anser det viktigt eftersom att mina bilder faktiskt helt enkelt aldrig kan vara viktigare än naturen själv och det liv som finns där. Men kanske viktigaste av allt; jag har faktiskt inte rätt att förstöra eller påverka något i naturen för min egen vinning eller mina bilder!
Nu när snart halva 2020 har gått och jag har redan vid två olika tillfällen fått bevittna att naturen blivit illa tilltygad av fotografer som varit på jakt efter den perfekta djurbilden.
Den första händelsen var sent i vintras då en lappuggla uppehöll sig i skogarna här i Östergötland. För mig är det inget svårt att förstå att detta väcker intresse och att flera vill bevittna denna mäktiga fågel. Men när en naturfotograf är beredd att jaga efter ugglan i skogen eller springa ut på ugglans jaktmark, bara för att komma så pass nära att det personen kan göra de där extrema porträttbilderna kan jag bara inte förstå. Ändå var det just detta jag fick bevittna där i skogen hos lappugglan. Hur en naturfotograf (som dessutom hade det allra största teleobjektivet) tog sig allra närmast lappugglan ute på ugglans jaktfält för att göra just de där extrema närbilderna personen sannolikt länge jagat efter. Flera andra naturfotografer som besökte denna plats respekterade heller inte ugglan och dess integritet, vilket resulterade i att denna mäktiga fågel så småningom lämnade området.
Det andra tillfället då en fotograf valde att störa naturen i jakten på den perfekta djurbilden inträffade så sent som för bara någon månad sedan här i våras då jag var i Kolmårdsskogen och skulle fotografera orrspel. Givetvis var jag inte ensam på platsen, utan det visade sig att två andra naturfotografer också hittat hit och att jag skulle få dela denna upplevelse på den här platsen med dem denna morgon. Den ena fotografen hade precis som jag valt att sitta på lite längre håll, för att inte störa orrarnas spel ute på myren. Den tredje fotografen hade istället placerat sig med ca fem till sex meters avstånd till platsen där orrarna spelade som allra mest frekvent, vilket jag till en början inte noterade. Först förstod jag inte varför orrarna då och då valde att flyga upp i träden runt myren eller till och med ge sig av från spelplatsen en stund. Detta märkliga beteende hade jag inte alls bevittnat vid de tidigare tillfällena som jag hade varit på samma plats. Länge satt jag och grubblade över fenomenet. Då och då fokuserade jag även med kameran längs skogsbrynet runt myren, för att se om jag möjligen kunde ha en sådan tur att ett rovdjur var i närheten. Kanske väckte orrarnas dess intresse och i så fall ville jag vara beredd om det fick för sig att jaga på orrarna. Men skogsbrynet var tomt och mina grubblerier fortsatte. Lite senare på förmiddagen trillade pusselbitarna på plats, då jag bevittnade hur en person kliver ut ur ett gömsle precis intill orrarnas spelplats. Aha, nu fick alltså min förklaring till orrarnas märkliga beteende och varför jag denna morgon inte haft samma möjlighet att fota orrarnas spel som vid tidigare tillfällen.
Även om denna naturfotograf ändrade förutsättningarna för oss alla fotografer denna morgonen, så är ändå det som spelar någon roll och egentligen betyder något att denna person påverkat orrarnas spel. Något som på sikt kan få konsekvenser för orrarnas population och detta endast för jakten på att göra den perfekta djurbilden! Då jag mycket väl vet vem denna naturfotograf är och även har diskuterat just detta fenomen med denna person flera gånger innan denna händelse, blev jag inte bara häpen, utan också mycket besviken på denna handling.
Efter allt detta frågar jag mig, är det verkligen så att vi kan ta naturen för given och att vi också kan förbehålla oss rätten att inkräkta på den precis som vi vill och behagar? Har vi rätten att störa djurens känsliga aktiviteter och liv ute i det vilda bara för att göra den där perfekta djurbilden?
Kanske kommer svaret att variera beroende på vem eller vilken fotograf som du frågar!?
