ISO 400 delrapport

Om nu någon trodde att jag glömt

Det går trögt, ska jag säga. Inte vet jag vad det beror på heller mer än det uppenbara. Den direkta orsaken är att jag inte  fotograferar så intensivt numera. Därför tar det extra tid att komma igenom rullarna. 2015 var dessutom ett år med mycket storformatsfotografering och en del mellanformat. Det har helt enkelt varit för lite tid ägnat åt 400 ISO-filmerna i småbildsformat. Och nu är det vinter. Min absoluta lågsäsong då jag hellre går in i mörkrummet. Ändå ska jag försöka sammanfatta mina erfarenheter, drygt halvvägs i undersökningen. Jag har avverkat 6 fabrikat och har börjat på de sista 5 sorterna. I detta inlägg kommer jag  dock att nöja mig med att jämföra priserna i dagsläget (2 januari 2016). Jag hittade f ö ännu en 400 ISO film att testa, Bergger BRF 400 plus som tagits med i tabellen. Tmax 400 är förstås med som min gamla favorit och HP5+ som jag körde hela 2014. Inalles omfattar nu undersökningen 13 st 400 ISO-filmer. Alla är tillgängliga i 135-format, i dagsläget är det bäst att tillägga. Alla priser i Euro/st. Prisindex är i förhållande till Tmax 400.

Sedan jag började jämföra priser i somras så har det hänt en del. Kodak har sänkt sina priser. Ilford likaså med ett undantag, Delta 400 som höjts något. Fujifilm har nästan dubblat priset på Neopan 400 och det sänder naturligtvis en signal om att den snart är borta. Vem vill köpa en så kostsam svartvit film? Jag skulle tro att den försvinner under 2016.

Kodak Tmax 400 är fortfarande min favorit så här långt men ett par uppstickare har fångat min uppmärksamhet, Ilford Delta 400 och Kentmere 400. Dessa två kommer nog att vara med i topp vid slutstriden. Avslutar med några favoritbilder från favoritfilmen.

Bilden tagen med en Smena 8M, en rysk Instamatic-kopia där man spänner slutaren manuellt som på en gammal bälgkamera. Tmax 400 av mycket gammal årgång (jag fick en oöppnad 30-metersrulle av pappa). Jag har försökt otaliga gånger med bättre kameror och färskare film men ingen kan mäta sig med den här.

Bakgator av det här slaget är det ont om i Sverige men inte i Montreal. Zeiss ZM och Sonnar f1,5/50

Samtidsdokument. Mobiltelefonen är vår tids viktigaste livstillbehör. Zeiss ZM och Sonnar f1,5/50 

Eders Hängivne

PS
Tidigare inlägg i den här serien i kronologisk ordning:
Starten
Strategibyte
Fyra nya filmer
Strategibyte igen

PPS
Inom kort kommer resultatet från de första sex filmerna. 

Rundsmörjning, tack.

Om en 61-åring som  behövde vård

Min Rolleiflex är av samma årgång som jag. Så det var väl inte alldeles oväntat att den fick problem med andningen mitt i den intensivaste fotosäsongen. Slutaren öppnade sig snällt men fick kramp och stannade öppen flera gånger. Däremellan gick det bra ett tag. Sen kom det tillbaka. Det fick bli en tur till kameradoktorn Kalle i Täby. Nu har jag fått den tillbaka och allt är som vanligt igen. Och de långa tiderna är rimliga, t o m 1 sekund klarar den galant. För att inte tala om B =) Nu kan jag fortsätta ta högkvalitativa bilder med Tessaren (objektivet) f3,5/75.  Såna här.

Om jag inte hade sagt nåt så skulle ni ha trott att det här bilderna var tagna med en digitalkamera. Jag har fuskat lite och använt finkorniga sommarfilmer med ISO runt 100.

Eders Hängivne mellanformatare

PS
Nu är den laddad med Tmax 400 som jag tänkte köra hårt med på ISO 1600. Det kommer knappast att märkas. Det är därför jag älskar Tmax 400. 

PPS
Min första digitalkamera fick jag 2004. Den har gett upp för längesedan. Det var en Canon. R.I.P. Rolleiflexen kommer nog att fortsätta ta bilder långt efter det att jag är borta. 

Mobiltelefon eller kamera?

Om en kamera med "oändliga" möjligheter

För flera år sedan fick jag min mammas Canon Dial 35. En riktig kultkamera på sin tid. Kompakt point-and-shot. Tjejkamera. Inte för att den var lätt att fota med men den är ju så himla söt. En perfekt accessoar i handväskan bland läppstift och puderdosa. Den enda stora nackdelen är att den behöver ett sånt där batteri som man inte kan köpa längre*. Men det går att skjuta manuellt med den också. Så nu har jag laddat den med en hemrullad HP5+.

Det bästa med den här kameran är att filmen aldrig tar slut.
Det sämsta med den här kameran är att filmen aldrig tar slut.

Det dröjer alltså innan man får se resultatet av sitt knäppande men man har roligt ganska länge.

*1,35V kvicksilverbatteri. Och ja, jag vet att det finns substitut men eftersom jag kan fotografera ändå så gör jag det. Kan själv.

Eders hängivne

PS
Trots att den ser ut som en gammal telefon med fingerskiva går det inte att ringa med den. Den utvecklades på den tiden då ingen hade kommit på den befängda tanken att kombinera telefon och kamera.

