En sak som jag tycker är lite lustigt är att många (analogfantaster) rasar över att man sitter och efterbehandlar sina digitala bilder (skärpa, kurvor, färgmättnad, osv), samtidigt är det ingen som ifrågasätter vad man gör i det analoga mörkrummet (skärpa, pappersval, pjattar osv). Jag undrar om det är någon form av avundsamhet för att år av erfarenhet i mörkrummet hämtas in på ett par månader i det digitala mörkrummet.
Vidare om man tittar i gamla fotoböcker så står det ofta att det inte är fel att ta många bilder, slösa gärna med filmen eftersom en förlorad kanonbild är värre än förlorad film. Denna "sanning" upphörde tydligen i och med den digitala eran. Att ta många bilder på samma objekt var ju nästan enbart förunnat proffs och rika eller fanatiska amatörer, numera verkar det mera vara ett mått på hur dålig fotograf man är. Kan detta bero på att det känns jobbigt att ha exponerat några mil dyr film genom åren för att uppnå erfarenhet samtidigt som någon finnig tonåring skaffar sig samma erfarenhet genom att fotografera 20 kbilder/år nästan gratis digitalt?
Nu menar jag ingen specifik person här i tråden eller på fotosidan för den delen, känner någon sig träffad så är det inte mitt fel.
När jag läser igenom detta så ser jag att det kanske inte alls hör hemma i den här tråden... sorry.