En del vill nog hävda att gömslet gör dem osynliga, andra menar att ett gömsle inte är tillräckligt. För mig är dock svaret på den här frågan enkel! Jag kommer aldrig att störa naturen till förmån för mitt bildskapande, utan väljer hellre att ta ett steg bakåt. Mina bilder kommer därmed aldrig att göras på bekostnad av naturen eller dess invånare. Kommer jag en dag att göra den där perfekta närbilden på ett djur är det för att djuret valt att komma nära mig och inget annat. För mig kommer alltid naturen och dess invånare alltid att förbli överordnade mitt eget bildskapande, jag är trotts allt en främmande besökare i deras hem…
Vill du också debattera? Skicka ett mail till redaktion@fotosidan.se med din text så läser vi återkommer inom en vecka. Vi har inte tid att motivera refuserade texter.
Läs mer
Plusmedlemskap kostar 349 kr per år
48 Kommentarer
Logga in för att kommentera
Tack för ditt debattinlägg.
Vissa blir framgångsrika på andras bekostnad.
Dit raknar jag inte faglarna som vi har i varan tradgard. Det ar vana vid mig och kameran och kommer ibland och satter sig pa nagra centimeters avstand. Vi har bygt upp ett helt annat forhallande over aren.
Dock maste jag ocksa halla med Johnny Erisksson vad galler bilden pa din Sparvuggla, framforallt efter denna debatartikel.
Hade sparvugglan på din bild valt att komma nära?
https://www.fotosidan.se/gallery/viewpic/3763378.htm
Att den inte vaknade till och blev tvingad att flyga iväg, var
det en risk du var villig att ta för att få din närbild?
Jag tycker du pekar på enskilda händelser i din debatt berättelse och framhäver på ett dåligt sätt att alla naturfotografer med närbilder stör naturen.
MvH
Johnny
Även om man inte skall gå nära eller störa djuren i dess naturliga miljö, det skriver jag under på direkt! Finns även stunder då man kan ha väldigt tur att se när rovfåglar kommer en nära genom att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt :)
Sen tänker jag som har testat att slänga ut fisk från land till fiskgjusen. Det har fungerat vissa gånger och andra ej. Här har jag också fått närbilder på fiskgjusen men har då lockat till mig den genom att slänga ut en död fisk. Stör jag fiskgjusen här och då? Nej för den kom till mig pga fisken. ( ville bara påpeka det)
Sen Mårten kan du ju nämna skogsbolagen som avverkar skogen i full hastighet nu på våren där skogsfåglar häckar. Det finns flera artiklar om sådant här. Visar de respekt?!
Den som snabbast går att ändra är sig själv. Att se sig själv i spegeln och fundera över sitt eget aggarande är nyttigt, ingen är perfekt men med självinsikt kan man ändra sig. Att lyfta frågan för diskussion är också mycket bra och betyder inte att man bara för det är felfri!
Att många människor intresserar sig för ’naturfoto’ medför å ena sidan att intresset för naturen kan öka bland befolkningen men å andra sidan att många som inte besitter tillräckliga kunskaper om naturen försöker fotografera djur på ett för djuren olämpligt sätt.
Det finns tyvärr också personer som både har djup kunskap om ett specifikt djur och som inte drar sig för att ödelägga livsvillkoren för djuret i fråga i jakten på ’bra’ bilder.
Min poäng är alltså att det huvudsakligen handlar om brist på kunskap om djurens livsvillkor som är huvudorsaken till brott mot naturens ’integritet’ och ostördhet. Ditt andra ex. visade dock på motsatsen, vilket är bedrövligt. Alla vi som ser dessa övertramp bör om möjligt påtala detta till förövaren på ett informativt och ödmjukt sätt.
Som redan påpekats skall vi inte glömma att vår blotta närvaro i ’organismernas rike’ påverkar (eventuellt också stör) naturen.
Det finns många organismer att ta hänsyn till när vi ’klampar ut i naturen’ och därför är det allas skyldighet att vara mycket välinformerade om naturens organismer och att ta sig mycket försiktigt fram.
(Att f.ö. diskutera vad som är en perfekt bild är bara trams. De som tror att de skall ta den perfekta bilden borde omedelbart sluta fotografera!)
Vill man se bilder på en havsörn finns det ju tusen böcker med bilder. En älg och ett lodjur kan man hitta i boktravar.
