Ett ljus , många färger

Tankar och reflektioner om inre och yttre bilder

Man borde ta en håv och fånga in dem

Efter att ha stått länge och sett dem kämpa uppför det lilla vattenfallet, som var en byggd laxtrappa, var  både maken och jag, rätt tagna. Om och om igen hoppade de och föll  tillbaka ner i ån. Efter två dagar , för vi var tvungna att komma tillbaka en dag till , var vi fyllda av en beundran som var svår att sätta ord på.  Beundran över en annan varelse, helt olik oss själva men ändå i färd med att göra något man kunde känna igen sig i. Liksom stånga huvudet mot väggen.....som det såg ut i alla fall.

 Ingen av oss hade någonsin sett  detta utanför TV rutan men här var de nu, mitt inne i bokskogen, med solen som strilade ner genom höstgula löv. Vilka hjältar, de misslyckades mer än de lyckades och ändå bara fortsatte de. Vilken kraft och vilket fokus. Jag skall aldrig mer påstå att jag har en uppgift som är mig övermäktig. Ibland stänkte de ner mig när de hamnade bland  stenarna på kanten och fick vridhoppa sig tillbaks i vattnet igen. Sen ett nytt försök. Oavbrutet timme efter timme. Under timmarna vi var där såg vi bara en öring ta sig hela vägen upp.

Man borde ta en håv och fånga in dem , lyfta upp dem och låta dem simma vidare, där uppe där allting lugnat sig....tänkte jag. För att i samma stund som tanken kom inse att detta kanske var det roligaste de visste på hela året. Att uppfyllda av dolda krafter som de inte förstod utmana sig själva och forsen. Eller så var det bara instinkt.  Fast vad är det som säger att man inte kan ha roligt fast man utför instinktiva handlingar. Kanske att uppleva livet som roligt är en instinkt....

Även om jag alrig mer får se detta skådespel hoppas att jag någonstans inom mig alltid kommer bära bruset från den lilla ån och den tysta totala målmedvetenhet som dessa varelser uppvisade. Det var magiskt att få vara med om detta och jag hoppas att det blir fler gånger. Den som lever får se. dagen led mot sitt slut och vi drog oss ned mot havet för att se var de hade kommit från.

 

Mysteriet blev inte mindre när man stod vid set stora havet och insåg att här hade de kommit från och med lukt eller något annat sinne känt igen sin lilla åmynning och simmat in.

Postat 2016-11-02 19:04 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera