OmTag. Den spontana leken i en snödriva, en lektion i mindfulness

Nu är det lite vinter till slut, det drog kallt runt öronen när jag var ute med jycken. Kul att se alla ungars förtjusning i snöhögarna, kommer ihåg hur man själv höll på och grävde snögrottor och åkte pulka tills man var blåfrusen.

När man hade kul som barn hade man bara kul här och nu, något som för de flesta blir svårare med åren. Ungarna har det som man idag benämner mindfulness spontant, sedan gör vi allt för att döda detta hos våra barn, för att senare i vuxenlivet kämpa häcken av oss för att återvinna detta vi en gång hade naturligt, så kan det gå.

Att koppla ned tankeverksamheten, eller att kunna ägna sig fullt ut åt en sak i taget är en svår färdighet, det märker man om man försöker att inte tänka en tanke en stund. Man kan till exempel försöka att bara vara medveten om olika förnimmelser i kroppen utan att göra tankar runt dem eller låta andra tankar "störa" ett tag så inser man hur svårt det är.

Tankar tenderar att hela tiden dyka upp och dra upp nya i en aldrig sinande ström. Med andra ord är vi nästan aldrig här och nu, utan för det mesta där och då i våra huvuden. Där ser man hur mina egna tankar drog i väg, och allt började med barn som leker i snön.

Edit: Jag har uppdaterat bilden med en mörkare som bättre visar hur det såg ut på natten.

OmTag. En lugnare tillvaro

Jag har en väldigt skruvad dygnsrytm, nattmänniska som jag är. Men jag har dessutom någon sorts 26 timmar dygn som gör att allt förskjuts hela tiden.

Ett problem för en nattmänniska i lägenhet i storstan i ”Martin Timell eran” är att alla som flyttar in skall bryta upp golv, riva väggar och skaffa nya kök osv. Med andra ord startar slagborrmaskinerna 8 på morgonen, gör en paus ett par timmar efter 16 för att ta nya tag till kvällspasset när lägenhetsinnehavaren kommer hem.

Eftersom man idag ofta ser bostaden som ett tillfälligt stopp på resan mot exklusivare boende blir genomströmningen ganska hög, det borras och slamras i stort sett konstant. Lägenheterna har blivit snickarbodar, och alla gillar att snickra, hela tiden, inte mycket man kan göra något åt.

Men jag kan inte låta bli att fundera på hur det skulle tas emot om jag började borra klockan 1 i stort sett varje natt och höll på fram till 8-9 på morgonen, jag skulle nog inte få hålla på länge innan jag blev utslängd. Alternativet är nog att flytta till en lugnare tillvaro på landet, och så blir det nog så småningom, under tiden får jag glida runt som en zombie med så där lagom jetlag.

Jag såg att Tommy Andersson funderade på att pausa bloggandet ett tag, det kan vara ganska energikrävande om man sticker ut hakan lite. Mothugg är bara kul som regel, men rättshaveristerna kan bli lite jobbiga med sina kommentarer. Jag känner igen allt detta eftersom jag också sticker ut hakan och åker på en och annan snyting.

Själv har jag blivit så ”fräck” i en dels ögon att jag tillåter mig att moderera min blogg. Människor som inte bara har en avvikande åsikt som de argumenterar för utan dessutom inte kan köpa att andra inte delar deras, eller som hugger för huggandets skull vill jag inte ha med att göra så de åker ut helt enkelt.

För mig skulle alternativet vara att aldrig tycka något eller att sluta blogga, och då tycker jag att mitt val är bättre. Det fåtal det handlar om verkar också ha missuppfattat det hela en smula; bloggarna är inga diskussionsforum avsedda enbart för deras alltid avvikande uppfattningar, bloggaren bestämmer själv en del över hur han vill ha sin blogg.