Handlar självfallet till stor del om upplevelsen, i alla fall för mig. Bilden blir minnet från upplevelsen i fält helt enkelt och där upplevelsen är det som har störst betydelse :)
Att skapa bilden, uppleva momentet och sen ha det minnet för livet är 1000 ggr bättre än att kolla på en bild i en bok.
Klart människan ska få röra sig ute i naturen, det är alltid en trevlig upplevelse att få ge sig ut. Gäller bara att ge djuren sitt utrymme och inte skräpa ner.
Det Mårten far efter, som jag tolkar det, är att diskutera vad som är rätt beteende och vad som inte är det. I hans fall kring Orrspelet så håller jag fullständigt med i att det är ett övertramp och ett icke OK beteende, i fallet kring Lappugglan är jag mer tveksam. Östergötland är inte direkt häckningsområdet för en Lappuggla och nu var det dessutom vinter vilket gör att störningen skulle påverka en lyckad häckning. Klart som tusan att Lappugglan tyckte det var lite väl stora gnagare som smög i den utvalda jaktmarken men knappast något som äventyrade hans överlevnad. Däremot kan ju fotografens beteende ödelagt möjligheten till en upplevelse för andra att både fotografera och observera Lappugglan. Det i sig är väl ett tråkigt beteende men inget jag ligger sömnlös över. Lappugglan är väl dessutom en uggla som tar det hela med ro. De lappugglor jag mött brukar mest slött observera mig utan att jag känner att de vare sig är stressade eller irriterade. Förutsatt att de inte har ungar. Och det är väl där jag ser någon form av gräns. När det är häckning/parningstid och när ungarna är nya ska man ta extra hänsyn och hellre avstå än anstå om man säger så. Att man sedan rör sig i skog och mark utan att förstöra (skräpa ner, avverka, köra sönder, osv) tillhör allmänt hyffs som gäller alla
Jag håller också med Mårten i vissa punkter, med orrspelet visst. Min erfarenhet med ugglor är ungefär samma som din, dom verkar inte störas av min närvaro. Vi hade en ugglefamilj med nyfödda ungar på våran gård förra året, dom var utspridda runt baksidan i olika träd, jag gick förbi dom på ganska nära håll varje dag i 2 månader och dom kunde flyga men valde ändå att sitta kvar på grenarna och att inte fly platsen på flera månader. Sen så respekterade jag dom och gick inte för nära för att ta en bild eller för att få se en på jättenära håll. Man får ju respektera djuren och hålla avstånd.
Att ens påstå utan info att Mårtens bild på ugglan är en närbild tycker jag är övertramp ?
vet ni ens hur långt ifrån han va?
hur mycket MM hade han på kameran?
hur mycket är bilden beskuren?
En annan sak är hur det efterlevs.
Verkar finnas en hel del skenhelighet där ute.
Kanske inte alltid medvetet dock - vissa har tydligen svårt att känna lukten av sin egen skit (?)
Jag tycker du sätter fingret på en viktig punkt. Jag skulle också vilja släppa ut en stilla undran: Var börjar i så fall naturen??
Själva definitionen av den mänskliga verksamheten på jorden är ju att den påverkar naturen. Vi är den enda arten som hittills helt på egen hand gravt kunnat förändra våra egna livsbetingelser. Det har vi gjort så till den milda grad att det mesta vi ser runt oss inte längre är naturmiljö utan kulturmiljö.
Många säger sig tycka om "öppna landskap" och tror på allvar att det är ett naturligt tillstånd och samtidigt är de ofta helt negativa till att fälla det minsta träd. Det kanske är det även du avser när du pratar om hyckleriet.
Vi har som art dessutom att påverka genom våra vardagsval. De luktar normalt inte illa för vi är långtifrån platserna där det luktar illa. De flesta i Sverige idag har inte längre någon som helst direkt relation till någon tillverkning. Likväl konsumerar vi allt detta och påverkar inte bara indirekt utan väldigt handgripligt vad som sker i världens alla ekosystem. Det är som att hålla för ögonen och tro att vi här i det doftlösa landet står över all skit som väller ut ur världens analöppningar där mycket av skiten kommer ut i både hav, luft och över marken.
