Ja, filformaten är knappast ett stort problem i långtidslagringssammanhang. Det är inte raketvetenskap att avkoda ett filformat.
Lagringsmedia är ett mycket större orosmoment. Även om ett visst lagringsmedia håller data intakt mycket länge så är det mer osäkert på lång sikt om det finns någon maskin kvar som kan läsa mediet.
För säker långtidslagring bör man alltså kopiera datat till nya, moderna medier med jämna mellanrum.
Och spara både JPEG och RAW, tycker jag. Lite överflödig redundans är bra.
Det finns faktiskt en del andra problem också och det är att det kan vara svårt ibland att veta vilket system man använt för att formatera och lagra med. Bara för att en gammal diskett har ett visst format så kan den ju vara formaterad med med någon DOS, CPM eller Linux-variant om det är en 5 1/4" disk och är det en 3,5" så kan ju vara gjort på Windows PC, MAC, Amiga, Atari ST eller kanske någon Linux-variant. Ett tag fanns det ju dessutom Bernoulli-diskar (jaså inte alla hört talas om det?). Som om inte det skulle räcka så måste ofta en 5 1/4" diskläsare installeras med en viss drivrutin som ingen har en aning om var man ska hitta nu. Olika fysiska gränssnitt finns också för dessa läsare och en del av dessa är idag utfasade. Hårddisk-gränssnitt har ju växlat en hel de de med så det kanske inte är så lätt att få tag i ett externt kabinett som är kompatibelt med disken man har över tid.
Ekonomi kan vara en verkligt begränsande faktor. Stadsmuseet har ca 3,5 miljoner historiska bilder och idag är väl kanske 1,5 eller max 2% digitaliserade. Museet har de senaste 10 åren digitaliserat ca 3000 bilder per år i snitt. Om man skulle få för sig att digitalisera allt (vilket man inte säkert kommer göra) så skulle det med nuvarande hastighet ta ca 1000 år. Ställ det mot hur länge vi tror bildbärarmediat håller för digitalisering. Svartvita bilder finns som är 150 år och en del av dessa har tappat i kvalitet en hel del redan idag. Men värre är det för färgfilmen som jag har egna exempel på (Kodak) tappat efter gravt efter bara 25-30 år och så allvarligt att det blir svårt att rekonstruera dem.
Ovan på detta finns en annan komplikationsfaktor och det är de mjukvaruplattformar (databassystem och applikationer) som man använder. Inte sällan ligger sökvägar till kunskapssystemens bildbankar lagrade i ett vanligt textfält i någon tabell. Migrerar man sina bildbankar så får man problem om man inte lyckas återskapa lagringssystemet i mottagande system. Det var precis det som hände när Volvo gjorde en konvertering/flyttning av museets kunskapssystem till Volvos nät. De brydde sig inte om detta och följden blev att museets antikvarier inte kunde få vitala kunskapssystem i drift på mer än ett helt år. Museet har som många gamla institutioner gamla IT-system som fasats ut och inte konverterats. Även en del av dessa har tusentals bilder som de en gång administrerats. Ju längre det går ju större kommer risken vara att dessa data kommer försvinna. Jag tror personligen att filmmedias förgänglighet kommer vara det kanske allvarligaste problemet på sikt. Eftersom det sker så litet av aktivt räddande av de bilder som ligger sämst till för att förstöras, så tror jag det är stor risk att man av ekonomisk skäl kommer skjuta dessa problem framför sig tills mycket material kommer vara bortom all räddning.
Dagens DAM-system är dock mycket flexiblare. Där räcker det med att känna till toppfoldrarna för bildbankarna och registrera detta i systemets index-system så skapar det nya sökvägar automatiskt. Har man ett SQL-system så kan sånt vara en verklig plåga.