Frågan är vad man söker efterhärma. Tittar man i gamla fotoalbum så är fotografierna ofta små, och glanstorkade. De har även vit kant, och ofta skurna med büttenkantskärare, dvs ojämnt vågit mönster. Jag har en sax för det, men funderar på att köpa en skärapparat med sådan kniv för att slippa klippa snett av misstag. Tyvärr är det svårt att glanstorka dock, men vissa plastpapper är väldigt glansiga. Ger inte samma känsla med plast tyvärr.
Sedan om mjuk skärpa, eller brist på skärpa är gammaldags eller inte, beror ju på vilken typ av kamera de gamla bilderna är fotograferade med. Lådkameror har oftast bara en enkel menisk till objektiv. Mer proffsiga kameror hade förstås suverän optik. Jag har kameror från 1920-talet som är mycket skarpa. Tessar, Unofokal och Heliaroptik, som är riktigt fina. Sedan med det större formatet, så slår de dagens småbildskameror med hästlängder vad gäller skärpa och finkornighet.
Jag har också en Kodak Retina Ib med Schneider Xenar 2,8/50, en småbildskamera från 50-talet med kvalitet som slår det mesta.
Sedan filmerna. Urvalet av filmer var mycket stort på 20- och 30-talet. Bara i Tyskland fanns det fler filmtillverkare då än det finns i hela världen idag. Mängder av fotopapper med olika hårdhetsgrader och ytor att välja mellan. Tonad pappersbas m.m.
1935-36 så blev Tyskland ledande vad gäller känslighet och finkornighet på filmer. AGFA var först med guld i emulsionen som gav ett steg snabbare filmer med bibehållen finkornighet. Det tog många år för t.ex. Kodak att hinna ikapp.
Den äldsta filmtyp som tillverkas idag är Efke. De tillverkas efter recept som tyska Adox tog fram 1949. Efke 25 och 50 är tunnskiktsfilmer med ortopankromatisk emulsion. Efke 100 är en dubbelskiktsfilm som är mycket bra att använda i t.ex. lådkameror eftersom ena skiktet i emulsionen är lågkänsligt och andra skiktet mer känsligt, så filmen är mycket förlåtande för felexponeringar.
Äldre utställningsbilder jag har sett är ofta kopierade på helmatt papper. Emaks K883 är helmatt, och rekommenderas varmt.
Många har fått för sig att de gamla bruna porträttbilderna de har liggandes i byrålådor är bruna eftersom de är gamla och gulnade. Men de flesta av dem är nog bruntonade. Redan på 1800-talet var det känt att bruntoning inte bara gav snygga bilder, utan också ökade hållbarheten. Idag får man sällan bruntonade porträttbilder från fotografen om man inte specialbeställer dem dyrt. Därför ger bruntonade bilder ett "gammalt intryck". Gulnade bilder beror oftast på dålig fixering eller dålig förvaring. Gulningen uppträder nästan alltid fläckvis, och är förstås inte snyggt.
eller använda sig av en gammal kamera är väl rätt bra också.