Alla val är förknippade med ångest för de som är förmögna till den känslan och det var det länge sedan Sartre sade och ångest har folk uppenbarligen med tanke på allt antidepressivt många äter. Än värre blir förmodligen ångesten av insikten att vi behöver kissa, för då kommer ju mängder av de substanserna ut bland fiskar och vattenväxterna. Ser man det så står kanske valet mellan antidepressiva och att sluta kissa. Vore kul att veta vilket val mänskligheten gör i det dilemmat.
Vad vi egentligen gör är fortfarande viktigare än vad vi tror att vi gör eller säger att vi gör.
Jag tycker egentligen frågan handlar om olika saker. Det kanske centrala är väl hur vi ska bete oss när vi är ute i "naturen" och där har vi ju en generell allemansrättslig hederskodex, inte störa eller förstöra. Men det kan vara intressant att fråga sig om det är skillnad på om man är markägare eller går på någon annans mark. Som markägare har man ju många rättigheter att "störa" och "förstöra", skulle man inte få göra det som fotograf om man äger marken? I exemplet med flera naturfotografer vid samma spelplats kan man fråga sig om det är orrarna eller fotograferna som är mest störda av intrånget i naturen?
En annan fråga är kanske om allt naturfoto måste vara dokumentärt. Om det är det så borde utöver eventuell allemansrättslig hederskodex också dokumentärfotografisk hederskodex gälla. Men man kan väl lika gärna fotografera djur och växter och visa bilderna utan att de nödvändigtvis måste utgöra någon form av sanning. Att komma nära ett vilt djur är ju en bedrift och har man lyckats ta en närbild av ett vilt lodjur så är en del av bildens värde att dokumentera djuret, men också någon form av trofé för fotografen som kan bevisa sig vara skicklig på att ta sig nära ett sånt djur. Här blir det problem för den som ägnar år åt att åtla in örnar till sitt gömsle när det plötsligt dyker upp åtelplatser och gömslen där man kan hyra in sig istället. För bilden som sådan är det likgiltigt om fotografen gjort förarbetet själv eller inte, men jag tror att det finns ett stort mervärde i bilden som fotografen arrangerat från grunden. Kanske blir bilderna också bättre om fotografen själv lagt grunden?
Ett problem är att vi har någon slags underförstått kontrakt att fotografier är dokumentära, oavsett om vi utrycker det så eller inte. Det går i så fall långt tillbaks i fotografins historia, och om man då bryter det kontraktet genom att lura fram djur på olika sätt till miljöer där de inte hör hemma eller placera grodor på grenar och blad så kan det irritera fotografer som är noga med att naturfotot ska vara dokumentärt och arbetar hårt för det. Värre är kanske att man riskerar lura de som inte är lika insatta och som utgår från att det är så det ser ut eller fungerar i verkligheten. Då handlar det mer om en allmän trovärdighetskris, och det är kanske ett större problem än om man som fotograf ibland stör djur där ute i naturen.
Den perfekta bilden hoppas jag är en bild som ännu inte är gjord, men problemet med det perfekta naturfoto är att det inte verkar få vara några tecken på människa där, är det slumpvis utplacerade kameror med röresledetektor man ska använda för att få det perfekta naturfotot?
Man har inte automatiskt rätt att göra vad man vill som markägare.
Även lövskogar är till stor del verk av människan - de har selekterats fram för att det fanns ett behov av virke. Många gånger hade "fri utveckling" lett till att lövträden i unga år konkurreras ut och ersatts med tät granskog och snår.
Att hävda att skogsägare "skövlar" och "förstör" vill jag påstå är ren okunskap. Utan aktiv skogsskötsel så hade du inte haft mycket skog att vistas i. Visst sett ur andra djurs perspektiv så har människan ofta en stor påverkan - ibland positivt men också ofta negativ. Men ur människans synvinkel vill jag hävda att det förhåller sig annorlunda.
Ek, och bokskogar som ofta är produktionsskog - är de per automatik negativa för djurlivet? Visingsö - saknar det helt djurliv eftersom nästan all skog där är produktionsskog?
