Resten av grejerna

Ett problem vid makrofotografering är bristen på skärpedjup. Även om man bländar ner så blir skärpedjupet litet och eftersom skärpan i sig blir sämre om man använder för små bländare på grund av diffraktion så får man lösa skärpedjupsproblemet på annat sätt. Eftersom, förutom bländaren, avbildningsskalan avgör hur stort skärpedjup det blir så kan man välja en lite mindre förstoringsgrad, backa kameran lite grann. Eftersom sensorerna nuförtiden innehåller mycket pixlar så är det ibland möjligt att använda en mindre förstoring och sedan beskära bilden efteråt.

Ett annat sätt är att använda sig av focusstacking d.v.s. ta flera bilder av motivet med en liten förskjutning av skärpeplanet vid varje exponering. den tekniken används naturligtvis vid riktigt stora förstoringsgrader men kan också fungera på andra motiv. Jag har använt mig av tekniken vid fotografering av hela orkidéplantor t. ex. för att slippa använda alltför små bländare.

Stackad av 12 delbilder. Fördelen med stackningen i detta fall var att jag kunde använda en större bländare och därför välja den bländare där objektivet var som mest skarptecknande ( f8 ).

Blommor är naturligvis stilla och enkla att stacka. Kameran kan vara på stativ och man kan ställa in skärpan petnoga. Småkryp är livligare men ibland är även de stilla och då kan man med lite träning ta ett antal bilder på frihand och sedan stacka ihop dem. Oftast tar jag mina bilder på levande insekter med en exponering och då nästan alltid med bländare 16 för att få någotsånär skärpedjup. Mitt objektiv ger skarpa bilder på nära håll med bl. 16 men det är lite skarpare på större bländare t. ex. bl. 10.

En exponering med bländare 16.

Stackad av 6 bilder tagna på fri hand med bländare 10.

Jamen det blev väl ingen större skillnad säger någon nu! Nej det blev det inte men det blev skillnad som syns vid större förstoring som när man skriver ut en A3. Låt oss kolla lite närmare.

Överst en exponering med bländare 16 och under stackad av 6 bilder. Den skillnad man kan notera här på skärmen är än större vid utskrift.

Viktigt är också att den skärpa som finns placeras på rätt ställe, och rätt ställe när det gäller varelser med ögon är...på ögonen. Om bara ett öga kan bli skarpt så lägg skärpan på det som är närmast kameran.

Bilderna är i stort lika skarpa men på den undre ligger skärpan på rätt plats och därför upplevs den som ganska bra medans den övre tycks helt misslyckad.

Vi tar och titta på grejerna som man använder för att stacka vid stor förstoring.

I föregående avsnitt finns en bild på uppställning med linjärbord, stativhuvud och kamera. På den bilden sitter linjärbordet längs ner och skall man ha en bättre uppställning så skall linjärbordet vara placerat högre upp. Så bygger du en egen "rigg" så gör inte som jag gör...gör som jag säger...

Kamera, stativhuvud och objektiv har de flesta redan men måste nog komplettera med ett linjärbord. Så låt oss titta på det.

På bilden syns själva linjärbordet med en manfrotto snabbplatta monterad. Linjärbordet består förenklat uttryckt av två plattor som sitter ihop och med fjädrar som håller samman det. Mikrometerskruven på sidan är det som skjuter isär eller drar ihop plattorna. Just detta bord kan förskjutas 25 mm och det räcker mer än väl. Jag hade turen att de hål som från början finns i bordet passade "kameragängor" men det kan vara så att man själv får anpassa hålen så att det stämmer med det man monterar på.

Mikrometern har en skala som visar hur mycket bordet förskjuts när man vrider skruven. Graderingen på mitt bord har vad kan räkna ut (inte bra på matte) en skala som visar 0,01 mm. Vrider jag ett helt varv förflyttar sig skärpan 0,5 mm. Hur mycket behöver man flytta skärpan? Ja det beror på vilken bländare man använder och vilken förstoringsgrad man använder. Detta kan räknas ut men eftersom det finns en oändlig mängd kombinationer bländare/avbildningsskala så blir det för komplicerat för mig...så jag skruvar bara lite olika beroende på vad jag fotograferar!

