Fler avsnitt
Poddradio: Farliga självbilder
Fotosidan Poddradio
Årets första avsnitt handlar bland annat om de risker människor är villiga att ta för att bättra på bilden av sig själva – oavsett det handlar om att gå för nära ett stup eller att forma en osann bild av sitt liv som med tiden blir psykiskt påfrestande att upprätthålla.
Läs mer...
8
























14 Kommentarer
Logga in för att kommentera
Men jag vet ju att Parr är närmast en Gud för många, så detta är bara mina åsikter.
Jag tycker mig märka att många som helgonförklarar Parr oftare refererar till hans tidigare bilder än de senare. Själv saknade jag bilder ur hans tidiga svartvita serie "Bad Weather". De hade varit kul att se.
Men alla, oavsett smak, tycks ha något att tacka Martin Parr för – om inte hans bilder så i alla fall hans arbete som kritiker och teoretiker. Blir aldrig tråkigt med honom.
Jag tycker att Parr fortfarande håller hög klass. Han är ju fenomenal som samtidsskildrare, men det är först tio-femton år efter att hans bilder är tagna som de verkligen går in i betraktaren. Därför är det svårt att bedöma hans senaste projekt på samma villkor som "The Last Resort" och "Prefab" (som ju är mycket nostalgi i dag... både fototekniskt och tematiskt).
Om man ska köpa en enda bok av Martin Parr tycker jag att det är retrospektiven "Martin Parr" utgiven på Phaidon för ett par år sedan. Helt fantastisk bok. För en gångs skull inte bara en telefonkatalog med alla "bra" bilder, utan en välbalanserad och pedagogisk genomgång av hela Parrs arbete. Med bra texter. Ovanligt.
Jag gillar också hans tidiga svartvita bilder. De borde lyftas fram oftare. Fick de ta plats på utställningen på Fotografiska?
Det här med att han är cynisk/kall eller inte tycker jag är en icke-diskussion som säger mer om den allmänna självbilden bland fotografer. Vi exploaterar vår omvärld. Punkt. Och att Bresson m.fl. en gång i tiden inte ville ha in Parr på Magnum säger väldigt mycket om svansföringen och humorlösheten som regerade där då.
För mig är Parr på topp-tre-listan över världens viktigaste fotopersonligheter, en snubbe med massor av makt men också en rejäl dos självdistans. Ovanlig kombo.
För mig har Parr varit totalt betydelselös, men det betyder ju inte att han kan betyda allt för någon annan. Jag gillar personligen inte när man hänger ut folk och nedgraderar dem till idioter eller något annat i sina bilder, men detta innebär ju inte att jag inte tycker att du får tycka att detta är ok. Förmodligen beror det på att vi har en ganska olika syn på och respekt för våra medmänniskor.
Hehe... Alf, det är så uppenbart att du försöker provocera mig in i en diskussion om vad som är respektlös/respektfull fotografi.
Jag nöjer mig med att konstatera att smaken är olika. :)
Erik, jag blir ju väldigt nyfiken på att höra vilka de övriga två är i din topptre-lista.
Jag och jag.
(Saknar självdistans)
Nej, det varierar givetvis med tiden, men Susan Sontag är svår att inte ta med i topp-tre-listan. Och just nu är jag helt såld på Alex Webb.
Bra poäng. Vidarebefordrar till personer med redigeringsprivilegier.
Martin Parr påminner förresten en hel del om 60-talets popkonst, som Claes Oldenburg som gjorde statyer föreställande till exempel hamburgare och en gigantisk klädnypa.
Som en "dammsugare" av samtidens företeelser och av och till analytiker av detta tycker jag Martin Parr definitivt spelar en viktig roll.
Har hört av andra att Kulturhusets Parr-utställning var riktigt bra. Vad var dåligt med Fotografiskas?
Den på kulturhuset var mer genomtänkt och visade flera sidor av Parr.
Jag tycker att fotografiska slarvade bort sin utställning. Kanske det behövs nya krafter i fotografiska. Det blir extremt förutsägbart att enbart utgå från PK och feministiska grunder.