Jag har dock inte påstått att skogsbruk är fel, jag påstod att ordet "Skogsvård" blivit ett ord som tas till för att försköna en industriell process vars syfte är att tjäna pengar och där miljövärden oftast sätts åsido. På samma sätt som ordet "viltvård" används när man tex vill skjuta av varg, björn och andra rovdjur.
Att jättar som Sveaskog, SCA, Holmen och allt vad de heter många gånger sätter produktion och ekonomi långt före biologisk mångfald och ekologiska intressen är något jag fortfarande står för. Och en ensidigt framtagen produktionsskog saknar inte djurliv, bara det att en naturlig blandskog, utan hyggestänk, har ett så mycket större djurliv.
Det går alltså nästan inte att hitta urskog i det här landet. :-)
Man måste sålunda ge produktionsskog visst skydd för att den biologiska mångfalden inte ska utsättas för onödiga risker.
Vi lever till en bedövande stor del i ett kulturlandskap och Per har säkert rätt i sitt inlägg om hur väldigt marginell urskogen är, det har han för det mesta. Sen kan vi ju inbilla oss något annat eller låta just dessa stora bolags förskönande beskrivningar av sakernas tillstånd i skogarna bli till vår egen bild av "naturen". Naturlig är ett gravt vilseledande ord ibland.
Angående vad som är vård och vilka drivkrafter som ligger bakom hur vårt landskap ser ut idag så har det ju pendlat fram och tillbaks genom historien. Sätter vi rätt värde på en skog som är orörd från mänsklig påverkan och på upplevelser som att se sällsynta djur och växter så kan man säkert utkonkurrera virkeshandeln. Men då måste den som annars var tvungen att hugga i den orörda skogen få någon form av kompensation för att täcka sina räntekostander och amorteringar. Om man vill hitta gamla ekar bör man leta på de stora godsen i Skåne och Östergötland där man haft råd att behålla dem. Ekoturism kanske är lösningen för den som inte är arvsmiljonär? Men även det är ju en industri som bygger på att kapitalisera på biologiska system, det är bara en annan form av värdeskapande. Och hur roligt är det att vara naturfotograf och röra sig i en miljö där man vet att målet varit att skapa naturupplevelser? (dvs. där något haft naturvård som målbild). Fotograferar man då naturen, eller någon form av park?
Människan konkurrerar förvisso med många arter om själva veden men har också tillsammans med viltvården gett oss stora chanser att se klövvilt över hela landet. Nej, det är inte naturligt, men roligt om man gillar att se klövvilt. Däremot ser man sällan rosenticka eller raggbock, och vad som är roligast att fotografera är väl upp till var och en.
Tyvärr är det nog inte heller så enkelt som att naturliga skogar är ogenomträngliga snårskogar. Stora områden har brunnit regelbundet och glesa tallskogar vuxit upp, och på andra håll har stora betande djur hållit uppe ett öppet savannliknande landskap.
Drömmen om en utopisk "urskog" finns nog mer hos fågelskådare än hos ornitologer.
Jag ser att några här har varit inne på att det finns många andra problem som påverkar våra djur i naturen, exempelvis skogsbruket. Så är det sannerligen, men inget jag valt att ta upp i detta debattinlägget. Jag har försökt att fokusera på vad vi som fotografer ute i naturen faktiskt bör ta hänsyn till och tänka på. Inte heller vill jag avråda någon från att använda ett gömsle för att fota. Men detta bör dock göras på ett respektfullt sätt och inte som den fotografen i mitt debattinlägg som valde att sätta upp det precis intill orrarnas spelplats, för då stör man djuren.
Vad det gäller min bild på sparvugglan som sover (https://www.fotosidan.se/gallery/viewpic/3763378.htm), ser jag att en hel del undrar över hur den kommit till. Jag tänker därför här berätta lite kort min historia om hur jag gjorde denna bild.
