Liten fredagsfräckis
Eva och Sven Holmlund, som inte lyckats få egna barn, hade bestämt sig för
att anlita en s.k. surrogatpappa för att bilda en liten familj. På
morgonen den dagen surrogatpappan skulle komma och utföra sitt arbete,
kysste Sven sin Eva med orden: Han kommer nog snart, innan han for till
sitt jobb.
En halvtimme senare kommer en babyfotograf till bostadsområdet för att
försöka sälja sina tjänster med hjälp av dörrknackningsmetoden.
- God morgon fru Holmlund, ni känner inte mig, men jag har kommit för
att...
- Oh! Ni behöver inte förklara, och säg gärna Eva. Jag har väntat på er
halva förmiddagen.
- Verkligen, säger fotografen, det var väl bra det, jag är ju specialist
på bebisar.
- Det var just det jag och min man hoppades på, kom in och sitt. Hur kan
vi komma igång? frågar Eva lätt rodnande.
- Överlämna det problemet till mig, säger fotografen. Jag brukar oftast
försöka med ett par omgångar i badkaret, sedan en på soffan och kanske ett
par på sängen. Ibland kan det vara en idé med en omgång på
vardagsrumsmattan, där blir det lättare att rulla runt i pigga ställningar.
- Badkaret, vardagsrumsmattan? Inte konstigt att det gick dåligt för mig
och Sven.
- Tja Eva, ingen kan väl garantera nåt perfekt varje gång. Men om vi
provar flera olika ställningar, och jag skjuter från sex eller sju olika
vinklar är jag säker på att ni kommer att bli nöjd med resultatet.
- Jag hoppas att det kommer att gå ganska fort, säger fru Holmlund
viskande.
Fotografen öppnar sin portfölj och tar fram sin mapp med barnbilder.
- De här fixade jag på taket av en London-buss säger han leende.
- Oh min Gud! Utropar fru Holmlund, medan hon intensivt börjar tugga på en
näsduk.
- Och de här tvillingarna blev verkligen lyckade, trots att deras mor var
mycket svår att jobba med. Fotografen räckte över bilder till fru Holmlund.
- Var hon svår? Frågade frun.
- Ja, jag är rädd för det. Jag blev till slut tvungen att ta henne till
Kungsträdgården för att få jobbet ordentligt utfört. Folk trängdes omkring
oss i fyra, fem led för att se vad vi höll på med.
Fru Holmlunds ögon stod nu rakt ut av blandad skräck och förvåning.
- Fyra, fem led??
- Just det, sa fotografen. I mer än tre timmar dessutom. Mamman gnällde
och skrek konstant hela tiden, så jag hade verkligen svårt att koncentrera
mig på uppgiften. Mörkret närmade sig också, så jag var tvungen att jäkta
på mina skott, men till slut när ekorrarna började nafsa i min utrustning,
var jag tvungen att ge upp.
Fru Holmlund lutade sig framåt.
- Du menar att de tuggade på din öööhhh..utrustning?
- Ja, precis så var det. Om du är färdig med frågorna nu, så sätter jag
upp mitt stativ, så vi kommer igång på allvar.
- Stativ??!! Skrek frun oroligt.
- Ja, jag måste använda ett stativ att vila min Canon mot, den är
nämligen aldeles för stor för att hålla själv medan jag gör mig
redo för aktion.
- Fru Holmlund? Eva..? Fru Holmlund??
