Jag har själv en D2H och älskar den kameran för dess smidighet, den underbara autofokusen och inte minst att den aldrig, aldrig bromsar mig när jag tar bilder. På många sätt är prestanda fullt likvärdiga med Canon 1D Mark II N, vissa detaljer (som blackouten mellan bilder under serietagning)är till och med en aning bättre. Men Canon-kameran har två stora fördelar, den levererar 8,2 megapixel jämfört med 4,1 och det är enklare att hålla bruset under kontroll på ISO 1600 och 3200 än hos D2H/D2Hs.
Visst antal pixlar betyder mindre än många tror, och visst går det att skriva ut stora kopior från 4-megapixelbilder. Men ni får säga vad ni vill -- i praktiskt arbete är 8,2 megapixel ändå ofta mer användbart än 4,1. Visst, det tar en liten aning längre tid att hantera de större filerna, men det är snudd på försumbart jämfört med huvudvärken det ger när du behöver beskärna en bild hårt och har både färre och dessutom en aning brusigare pixlar att jobba med.
Vi Nikon-entusiaster och D2H/D2Hs-ägare lurar oss själva om vi säger att antaler pixlar är oväsentligt. Det finns flera skäl att Canon 1D Mark II N är arbetshästen nummer 1 hos de flesta sport- och pressfotografer, dubbelt så många megapixel är definitivt ett av de viktigare.
Jag skulle gärna vilja ha en D3H som i det stora hela har ärvt prestanda och hantering från D2H/D2Hs, men det är framför allt två saker jag skulle vilja ha: 8-10 megapixel så jag kan beskära hårdare, mindre brus på ISO 1600 och 3200.
Dessutom skulle jag vilja ha dubbla minneskort där jag kunde välja om det andra skall vara en spegling (säkerhetskopia) av det första eller om jag ska kunna lagra dubbelt så mycket. Sedan vill jag ha utbytbara grepp så både människor med relativt små och relativt stora händer kan få ett bra grepp (för mig är greppet på D2H lite för litet). Sedan skulle jag faktiskt vilja ha en sökare som tecknar ut mer än bildytan (som D2Xs i HSC-läge) vilket gör det enklare att se så att man inte missar något väsentligt i rörliga och trassliga situationer.
