Ett ljus , många färger

Tankar och reflektioner om inre och yttre bilder

Att sitta ner bland kompisar hjälper mig att koppla av

Jag har ett ständigt pågående fotoprojekt. Det är att fotografera flygande humlor, bin och fjärilar.

Detta projekt har pågått i flera år. Jag ser inget slut på det.  Även om bilderna blir väldigt likartade så är stunderna  med dessa små beroendeframkallande. Det är så roligt så (ni som inte provat) anar inte. Ni som har provat vet nog en del vad jag pratar om, fast ni kanske har andra perspektiv. Det är OK. Fungerar för mig som en mycket aktiv meditation. En timme eller två med dessa kompisar är en stund där det inte finns utrymme för malande tankar, oro över framtiden, eller funderingar på saker man tycker är fel.  För om du inte fokuserar på nuet när du sitter bland dem...då får du inga bilder värda namnet med dig hem. Tom en trasig hårddisk med massor av bilder på reducerades till ett  överkomligt problem.Fast då när det hände åtgick hela dagen för att kunna släppa taget om de försvunna bilderna.

Jag är alltid fräsch som en daggig nyponros när stunden är över.  Inuti menar jag då, utsidan kan vara både svettig och rödkindad. All energi åtgår till att sitta still och fokusera på att få ner avtryckaren när de små passerar det förvalda skärpedjupet.  Det finns ingen plats för tankar av vilket slag de än är.  Sen får man ju sitta ner mitt i sommarens överflöd med blommornas alla färger och former. Eller att stå under äppelträden när alla alla har flugit in från hela grannskapet. Då står man som i en brummande, rumlande flygplats. Bara det är en upplevelse i sig. Jag har bara haft goda stunder tillsammans med dessa små. Med kamerans hjälp är nu dessa stunder något jag längtar efter. Klart det då känns som dessa små är ens kompisar.  Dessutom är de ju så nyttiga för allt och all.  Utan dem är vi ingenting. Kan man annat än vara (eller vilja vara) kompis med dem. Här nedan kommer en kavalkad från projektet.

 Fin färg på bakgrunden är ju aldrig fel.

Rund och god skall humlan vara.

En extra utmaning är att få till bilder tagna framifrån. Det är svårt. De vill inte flyga mot hinder.

Här ser rumpan hans ut som ett ansikte...tycker jag.

eee

Här har en snäll själ , livskamraten min, sett till att solen inte steker min hjärna. Han har ett oändligt tålamod med mitt fotograferande.

Utan kameran hade jag aldrig hunnit med att se att fjärilarna ibland ser ut så här när de flyger.

Deras prilliga prickiga ögon är en upptäckt i sig.

Undrar om det är mig han ser nu, känns nästan så. Snabbt viker han av.

 

Det var allt för idag!   Flyg väl och bromsa inte i svängarna.

 

 

Postat 2018-08-28 16:19 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera