Ett ljus , många färger

Tankar och reflektioner om inre och yttre bilder

Morgonen då kaninen skrek var lika vacker som andra morgnar.

Vi har väl alla våra vattenhål, dit vi längtar när vardagen trycker på för mycket. Kanske är det ett cafe eller en park i någon stad, kanske är det helt enkelt att träffa vänner. Hursomhaver, vattenhålen är viktiga,  de behövs. Där kan man tänka ny kraft.Jag har flera vattenhål jag försöker finna tid att hålla vid liv.

Ett sådant  är en  hage jag brukar gå till tidiga sommarmorgnar.  Där sitter jag som en annan Ferdinand och ser solen gå upp.  När solen dyker upp över horisonten kommer måsarna in , i långa tysta men målmedvetna rader kommer de in från havet . Samtidigt med måsarna kommer gässen  sakta in i den grunda viken, tyst samlas de i stora mängder, väntandes på att solen skall bli gul. Sen lyfter de i ett enda stort moln av vingar och kackel och flyger iväg för att hitta betesmarker.  Hagen är sitt eget kungarike, stor nog för korna att ha både förmiddags och eftermiddags platser på. Natten tillbringar de inne bland de stora slånbusksnåren. Här har kaninerna sitt eget rike, marken är fylld av deras hålor och dessa tidiga morgnar ser man deras siluetter överallt.  Dessa morgnar i hagen är fyllda av skönhet. Jag försöker att orka ut så ofta det går under sommaren,  med målsättningen både att tanka kraft och att komma hem med bilder. Oftast blir det vackra bilder . Fast denna morgon blev det inte bara vackra bilder. Hagen och dess natur  är på riktigt, så fast morgonen var lika vacker som andra morgnar kom jag inte hem med enbart vackra bilder.

Överallt i hagen ser man kaninerna, det är tidigt och mina ögon är fortfarande grusiga och det är lite svårt att se tydligt. Då ser jag långt borta något som rör sig fort fort runt kaninerna. Det är inte en kanin, det ser man på rörelsemönstret, vad det nu är,  liksom guppar och glider fram, snabbt ,snabbt.

 

Det tar  en stund innan jag förstår att det är någon typ av mårddjur. Här ovan ser du honom till vänster, en brun rygg. Jag tror att det är en iller. Intresserat  noterar jag att kaninerna sitter stilla och rör sig inte förrän den kommer helt nära.Sen försvinner den ur synhåll, jag går vidare, glömmer den. Tills ett skrik hörs, det ekar över nejden. Någon i stor smärta skriker. Det kommer nerifrån en av hålorna, helt nära där jag står.

 

Jag inser vad som hänt. Illern har tagit sig ner i gångarna , tagit och förmodligen dödat en kanin. Nu svänger jag om,  medlidandet byts ut mot något annat, helt klart känns detta andra mera rovdjursaktigt. Som en bågsträng som spänns inombords. Jag sätter mig ner och väntar. Efter ett tag kommer hans lilla huvud upp.

 

Han ser sig omkring, värderar läget.

 

Får syn på mig, stelnar till och verkar fundera.

 

Trots att jag är så nära beslutar han sig för att komma upp med sitt byte.

 

 Kaninen är större än vad han själv är, det ser lite otympligt ut där han släpar den över gräset.

 

Runt honom finns ett gäng med små fåglar.Tre  , fyra stycken vet inte vilken sort de är. Inte heller varför de är så närgångna. Är det ett sätt att hålla koll för egen del , eller är de bara nyfikna?

Han drar kaninen kanske en tio-femton meter , försvinner sen ner i en ny håla. Jag följer efter. Sätter mig ner och väntar.

 Nu dröjer det längre  , kanske tickar en halvtimme förbi, kanske kortare,  till sist sticker han upp huvudet igen. Nu är jag närmare.

 

Här har vi ett riktigt möte, vi värderar varandra.  Minutrarna går. Vi bara ser på varandra.

 

 

Han ser sig om efter en väg ut. Nu känner jag att jag inkräktar och stör. Jag drar vidare och lämnar honom och hans måltid.

Postat 2014-04-24 15:47 | Permalink | Kommentarer (21) | Kommentera

Svartvitt eller färg

Den smått eviga frågan. Färg eller svartvitt, svartvitt eller färg. Vad ska jag välja? För vissa bilder känns det självklart. Kanske inte för att det är självklart, utan för att man bär på en föreställning om att vissa bilder klär bättre i färg och andra ser bäst ut i svartvitt. Föreställningar som är inlärda sen lång tid tillbaka. Alla dessa föreställningar  som i allafall jag bär på...kanske ett senare blogginlägg om just det. Nu var frågan: svartvit eller ej. Ibland studsar en bild till tycker jag när man gör om den i svartvitt. Ibland upplevs skillnaden mer diskret som tex  här nedan, här kan inte jag betstämma känner jag. Dessutom var det så att jag inte gillade den här bilden från början,  då är det ännu svårare. Jag var besviken på hur jag förvaltat möjligheten, verkligheten vid den här platsen var fantastisk. Nu några år efter att bilden är tagen,  är den storslagna utsikten bara ett minne. Det gör inte så mycket att själva storslagenheten inte fastnade på bilden. Jag  känner inte längre besvikelsen, också den är bara ett minne. Nu ser jag att jag fick  med himlen i vattnet. Det blev lite intressant. Sen rent generellt när jag jobbar med mina bilder brukar jag pröva dem i svartvitt för att se om bilden har tillräckligt med kontrast, om proportioner och kompositioner fungerar någorlunda också när man tar bort färgen. Ibland när jag ser kommentarer här på FS får jag för mig att en del  av er har andra ögon för det här med svartvitt, ser det med former på ett annat sätt än jag gör. En sån diskussion, fast då irl kan jag längta efter lite. 

Färgen, lite småblågrå dag var det, med regntunga moln och då och då lite blå himmel. Det ser jag inte så mycket här på bilden, som på de andra bilderna tagna vid samma tillfälle.

Svartvit med ett uns av brunt, nu ser i allafall jag himlen mer men sen saknar jag lite grann den där blågrå färgen, men å andra sidan den gillar jag jämt. Det kanske inte har något med bilden att göra eller kanske skall jag göra alla mina bilder stålblågrå :)

Bilden är från min Sony, F717, var det 5 megapixlar...kommer inte ihåg, bara jpg och snurrbart objektiv. Jag saknar den fortfarande.

 

Ha så gott allesammans.

 

 

Postat 2014-04-08 11:07 | Permalink | Kommentarer (16) | Kommentera