Det finns de som räknat ut det:

http://www.photomacrography.net/forum/viewtopic.php?t=14495&highlight=calculate+focus+steps

En uppgift i den länken är detta:

1X f/11 0.66 mm
2X f/8 0.18 mm
3X f/5.6 0.075 mm
4X f/4 0.037 mm
5X f/4 0.028 mm

Kan kanske användas som en riktlinje.

Bländare och effektiv bländare.

Små bländaröppningar (högt f-tal) ger upphov till något som heter diffraktion och diffraktion ger försämrad allmänskärpa. Om man ställer in bländare 16 och har en förstoring på sensorn på 4x så är den effektiva bländaren mycket mindre beroende på att förstoringsgraden påverkar den effektiva bländaren. Det räknas ut på följande sätt; man tar inställd bländare och gångrar den med förstoringsgraden +1. Man behöver inte grubbla så mycket på detta utan bara känna till det för då förstår man att man vid fokusstacking med hög förstoringsgrad alltid använder stora bländare (lågt tal).

Jag har visat vilka objektiv jag använder men vad kan man använda när man vill komma ner till större förstoring än 1-1? Försättslinser var ju en möjlighet. Ett lika billig men oftast bättre sätt är att använda sig av objektiv till förstoringsapparater tillsammans med en bälgtillsats. Componon och Nikkor-objektiv ger ofta lysande resultat och kan hittas ganska billigt på Tradera och liknande siter. Används bakvänt d. v. s. det som normalt är frontlinsen vänds inåt mot kameran. Välj objektiv med ljusstyrka 2,8 inte 4 om möjligt.

Här finns lite tester av olika objektiv som kan användas vid höga förstoringsgrader:

http://www.coinimaging.com/Lens_tests.html

http://www.savazzi.net/photography/default.htm

En bälgtillsats är en bra investering men välj en bra begagnad hellre än en billig "Kinabälg" från tradera. Bäst är om den har ställbara både bakre och främre standarder.

 Den här gamla Olympusbälgen är konstruerad precis som det skall vara. Utdraget kan varieras genom att förflytta både främre och bakre standard och dessutom kan hela paketet skjutas fram och tillbaka med reglaget underst. En nackdel är att kameran inte kan vridas till höjdformat men det är inte många bälgar som klarar av det. Man kan naturligtvis använda enklare billigare bälgar. Vill man bara prova på den här sortens fotografering så kan man få det att fungera med en enkel bälg även om den har sina begränsningar.

När man nu har ställt upp sina grejer och motiv med bakgrund så finns det ett par viktiga saker att tänka på. Det ena är att kamera med objektiv skall röra sig helt rakt mot motivet. Det skall inte finnas någon annan förändring mellan exponeringarna än skärpeförflyttningen. Det andra är att motivet kommer att ändra storlek under stackningen ( kameran kommer ju närmare motivet ) så se till att ha lite "luft" runt motivet. Exponera rätt. Använd skärmen på kameran och låt den även visa histogrammet så ser man att exponeringen är riktig. Tänk på vitbalansen, blixt ger en färgtemperatur lampor en annan. Använder man diffusorer så minskar färgtemperaturen beroende på hur diffusorn ser ut. Jag har förklarat detta i ett blogginlägg:

http://www.fotosidan.se/blogs/closeup/index.htm?date=2012-07-01

Nu har vi några exponeringar som skall läggas ihop till en skarp bild. Det finns några program att välja mellan t. ex. Helicon focus och Zerene stacker. Jag har provat dessa plus något gratisprogram och kommit fram till att Zerene var det bästa och enklaste. Nu var det ett par år sedan så det kan ha förändrats men jag tror att alla program kan laddas hem för testning. Så valet är ditt.

På sidan;

http://zerenesystems.com/cms/stacker

finns bra instruktioner om hur programmet används och där finns även ett par videos om retuschdelen som kan vara bra att titta igenom. Jag tänkte trots de instruktionerna visa lite hur programmet ser ut och fungerar.

Så här börjar man, väljer att öppna ett redan sparat projekt eller att lägga till filer. Man kan ställa in hur programmet skall fungera under option. Jag använder grundinställningarna i option i 99% av mina stackningar.

Jag väljer alltid att markera de filer jag skall stacka från en mapp och drar rakt in i vänsterspalten i programmet.

Jag väljer alltid att stacka med båda metoderna. Metoderna har lite olika karaktär och har du stackat med båda kan du senare kombinera det bästa från var och en av metoderna till en slutbild.