För att ingen skall missförstå: det är helt ok att ha en annan åsikt och argumentera för den, det är inte ok att bete sig kverulant och ta över och/eller styra om diskussionen efter eget tycke alla gånger. De som känner ett behov av att alltid hugga på andra borde kanske istället fundera på att starta sin egen blogg där de i (nästan) full frihet kan ge uttryck för sina åsikter och ge andra möjlighet att själva välja om de vill ta del. Går man in och tar över andras kommentarsfält parasiterar man ju på andras uppmärksamhet.

Dessutom anser jag aldrig att det är ok att vara oförskämd eller nedvärderande mot andra människor, att bara gå in för att dissa någons bilder till exempel eller att gå in och skriva någon på näsan att deras bloggar, enligt dem, inte är intressanta för andra?! Hur är man funtad om man ägnar sig åt sådant?

Som sagt, sådana människor skapar dålig energi och åker ut ur min blogg utan några samvetsbetänkligheter från min sida. Nu kanske det låter som om jag skulle tycka att detta är ett stort problem? Det tycker jag inte, den överväldigande majoriteten beter sig föredömligt även om de inte håller med och det kan hetta till ibland. Men det behövs tyvärr inte speciellt många av den andra sorten för att förstöra stämningen för ganska många.

OmTag. Om bloggar

Ulf Lundell startade en blogg, Badgers Drift, för ett tag sedan; jag gillar den. Jag gillar även många av hans böcker, när han är som bäst håller han världsklass. Musikaliskt har han aldrig varit min pryl riktigt, men det är klart att han är bra där också med det han håller på med, en Svensk Springsteen. 

Jag gillar den typen av bloggar som han skriver, korta reflektioner om hög och lågt uttryckta med ett glasklart språk och av en person som vågar sticka ut hakan. Tyvärr finns det för få av dem, åtminstone som jag hittat.

Läste att han snabbt fick släcka ned kommentarsfältet, blev mycket hat och allmänna dumskallar som man ju kunnat förvänta sig.

Det är ju tyvärr ett problem med nätet att det är en samlingsplats för hat, dumskallar och allmänt jobbiga personer, en sansad dialog är inte direkt enkel.

Jag bloggar ju på fotosidan och det har både sina förtjänster och sina problem; förtjänsterna är att man byggt upp ett relativt stort kontaktnät genom åren och att man inte behöver jobba häcken av sig med att få sin blogg exponerad, nackdelen är att det ligger i sakens natur att många anser att huvudtemat i inläggen skall handla om fotografi.

Det finns också en del som verkar vara känsliga för detta när det ”inte blir fotografi” och andra som använder det som slagträ när de vill tysta någon vars uppfattningar de inte delar. Nu är ju redaktionen dess bättre ganska liberal i sin bedömning om vad som får publiceras i fotosidans bloggar och vad som inte får göra det.

Tyvärr ser det inte lika liberalt ut om man läser de skrivna reglerna. Jag tycker egentligen att man skulle skrota alla förbehåll om vad som skall och inte skall skrivas i bloggarna så länge de inte används för olagligheter eller kränkningar eller som ren marknadsföring av produkter eller åsikter.

Nu är ju redan detta lite kluvet eftersom en stor del av det som skrivs är en form av marknadsföring av olika prylar? Så varför inte skrota det helt och låta gängse lagstiftning sköta censuren? Jag som läsare måste ju kunna ansvara för vad jag själv väljer att läsa? Dessutom skulle man slippa det ibland trista påpekandet ”det här är faktiskt en fotosajt” i kommentarsfälten när någon ger uttryck för en åsikt som inte alla delar.

Personligen orkar jag inte driva flera bloggar och handen på hjärtat: hur många inlägg med substans klarar man av att producera om fotografi? Ett eller ett par i månaden?

För övrigt vänder sig inte bloggarna på fotosidan bara till fotosidans medlemmar, det finns även en hel del utanför fotosidan som läser bloggarna och kanske varken bryr sig eller vet var dom ligger.