Tröttnat på solens upp- och nergångar

Om leda vid bilder

Jag är hjärtligt trött på bilder av solens upp- och nedgångar. Det är precis som med all annan naturfotografi. Jag kan bara inte njuta av dem. Bäst att låta kameran vila och bara njuta av skådespelet på plats. Svårigheten är, tror jag (efter otaliga försök) att jag är fullständigt inkompetent att ta en bild som står ut över alla andra. Skillnaden mellan bilden jag tog och vad jag upplevde har för dålig överensstämmelse. Därför tröttnar jag. Det handlar kanske om att skaffa sig ett varumärke inom genren som t ex Brutus Östling med hans fina fågelbilder. Han drivs förstås av en passion. Jag gör det inte. Inte vad beträffar solens upp- och nergångar i alla fall. Inte av naturfotografi heller. Däremot har jag ett litet uns av passion för staden och allt som händer i den. Solen går upp och ner där också men den blir aldrig huvudmotivet för mig. Det är svårt att få bilder att stå ut där också. Precis som en älg är en älg eller en bofink är en bofink vart än du ser den i naturen så är ju stadshuset också alltid stadshuset. Men det rivs och byggs nytt här och där. Årstiderna växlar i staden också, ljuset förändras med solens gång. Det händer alltid något unikt. Det intresserar mig. Människor intresserar mig. Här är inte en kaukasisk homo sapiens omöjlig att skilja från en annan. Variationsrikedomen i karaktär och utseende tar aldrig slut. Det är likadant med "röda, gula och svarta" homo sapiens. En del invänder att det finns utseendeskillnader bland djur också. Jag anser att de är mindre utmärkande än människans.

Tillfällig arkitektur i Tantolunden

Sitt inte här

Eders lede hängivne

PS
Bilderna tagna med Leica M4-P och Zeiss Biogon f2/35 på Portra 400

Det är viktigt att ha ett bra RAW-material

Om att "förädla" redan perfekta bilder

Genom fotografins hela historia, liksom i alla andra områden av livet, har det funnits en strävan att göra allting lättare och enklare för människan. Nya tekniska hjälpmedel utvecklas ständigt och förfinas i all oändlighet till en sådan perfektion att man häpnar över att det ens går att komma längre. Det finns inga dåliga kameror nu för tiden. Alla tar tillräckligt perfekta bilder (om fotografen lyckats hitta nålen i höstacken av alla möjliga inställningar i kameramenyns djungel).

Nu uppstår istället en mottrend. Man vill "förädla" redan perfekta bilder till något annat. Den redan perfekta bilden får bli råmaterial till vidare förfining. Dessa konstnärliga ambitioner kan ofta tyckas enbart vara en bakåtsträvan till vad äldre teknik kunde åstadkomma som bäst. I några fall är det fråga om bildmanipulation i en mer avancerad form gränsande till det surrealistiskt måleriska. Något att hänga upp på väggen som prydnad (i bästa fall) eller att slå fotovänner med häpnad över på internet (kolla vad jag kan göra i Photoshop). Jag säger inte att det är fel. Bara att vi människor är skapade till Guds avbild (skaparen) och har skapandet i oss från början. En ständig otillfredsställelse med vad som är just nu. Vi vill alltid göra något "bättre" eller ge något redan skapat en personlig touch. Lämna en signatur till omvärlden. N Thomas was here, liksom.

Jag tror det handlar om behovet av att känna tillfredsställelse över något man åstadkommit själv. Med sina egna händer och fantasi. Ungefär som när man kom hem med något man hade gjort i slöjden och visade upp för mor och far. Bekräftelse och beröm. En del vill bada i det från andra medan andra nöjer sig med att själva vara nöjda med resultatet.

Det finns inte bara bildbearbetning som mottrend. Några tar t o m några steg tillbaka i utvecklingen och börjar om vid det senaste vägskälet. Den analoga fotografin röner framgångar världen över. De som är födda i den digitala världen "upptäcker" den gamla tekniken och fascineras av att göra bilder direkt på det gamla sättet och få det "gamla" resultatet. En del ger sig hängivet in i fotografins ädelprocesser och roar sig kungligt över att det faktiskt går att lära sig även det.

Det måste vara något visst med den kemibaserade fotografin när vår klubb, som började med fem medlemmar, efter drygt två år har mer än sextio medlemmar och till råga på allt ställer till med att ställa ut sina verk. Redan perfekta negativ kan också förädlas i mörkrummets röda ljus så inte ens där finns det några gränser för fantasin. Experimentera och se vad det blir, är nog fotografins nutida paroll oavsett vilken teknik man använder. Huvudsaken är att utövaren har roligt och är nöjd med sitt resultat. Vi förgyller alla världen med våra vackra bilder. Men vi behöver alla ett bra utgångsmaterial.

Eders Hängivne

PS
En del kör omkring i gamla bilar för att det är kul, andra spelar vinylskivor för att man gillar soundet. Det finns alla sorters icke-perfekta tekniker att gotta sig åt. Hitta din egen och ha roligt med den. Livet är för långt för att ha tråkigt hela tiden.

PPS
Bilderna är bara dekorationer och varken manipulerade eller förädlade. Jag vill ju gärna visa vad jag gjort i mörkrummet.