Programmet justerar nu delbilderna och lägger samman varje skarp del i respektive bild till en bild. Först metoden PMax och därefter fortsätter programmet med DMap.

När programmet stackat alla bilderna i DMap dyker ett fönster med skjutreglage upp.

Genom att dra reglaget justerar man (i princip) bort vissa oskarpa delar och detta får man träna på för att kunna avgöra hur mycket reglaget skall dras.

Under tiden programmet jobbar kommer mer och mer av DMap-bilden att framträda.

Nu har man två bilder och man kan retuschera över detaljer från vänstra bilden till den högra. Man kan också retuschera från någon av delbilderna till högerbilden. Ringen som syns är det område som retuscherar. Ringen kan ändras i storlek och fönsterna kan ändras i storlek och förstoringsgrad, jag brukar använda 100% när jag retuscherar.

Ibland kan det behövas delstackningar eftersom det finns fel i de två helstackningarna. Det kan vara bakomliggande detaljer i bilden som lyser igen det som är framför för att ta ett exempel. Här syns tydligt att benen och sugsnabeln är lite konstiga. Då kan en delstackning av enbart de bilder som hör till benen lösa problemet.

Så här kan det se ut till slut. Jag har behövt ett antal delstackningar för att slutbilden skall bli bra. mellan varje delstackning kan man spara projektet för att undvika att förlora arbete om något händer. En retuschering kan ångras men bara ett steg. När man retuscherat färdigt måste man välja Edit - commit retusching. När allt är klart sparar man projektet och sedan sparar man bilden och då sparas den bild som är markerad nederst till vänster.

Det får räcka så länge, slutet kommer nästa gång!

Ännu mera grejer

Innan jag går över på extrema närbilder med stackingteknik så lite mer om "glasslådefotografering". Jag har just nu en förkärlek för vit bakgrund men det är inget som hindrar att man använder sig av en färgad bakgrund t. ex. en bit färgad kartong eller någon form av naturligt material som något löv eller liknande. Lite variation kanske är det bästa. Oftast blir det snyggast med något naturligt som bakgrund.

Enfärgade bakgrunder blir oftast lite för påträngande och kan behöva lite efterbehandling, kanske en toning eller liknande.

Om det bara syns lite av bakgrunden kan man lättare acceptera enfärgade.

En naturlig bakgrund, som här ett blad, ger nästan alltid det bästa resultatet.

En variant är att skriva ut lite olika bakgrunder på en färgskrivare. Det är enkelt och kan varieras i det oändliga vad det gäller färg och mönster. Tonade bakgrunder kan bli snyggt om än inte så naturligt. Skriv ut på matt eller semimatt papper och använd billigaste papperet., kvalitet behövs inte. En färgad bakgrund ändrar på ljuset genom att det inte reflekteras mycket från just bakre delen  av glasslådan och därför blir ljuset mer riktat och ger mer form på motivet.

Det som behövs i kamerautrustningsväg för den hör typen av bilder är kamera, blixt och lämpligt objektiv. det jag oftast använder är ett makroobjektiv med lite längre brännvidd (100 mm) och med det kommer jag ner till skala 1-1 dvs fotograferar man något som är 1 cm långt så blir det 1 cm på sensorn. Dessutom använder jag ibland en  försättslins av typen Raynox DCR-250. Raynoxlinserna finns i olika styrkor.

Raynoxlinserna kläms fast framför frontlinsen på objektivet och passar objektiv som har en diameter mellan 52-67 mm. Dessutom har denna en gänga på 43 mm (som nog inte passar på något objektiv). Har objektivet en annan filtergänga får man skaffa en stepring.

En försättslins har större effekt ju längre brännvidd man har, så låt oss kolla vad den gör på mitt 100mm makroobjektiv.

Här syns på första bilden objektivet utan Raynoxlinsen och då får man med 36 mm på längde eftersom sensorn är 24X36 mm. Med raynoxlinsen och objektivet inställt på längsta avstånd ger linsen det utsnitt som visas på andra bilden. Sista bilden visar hur mycket som kommer med på bild med objektivet inställt på kortaste avstånd.

Om man nu inte använder en fullformatssensor utan en APS-C -sensor, vad händer då? Då blir utsnittet det här.