En februaridag 2017 kom jag åkandes på en liten skogsväg här i Kolmårdsskogen, då jag plötsligt fick se en liten sparvuggla som satt och vilade sig på en gren, precis intill vägkanten. Jag stannade då bilen en bit ifrån platsen där ugglan satt, gick ut och ställde mig skymd av bilen och fotade sparvugglan med mitt teleobjektiv. Ingen tvekan om att den uppmärksammade min närvaro, men den satt still och slöt till och med ögonen och sov (som ni kan se på bilden). När jag tyckte att jag hade fått de bilderna jag ville ha på den lilla sparvugglan så åkte jag vidare. Jag kunde då tydligt se att sparvugglan då satt kvar på grenen (sovandes). Sannolikt hade den haft en intensiv natt och hade jag stört den eller agerat oaktsamt hade den aldrig suttit kvar, utan flugit djupare in i skogen. Har ingen koll på om detta är ett vanligt fenomen för sparvugglor, men för mig har det i alla fall hänt vid två andra tillfällen, så sent som nu i våras. Värt att tillägga är att denna bilden också är beskuren.
Återigen, tack för att ni engagerar er i mitt debattinlägg och hoppas att vi kan enas om att vara försiktiga med naturen då vi gör våra bilder. Tack!
Inte alltid lätt när blotta närvaron kan skrämma och påverka. Ibland överraskar man djur som springer iväg, vilket ör oundvikligt då djuren oftast ser oss innan vi ser dem. Men kan man undvika att störa, så gör man ju det. Självklart!
Att skada naturen; klippa bort störande detaljer när man fotograferar blommor, lägga dig ned i en blomsteräng och platta ned massa blommor, försöka göra närbilder på en fågel som ligger på boet, störa vid en spelplats, vilja skrämma upp en fågel för att få flyktbilder mm. Vi bör alla rannsaka oss själva, tänka till hur vi beter oss - vara rädda om naturen och föregå med gott exempel.
Och inte minst; fortsätta diskutera detta. Det rekryteras alltid nya naturfotografer - och vi andra bör hela tiden påminna oss själva för att bli ännu bättre på att ta hänsyn.
Våra bilder kan aldrig bli viktigare än naturen!
Det jag undrar mest över idag är vad som nu händer i de stora ekosystemen i exv. östra Afrika nu när ingen längre åker dit och spenderar alla dessa miljoner som årligen ser till att det storskaliga djurlivet kan skyddas och upprätthållas.
Jag har sett själv hur exv. jordbruk och boskapsskötsel pågår på samma betesmarker som de vilda djuren är beroende av. I Masai Mara låg det död tamboskap lite varsomhelst när jag var där sist. Till och med i den förhållandevis lilla och avgränsade Ngorongorokratern har jag sett masaier som låtit sin boskap beta. Samma sak gäller i Serengeti och det kan vara problematiskt då exv. gnuer inte är immuna mot exv. mul och klövsjuka och har historiskt drabbats hårt av den sjukdomen.
Det finns precis som i Amazonas hårt tryck för att få dra nya vägar även genom Serengeti. Vi vet ju från Brasilien vilka effekter det kan få när nya vägar gör nya områden mer tillgängliga för en jordhungrig snabbt växande befolkning. Dessa vägprojekt ska även ses i ljuset av att just detta område i Afrika har en årlig befolkningstillväxt på över 3% i länder som just Tanzania, Kenya och Uganda samt Demokratiska Republiken Kongo. Vi pratar om en fördubbling av befolkningen i hela denna region på knappt 30 år om det fortsätter som nu.
Vad händer med djurlivet när det blir alltmer svårt och problematiskt att skydda dessa jätteytor i exv. Serengeti när man inte ens längre kan motivera det med att turisternas intresse för det stora djurlivet genererat stora turismintäkter, när nu dessa verkar utebli på obestämd tid.
Nu kanske vi i stället skulle behöva uppmana alla som kan att åka dit och spendera de pengar det stora vilda djurlivet inte kan överleva utan på sikt. Jag tror tyvärr inte att välgörenheten kan täcka de finansiella hål som nu öppnar sig.
Det som är östra Afrikas problem idag är nog inte att det är för många som rom rör sig ute i naturen och stör djurlivet utan det omvända som i värsta fall hotar hela det stora djurlivets existens. Jag har ingen bra magkänsla för hur detta kommer utvecklas de närmaste säg 10 åren. I det ljuset kanske den hållning vi haft hyfsat gemensam i denna diskussion kommer visa sig vara fullständigt ohållbar på sikt.