hög kontrast och exponering

[aliquis]

Kan någon bara förklara det där för mig, om man tar en bild mot säg skuggsidan av ett träd och har ljus himmel bakom, eller ställer kameran på ett vitt bord och tar en bild över gräset, och andra bilder i liknande situationer. Är det bara att leva med att den inte kan återge både de ljusa och mörka partierna bra eller kan/skall man ställa in någonting så det blir lite bättre? Hur fungerar det där?

 

[Jeppe]

Japp.. det är bara att leva med det. Både film och sensor kan bara återge ett visst antal steg mellan svart och vitt. I diafilm och hos digitalt så ligger denna gräns på ca 5 steg, hos neg. film är det några steg bättre.

Man mäter således ljuset på det ljusaste och det mörkaste i en tänkt bild. Då får det bara skilja 5 steg mellan de mätningarna. Sen får man då placera det korrekt genom att bedöma exponeringen utefter mätningen.

Skiljer det mer än 5 steg, så får man välja vilket som är viktigast för bilden. Men oftast är det skuggorna som får ta smällen (med dia och digitalt)

 

[Jeppe]

I denna tråden finns en exempelbild på omfång/histogram

http://www.fotosidan.se/forum/showt...5&highlight=exponering histogram&pagenumber=2

 

[kaw]

Fast nu blev det inte helt rätt Jeppe - dina fem stegs omfång har i princip inget med sensorn att göra utan är vad som är lagom för att en bild ska se bra ut, utan att bli för grådassig (kontrastlös).

Det är rimligtvis också därför man designat diafilm till att hålla ungefär detta omfång. Vad som är ett praktiskt användbart omfång hos en digitalkamera beror istället på vilken bildkvalitet man kräver.

Hos en DSLR finns gott om detaljer registrerade över ett omfång på ca nio steg, bara det att bruset inte är kul för de mörkaste stegen.

 

[Magnus Wahlgren]

Man kan ta två bilder med olika exponering och lägga ihop dem i ett bildbehandlingsprogram för att öka det dynamiska omfånget.

 

[Graal]

Du kan till viss del styra dessa svåra bildsituationer om du använder svartvit film och framkallar samt kopierar själv. Man använder sig då av en metod som bygger på att skuggorna behåller kontrasten samtidigt som de ljusa delarna får teckning (dock ganska mjuk sådan). Förfarandet går till så att framkallaren spädes mera än normalt samt att agiteringen reduceras kraftigt. I de partier där silvret exponerats mycket (de ljusa) tar framkallaren slut snabbare om inte ny framkallare tillförs genom agitering. med större spädning minskar man denna process ytterligare. I de partier där silvret exponerats lite (de mörka) arbetar dock framkallaren kontinuerligt. För att inte stoppa framkallningen helt i högdagern bör man dock agitera lite grand fast inte på långt när som normalt.

På det här sättet kommer man att få i stort sett normala och opåverkade skuggpartier samtidigt som negativtätheten i de ljusa delarna minskar kraftigt och därmed kan man få en bild som upplevs som mera harmonisk och lik den man ser med ögat (och som hjärnan omtolkat så att kontrasterna inte blir lika stora som de faktiska).

Kopierar man sedan med ett papper som t.ex Ilford Multigrade IV, där även de ljusaste delarna kan kontrastförändras med filterbyte, bör man kunna öka kontrasten i de ljusa delarna ytterligare, genom efterbelysa dessa med hårdare filtrering, och därmed kanske få en mera "verklighetstrogen" upplevelse av motivet.