OmTag. Vad är en bra bild?

Jag har funderat en del över vad som gör en bra bild jämfört med en slätstruken? Speciellt när det kommer till gatufoto blir mina och andras bilder ofta ganska intetsägande avbildningar av ett stycke gata med dito människor.

Men ibland får man till något som höjer bilden en aning över det vanliga bruset: Vad beror det på? Och vad är detta som är så svårt att sätta fingret på? När man ser bilder som reser sig över andra är det uppenbart att de bär en känsla som skiljer dem från mängden av liknande bilder tycker jag.

Om man skalar bort allt sådant som nostalgiskt skimmer (bilden kan mycket väl vara nytagen) och alla kompositionsregler (det finns massor av bilder som är komponerade ”rätt” och ändå upplevs som slätstrukna) och dessutom tar bort moment av speciella händelser eller maner (halka på bananskalsbilder) osv. finns ändå bilder kvar som höjer sig över mängden.

Detta tycker jag är bland det mest spännande med fotografi, kanske är det som Elliott Erwitt uttryckte det: ”Allt handlar om att se, resten är akademiskt.” Det finns många som anser sig kunna analysera och göra checklistor över vad som är en bra bild. Jag tror inte på detta riktigt, då borde de främst själva ta bättre bilder än vad de vanligtvis gör.

Själv tror jag mer på det ”mystiska” (om man vill) inslaget som gör en bra bild, vissa har en bättre känsla för detta än andra. Analysera kan vara intressant av andra orsaker, och ibland krävs en förklarande kontext för att förstå bilder.

Men den slagkraftiga bilden som står för sig själv handlar om något annat tror jag. Det ligger nog mycket i vad Henri Cartier-Bresson sa, om någon skulle veta så bordrde det vara han.

Jag har tagit oändligt med bilder på plattan, liksom de flesta Stockholmare antar jag. Ändå är det bara ett par som jag tycker höjer sig lite över de vanligen totalt ointressanta bilderna jag tagit där.

OmTag. Joachim Fest: Hitler en biografi

Jag håller på och läser Joachim Fests stora biografi om Hitler. En bok jag haft i bokhyllan några år, en mastig pjäs, som jag först nu gett mig i kast med. Jag har tidigare läst Bullocks bok om Hitler och den stora skillnaden som jag uppfattar det är att Bullock mer förklarar Hitler som en anomali där Fest förklarar tidsandan och stämningarna som både skapade och gjorde Hitler möjlig. Hitler var ett barn av sin tid i betydligt större utsträckning än vad man normalt förstår tror jag.

Den extrema antisemitismen till exempel som man ofta försöker förklara som ett psykopatiskt drag hos Hitler, var förvisso det men det var dessutom ett allmänt tankegods i stora delar av Europa vid den tiden.

Även fascismen livnärde sig till stora delar på samma antisemitiska hat och konspirationsteorier. Judarna, påstod man, drev konspirationer i syfte att förgöra nationens identitet och förslava dess människor. Den Judiska konspirationen låg bakom allt som inte fungerade, och det var mycket.

I dag kan vi nog som liberaler lätt tro att det var galna idéer som drevs av en handfull fanatiker. Men så var det inte; dessa skruvade idéer, som bottnade i en hopplös undergångsstämning, hade stöd i de breda folklagren, från de fattigaste daglönarna ända upp till de mest förmögna aristokraterna.

När man idag lyssnar på retoriken är det ganska mycket som känns igen. Må vara att den inte är lika grovhuggen som i början av 1900 talet, åtminstone inte i Sverige. Men det är samma hot som målas upp, hotet mot nationen och den nationella självkänslan. Den skyldige har kanske bytts ut, men det är samma uppmålade rosenskimrande nationalitet man vill tillbaka till även om den aldrig funnits i verkligheten och hotet utgörs nu som då av den andre, den som inte är vi.