Ett ljus , många färger

Tankar och reflektioner om inre och yttre bilder

Storkarna eller drömmen som blev verklighet

En solig och blåsig 27 juli släpptes 86 unga storkar ut för att börja sitt vuxenliv. Flera hundra människor hade samlats för att få se. Storkprojektet som det kallas har jobbat hårt i många år för att Skåne ska få tillbaka storken. Det är ett lyckat projekt, idag finns över 70 par som häckar vilt i Skåne. Att jämföra med 1917, då var det 34 par. Vill du kan du få sätta upp ett storkbo på taket, det är min dröm...fast det krävs att omgivningarna är rätt. En stork är ingen vegetarian, inte alls, här står det djuriska på menyn. I takt med att våtmarker restaureras eller nyanläggs skapas förutsättningar för stork i Sverige (läs Skåne). Ett tag fanns ett av deras hägn utanför Kristianstad och där häckar flera par fortfarande. Då och då ser du dem spankulera ute på åkrarna eller cirkla i luften. Det är en speciell och väldigt go känsla att få se frilevande stork.  Ungarna som släpptes den 27 juli har setts i Danmark, https://www.tv2lorry.dk/artikel/se-videoen-stort-storketraef-i-nordsjaelland. De är på väg söderut, ända ner till Afrika.Några stannar dock och kommer att försöka övervintra.  Det berättades under dagen att ungstorkarna flyttar själva, de har alltså ingen hjälp av vuxna storkar. Det går inte att förstå hur de hittar. Hur vet man att man ska till Afrika när man inte ens vet att Afrika finns.

Projektet har pågått sedan 1989 och drivs av Naturskyddsföreningen i Skåne tillsammans med Skånes Ornitologiska Förening. De  föder upp och släpper ut storkpar och årsungar som ska bygga upp den vilda stammen. Läs mer här: http://www.storkprojektet.se/  . 

En bild över den fantastiska himlen som blåst och sol skapade. 

Det gällde för oss människor att vara på plats i tid och nästan precis klockan 13 drogs det i repet och dörren till hägnet gick upp. Storkarna hade värdigt och tyst väntat, bara gått runt rakryggat och värdigt. Inget flams alls. Storkarna har inget ljud fick vi lära oss, bara klapprandet med näbben. De slänger huvudet bakåt och sen klapprar de. Nu gick de lika värdigt och tyst ut på den intilliggande åkern. Strax kunde man se lite löst försök till flygande.

Den allra sista individen masade sig motvilligt ut efter att nästan ha blivit föst ut. Det var som om den visste att det vankas helt andra tider och kanske inte bara angenäma. Man vet vad man har ....som det så vackert heter.

Efter en stund var det dock ingen tvekan. Storkar är duktiga flygare och att få sträcka på vingarna kändes nog skönt. Nu bjöds alla åskådare på flyguppvisning.

Här kommer en av de redan frilevande storkarna med bomaterial.

Nu har ungarna blivit så stora så det är svårt att skilja dem från föräldrarna. Precis som andra tonåringar stod de här och väntade på lite föräldraservice.

Efter maten flög föräldern och det var dags för de viltlevande ungstorkarna att beskåda de nyss utsläppta. Kanske kunde de känna igen sig. I mina ögon försvann lite av den rakryggade värdigheten när man såg dem bakifrån. Jag tänker och drömmer att en dag i en framtid är det mitt tak de står på.  

De nyss utsläppta såg snabbt att man hade bra utsikt ifrån ris-bona. Det gällde att klämma sig in.

En bild av frihet för mig, en man kommer gående på åkern bakom storkhägnet och ganska nära flyger en stork. Då lyfter själen.  

Flyg nu försiktigt alla goa människor, sakta och lågt och bromsa i svängarna.

Postat 2019-09-23 13:26 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera