impressionism och expressionism

[ariadne]

är det någon som kan förklara själva grundbetydelsen i dessa två begrepp?

jag vet att impression betyder intryck
och att expression betyder uttryck

om man tex tänker sig en målning eller ett foto som är expressionistisk så ger den uttryck för någonting? kan den ge uttryck för någonting som ligger utanför en själv eller handlar det alltid om uttryck för en känsla man har inom sig?

och om man då tänker sig en impressionistisk målning eller ett foto så speglar den målarens/fotografens intryck av någonting av någonting som ligger utanför målaren/fotografen?
det är tex inte "intrycket av min själ" utan tex "intrycket av skogen"

men jag tycker att dessa begrepp går in i vartannat.

hur ska man kunna uttrycka någonting om man först inte haft ett intryck av någonting, och hur ska man kunna spegla ett intryck om man inte ger uttryck för det?

asch, jag vet inte, jag blandar iaf ihop de båda begreppen och förstår inte riktigt.

 

[fargo]

Ja visst går begreppen ibland ihop. Framför allt man kanske inte ska dra för höga växlar på jämförelsen mellan målare och fotografer, de senares arsenal är betydligt mer begränsad.

Impressionismen kan kanske kallas mer visuell medan expressionismen bygger mer på ett känslomässigt uttryck.

Ett intensivt studerande av ljusets skiftningar i naturen och Chevreuls färgteori kan väl sägas ligga till grund för impressionismen. En impressionistisk tavla kan man ofta känna igen på att man tydligt ser att den består av en massa färgpunkter eller färgfält. Kolla t.ex. Monet, Cézanne och Seurat.

Ett sätt att fotografiskt närma sig Seurats gruppering av färgpunkter är att använda sig av snabb film och olika former av softning (kanske inte riktigt rätt ord men...) för att sänka kontrasten. En fotograf som sysslat med det är Clavell.

Expressionismen är helt klart inte en avbildning av verkligheten på samma sätt som impressionismen, utan mer psykologiskt inriktad. Framför allt är det användningen av färger som tydligt visar att det är en icke-objektiv bild av verkligheten som visas.

Bland kända expressionister återfinns Munch och Kandinsky. Kandinsky, som för övrigt har skrivit en intressant bok om saken, menade t.ex. att varje färg har sin speciella mening och att det därför är möjligt att återge verkligheten utan att använda sig av igenkännbara objekt.

Fotografiskt kan man tänka sig att försöka återskapa ett stämningsläge med hjälp av lång slutartid och starka färger möjligen (typexemplet är väl en eld vars flammor och gnistor drar åt sig uppmärksamheten i bilden) . Problemet är väl att du hela tiden använder dig av reella objekt.

Här kan det bli lite svårt att avgöra vad vi har att göra med fotografiskt. Är t.ex. Ernst Haas fotografier en blandning av båda, eller mestadels det ena eller andra?

Att enbart studera målningar eller fotografier för att komma till rätta med sånt här tror inte jag är den lättaste eller bästa vägen. Författare med intresse för konst och estetik kan på ett mycket målande (!) sätt väva ihop olika uttrycksstilar och epoker och sätta fingret på vad som varit utmärkande för respektive.

Lars Ahlin snuddar just vid detta (på sitt eget subjektiva sätt) i "Estetiska essayer", även om tyngdpunkten givetvis ligger på det skönlitterära. Andra lästips är Johannes Ittens "The Art of Color" och när det gäller det fotografiska så skriver Michael Freemans kort om det i "The Image".

[Det är för övrigt de två sistnämnda böckerna som står för faktaunderlaget till det jag just skrivit.]

 

[ariadne]

fargo skrev:



Expressionismen är helt klart inte en avbildning av verkligheten på samma sätt som impressionismen, utan mer psykologiskt inriktad. Framför allt är det användningen av färger som tydligt visar att det är en icke-objektiv bild av verkligheten som visas.

åandrasidan så måste ju inte ett impressionistiskt verk vara vara en avbildning av verkligheten heller. kanske i höre grad iofs, eftersom där så utgår man alltid iaf från den fysiska verkligheten men det måste man inte göra när det handlar om expressionism?
som sagt, det är svårt att veta när det ena övergår att vara det andra...

fargo skrev:

Bland kända expressionister återfinns Munch och Kandinsky. Kandinsky, som för övrigt har skrivit en intressant bok om saken, menade t.ex. att varje färg har sin speciella mening och att det därför är möjligt att återge verkligheten utan att använda sig av igenkännbara objekt.

Fotografiskt kan man tänka sig att försöka återskapa ett stämningsläge med hjälp av lång slutartid och starka färger möjligen (typexemplet är väl en eld vars flammor och gnistor drar åt sig uppmärksamheten i bilden) . Problemet är väl att du hela tiden använder dig av reella objekt.

jo, det är sant, finns ju en skillnad där, fast frågan är om det måste vara relevant. att man använder sig av reella objekt alltså. om man inte alls betraktar de som sådana. den fysiska verkligheten för en fotograf är ju nästan som färgen för en målare och det kan ju målaren knappast vara utan.

jag får fundera vidare...

 

[sebbfolk]

Joakim har ju svarat väldigt bra redan, jag vill bara lägga till, att det är ju så att vi människor jämt vill sätta etiketter på allting. och när det då kommer en ny trend eller tendens t ex inom måleriet, så vill man kalla det för nåt, för att det ska bli möjligt att kommunicera med ord om denna företeelse, och skilja den från andra företeelser, som kanske är lite annorlunda.

Ofta blir det ganska slumpmässigt, någon kanske myntar ett begrepp som slår igenom och börjar användas. Sen är det ju inte säkert att det begreppet "egentligen" täcker eller förklarar eller beskriver företeelsen på ett fullständigt eller ens bra sätt.

Sen försöker vi pressa in litteratur och konst i de färdiga fållorna, och inte sällan hör man författare och konstnärer häpna över kritikernas analyser av deras verk, där de kategoriserar och lägger in influenser från både det ena och det andra.

Verkligheten är sällan så enkel, att det är svart eller vitt, eller impression eller expression, eller kubism eller naturalism, eller manipulation eller original, eller nyttigt eller onyttigt. Precis som du säger så flyter det ihop utan skarpa gränser och det finns ofta ett frö av det ena i det andra.

 

[forstheim]

Man kan säga att impressionismen åteger omedelbara verklighetsintryck, ofta med tonvikt på ljuset och luften. Impressionism är för många ett positivt laddat ord, men från början fungerade det faktiskt som ett skällsord..mycket pga att verk från slutet av 1800-talet i princip såg oavslutade ut. Ett gemensamt drag bland impressionisterna var att de ville öka det naturialistiska uttrycket i sina målningar och att de målade utomhus för att kunna fånga motivet i "flykten".

Expressionismen däremot försöker ge uttryck för den inre verkligheten. I vid mening kan man säga att expressionism är ett uttryck för konst där känslorna är viktigare än de objektiva iaktagelserna. Inte sällan utmärks expressionistisk konst av starka färger och förvrängda former. Jämför exempelvis en målning av Monet eller Renoir (som är impressionismens främsta företrädare) med en målning av Munch eller van Gogh (som får sägas vara expressionismens företrädare).


Förkortat och i grova drag kan man säga att:

Inom impressionismen har man tagit intryck av naturen med tyngdpunkt på ljus och luft..

Inom expressionismen har man gett uttryck för sina inre känslor med tyngdpunkt på färg och form..