Digitalkamouflage för analogfotografer

Om att smälta in bland andra i den nya tekniken

Sedan några få år fotograferar jag till 99% med film. Och naturligtvis blir man lite spefullt mobbad för att man inte tar till sig den nya tekniken. "Det är ju så mycket enklare". När Kennedy berättade att man skulle flyga till månen sa han: "Vi ska inte göra det för att det är lätt utan för att det är svårt" Och för att bevisa nationens storhet när det gäller, förstås. Men det sa han inte. Likadant tänker jag om att fotografera med film. Det är svårare, speciellt med gamla kameror, i betydelsen att man måste kunna mer själv. Det gillar jag. Hantverk hela vägen.

Jag tröttnade rätt fort på "enkelheten" med det digitala och på de oändliga möjligheterna i Photoshop. (Jag avskyr att läsa manualer eller titta på övertydliga och långtråkiga videolektioner).

För att i någon mån smälta in och inte se så gammalmodig ut har jag ett par moderna filmkameror som lätt kan tas för att vara digitala. Det lurar förstås inte det fåtal som känner mig väl. Men ute på äventyr i staden så känner jag inte så många.

Nikon F6

Nikon F6 ser verkligen ut som vilken digital SLR som helst. Det är inte många detaljer som avslöjar att den har en film som sensor. Man måste veta. F:et står numera för film men egentligen för släktskapet med de klassiska Nikon F-modellerna. Filmen dras fram med motor så det finns ingen frammatningsarm. På baksidan finns visserligen ett fönster men det innehåller bara information och är av LCD-typ. Man avslöjas direkt när någon ber att få titta på bilden. Det skulle förresten vara kul med en digitalkamera som inte har en skärm. Då måste fotografen vara duktigare.

Zeiss Ikon ZM

Zeiss Ikon ZM är den andra av mina kameror som är en modern kamera för film. Den avslöjas dock av filmframmatningsarmen och på baksidan finns bara ett ynkligt litet fönster som avslöjar texten på filmkassetten. En tredje sak som är avslöjande är att det inte finns autofokus men kör man med vidvinkel och zonfokusering behöver  det inte avslöja vilken sensor man har eller avsaknaden av autofokus. Leica har också en modern variant av M-serien för film. Mätsökarkameror i gemen är ju lite diskretare än en stor SLR så där smälter man lätt in bland digitalfotograferna ändå. Det är värre med chimpingen. Men man kan ju fejka...

Eders Hängivne

PS
Analog fotografi upplever en renässans. Jag ser det på nära håll i fotoklubben som fortfarande växer (vi passerade 100 medlemmar för ett tag sedan), men också i olika kanaler på webben. Det är glädjande.

PPS
Omvänt gäller med min gamla digitala X100. "Va, är den digital? Den ser så gammal ut!" Ingen chans att smälta in, där inte.

Modern kompaktkamera från 50-talet

Om Vitessa N

Jag är ju förtjust i kameror från 50-talet då man inte fick så mycket hjälp med att ta bilder utan själv måste förstå de tekniska sambanden mellan slutare, bländare och filmkänslighet. Det var vid den här tiden som det började dyka upp exponeringsmätare som var inbyggda i kamerorna. Men de var just bara det, inbyggda. En handhållen exponeringsmätare var betydligt mer användbar. Men utvecklingen tog sina första steg mot enklare fotografering. På 60-talet blev det riktigt enkelt för gemene man att fotografera med alla "Electric Eye" Point-and-shot-kameror. Då försvann det roliga för de som kunde lite mer. Några decennier senare hade analoga kameror nästan allt som vi är vana vid idag. Förutom varierbar ISO för varje bild.

Jag har en, för 50-talet, ganska avancerad kompakt från Voigtländer. En Vitessa N som introducerades 1954. Lite senare kom Vitessa L som hade en inbyggd exponeringsmätare. Ännu lite senare kom Vitessa T med objektivet fast monterat utanpå ladugårdsdörrarna istället för dolt bakom dem. Vitessa N och L hade en pyttekort bälg bakom objektivet som Vitessa T inte längre behövde. Kameran fanns i olika utföranden med olika ljusstarka objektiv. Min har den ljussvagaste Color-Skopar 3,5/50. Jag skulle tro att det är av Tessartyp. De bilder jag hittills tagit har haft mycket bra skärpa så jag räknar med att det blir lika bra när jag nu kör en färgrulle i den. Det återstår att se hur den hanterar färg.

Den långa pinnen drar fram film och spänner slutaren. Den korta tar bilden. Med lite övning kan man ta en bild/sekund. Vad det nu ska vara bra för? Då tar det ju bara dryga halvminuten att ta slut på en rulle =)

Eders Hängivne

PS
Det här är stafettkamera 13 och har en rulle Kodak Color Plus 200 bakom linserna.

More ugly

Mera Eggleston

Jag letade i mitt arkiv efter mer Eggleston-inspirerade bilder. D v s innan jag "upptäckte" Eggleston. Jag har fotograferat fula saker på egen hand också utan yttre influens. Här är några nya från mitt album Ugly.

Det fula äventyret fortsätter

Eders Hängivne

PS
Idag var jag ute med ett likadant ekipage som Eggleston använde i en av sina Youtube-videor. Leica M4-P med en Ultron 28/1,9. Men utan winder. Jag har visserligen två men ingen fungerar.

På fredag hänger vi oss

12 fotografer slår till igen

Välkomna!

Eders Hängivne

Copycat William Eggleston

Om att fotografera det fula

Bill: "Här finns inget att fotografera. Allt är så fult"
Vännen: "Fotografera det fula då"

Jag har börjat intressera mig för William Eggleston. Även om jag tycker bäst om hans tidigare svartvita bilder är det hans massiva produktion av färgbilder av det fula som jag nu vill låta influera mina egna färgfotografiska försök. Färg är svårt har jag sagt i många år men skam den som ger sig. Dubbelt svårt blir det när man ska försöka hitta fula motiv där man bor men som ändå kan bli en intressant bild.

Världens första fotoutställning av färgfotografier (Egglestons) skedde på Museum of Modern Art i New York på initiativ från John Szarkowski 1976. Sedan dess är Eggleston en välkänd färgfotograf med en stor produktion av färgbilder, flera böcker och flera utställningar. Det finns några dokumentärer på youtube om honom som är värda att titta på. Hans sätt att fotografera är kanske särskilt intressant. Ibland sveper han bara förbi motivet med kameran och tar bilden i farten (men det blir ändå en stillbild av det), ibland tar han evigheter på sig för att ta en bild. Dessutom säger han sig bara ta en bild på varje motiv för att slippa välja mellan två bilder. Det ni, seriebildsfotografer =)

Nå, sedan förra sommaren har jag försökt kopiera hans bildstil. Det är svårt, ska jag säga. Det fula bjuder motstånd mot att bli fotograferat. Jag har problem med motivationen. Men jag tycker ändå att jag ska försöka. Vad som är fult är f ö högst subjektivt.

Jag fortsätter experimentet den här sommaren också.

Eders Hängivne

PS
Fast den här sommaren kör jag med andra färgfilmer.