Björn Persson uppmärksammar hotade djurarter
Utställningen The Thin Line är en hyllning till världens utrotningshotade arter, kanske de sista av sina slag. Bakom utställningen står den internationellt prisbelönte naturfotografen Björn Persson.
Björn Persson är utbildad viltvårdare i Sydafrika, där han också har arbetat mot tjuvskytte. 2018 gav han ut boken The Real Owners of the Planet, som är en skildring av Afrikas vilda djur.
Utställningen The Thin Line med fotografier av Björn Persson, är en betraktelse över en storslagen och vacker djurvärld som befinner sig i en skiljelinje mellan överlevnad och dess motsats. Afrikas vilda djur har funnits på vår planet i över 50 miljoner år. De första människorna tog sina inledande steg för cirka 200 000 år sedan. Under denna förhållandevis korta livsexistens, har människan varit orsak till exterminering av ett stort antal djurarter, genom tjuvjakt och genom skövlande av väsentliga naturområden. Fler arter hotas av utrotning genom den globala uppvärmningen.
Under många år har Björn Persson rest runt i olika delar av världen och bland annat fotograferat Afrikas hotade djurarter, Antarktis försvinnande ismassor och isbjörnarnas smältande habitat. Björn Perssons inkännande dokumentation av de vilda djuren visar dem i deras naturliga miljöer där de levt i generationer. Fotografierna är intagande med närgående och finkänsliga porträtt av vilda djur i en alltmer reducerad möjlighet till fortlevnad.
The Thin Line är en hyllning till världens utrotningshotade arter, kanske de sista av sina slag. Björn Persson avser inte med sina fotografier att manifestera en förtvivlan över det hot som flera av världens djurarter står inför. Snarare är avsikten att dramatisera den storslagna skönhet de inbegriper och därigenom mana till förändring och engagemang. Att säkerställa hotade djurarters överlevnad är en av de viktigaste frågorna i modern tid.
Utställningsperioden är 25 maj till 20 oktober 2019 på Dunkers kulturhus i Helsingborg. Vid vernissagen den 24 maj framför Uno Svenningsson en för tillfället specialskriven låt om de sista nordliga vita noshörningarna.
10 Kommentarer
Logga in för att kommentera
Fast - med risken att bli missförstådd - så undrar jag en sak:
Jag förstår ju att de djur som ingår i sådana fotografiska projekt måste vara "bildmässiga" på nåt sätt. Annars vore ju fotografi fel verktyg att ta ur lådan. Och då blir det ofta de här mäktiga däggdjuren från Långtbortistan. Någon liten padda eller hackspett är ju inte alls lika sexigt att ta kort på. Det jag undrar är om fotograferna resonerar kring risken att publiken då upplever hela problematiken med utrotningshotade arter som någonting exotiskt som händer långt borta från ens egna trakter. Att det förknippas med bara vissa arter eftersom det är de som fastnar på näthinnan tack vare utställningar av det här slaget.
Kan fotografi bidra till en sorts statustänk när det gäller utrotning?
Som sagt, detta är ingen kritik mot något eller någon. Allt som kan göras är bra att göra. Det är mer en reflektion om eventuella baksidor.
De innehåller allt som oftast kändisar eller något krig i ”långtbortistan”.
Sällan vi ser bilder från den grå svenska vardagen.
I övrigt tycker jag att Katja Hellmig har tänkvärda funderingar.
Intervju med Jon Aars, en av världens ledande isbjörnsforskare:
https://www.svt.se/nyheter/inrikes/miljopartiet-har-mestadels-fel-om-att-isbjornarna-svalter
Our planet med David Attenborough. Alla avsnitt har på något sätt med oss människor att göra, hur vi behandlar vår natur.
1. När det gäller djuren i exv. Öst Afrika så är det få som verkar oroliga över det hot som den snabba befolkningsökningen utgör för det vilda djurlivet i den delen av världen. Ett antal länder i Afrika med redan stor befolkning har tillväxttal kring 3% årligen och med den takten så kommer befolkningen att fördubblas på ca 20 år. Det kommer bli svårt att freda stora områden som Conservation Areas och National Parks då. Just Kenya har en lång historia av hög befolkningstillväxt, bara för att nämna ett av de berörda länderna.
2. I dessa dagar när många går omkring med ångest så fort de lämnar landet med flyg så undrar man ju hur det kommer att gå med turismen till Öst Afrika, som ju faktiskt är den yttersta garanten för djurens överlevnad. Den dag turismen kommer i gungning på allvar och inkomsterna från den långväga turismen sinar så kommer det vara svårt för regeringarna i dessa länder att freda dessa områden från exploatering och då om inte förr så är det nog god natt på allvar och det kan komma att ske långt innan den globala uppvärmningen på allvar kommer hota det vilda djurlivet i dessa områden. Det kan ske som det redan gjort när exv. mul och klövsjuka överförs från tamboskap till de vilda djuren när dessa betar i samma områden.
Jag undrar om antiflygaktivisterna tänkt igenom alla aspekter av de effekter de aktiviteterna de driver riskerar att få på ekonomierna som är beroende av denna turism och ytterst viljan att stötta och bevare detta unika djurliv.
Jag tror att det blir svårt att bygga någon vidare turism på folk som är beredda att cykla till Öst- eller Syd Afrika även om jag faktiskt personligen träffat ett par killar från Irland i Nairobi på 70-talet som faktiskt hade gjort just detta.
Det lite paradoxala med den inställningen är att den globala uppvärmningen hotar vilda djur mer än människor. Vi människor har teknik som kan eliminera, eller åtminstone lindra, effekterna av den globala uppvärmningen. De vilda djuren måste förlita sig på vår goda vilja.