Här ser det ut som om man får större förstoring med APS-C -sensorn? Så är det nu inte men eftersom sensorn är mindre så får man med mindre i bild men det är fortfarande samma avbildningsskala.

Raynox försättslinser är något jag kan rekommendera men de verkar passa olika bra på olika objektiv vad gäller skärpa så det är bra att prova med det objektivet man har. Kombinationen med objektiv och lins mår bra av att bländas ner vilket man ändå oftast gör vid makrofoto. Jag testade med bländare 3,5, 10, 13 och 16. Bländare 10 och 13 gav riktigt skarpt resultat, 3,5 luddigt och bländare 16 lite sämre men ändå användbart. Att det blir sämre på bländare 16 beror säkert på att objektivet i sig är lite sämre där.

Vi kan börja redan i detta avsnitt att se på vad som behövs vid större förstoringar och som passar bra vid "studiofotografering" där alltså motivet är preparerat eller på ren svenska dött. Eftersom motivet inte får röra sig under exponeringen så måste man avliva dem. Jag har själv inga problem att avliva t. ex. en fluga men det händer också att man har tur och finner redan döda insekter. De gånger mitt samvete gör sig gällande tänker jag på att jag förmodligen dödar fler kryp när jag klipper gräsmattan...

Man kan få större förstoring med starkare försättslinser, mer utdrag mellan kamera och objektiv (mellanringar eller bälg) eller använda objektiv med kortare brännvidd i kombination med längre utdrag. Det finns även ett sätt som används av många och det är att sätta ihop två objektiv där det ena fungerar som en slags försättslins. Det är en teknik som jag inte har någon som helst erfarenhet av så jag hänvisar till ett avsnitt på John Hallmens och Stanislav Snälls suveräna site:

http://makrofokus.se/blogg/2013/4/13/varfor-bakvanda-objektiv.html

Stanislav Snäll har skrivet det avsnittet och har godkänt att jag länkar dit.

Detta är grundutrustningen jag använder vid extrema närbilder med stackingteknik.

Det som syns på bilden är en träplatta där det är fastsatt ett linjärbord med ett Manfrottohuvud med snabbkoppling och snabbplatta. Kameran sitter på en makrobälg (olympus) med en objektivplatta som det sitter ett mikroskopobjekiv på. Objektivet är ett Nikon 10X 0.25 160/- WD5,6 som förstorar motivet 10 gånger på sensorn (mer om mikroskopobjektiv senare). Vill jag ha förstoring mellan 5-10 x  använder jag ett Luminar 25mm 1:3,5 på bälgen. Upp till 5 x använder jag Canons objektiv MP-E65 f/2.8 1-5 som används utan bälg naturligtvis.

Några bra att ha grejer:

Uppe till vänster två små stativ s. k. helping hand från Clas Ohlson: http://www.clasohlson.com/se/Stativ/Pr307666000

Uppe till höger ett linjärbord med mikrometerskruv. Detta hittas lättast och "billigast" på eBay. Nere till vänster ett nivåbord, finns här: http://shop.alega.se/default.asp?cat=10

TTL-kabel mellan kamera och blixt behövs om man tänker belysa med blixt. Fjärrutlösare skall man använda för att minska risken för oönskade rörelser.

Motivet sätts fast i ett av de små stativen och det andra håller bakgrunden. Stativen placeras på nivåbordet så att de lätt kan höjas och sänkas. Vare sig nivåbordet eller stativen är något under av precision men är det enda jag hittat för rimliga priser. Det har funkat för mig utan allt för många svordomar.

Eftersom motiven kan vara rejält smutsiga så kan det vara motiverat att rensa bort det mesta skräpet.

Ett gammalt stereomikroskop är användbart när man rengör insekter. Jag kom över detta gamla SWIFT-mikroskop för ett par hundralappar på tradera.

Belysa kan man göra med blixt eller med smålampor. Det har mer eller mindre blivit en standard att använda lampor av typen Jansjö från IKEA. Även om man belyser med bara blixt så fungerar Jansjö bra som inställningsljus.

IKEA Jansjö finns med fot som på bilden eller klämfot. Jag använder upp till tre lampor samtidigt. Fördelen med lampor är att man har större chans att belysa och inte bara lysa på motivet.

Så till något av det viktigaste enligt min uppfattning, ljuset måste diffuseras! Det innebär att ljuset lyser igenom något så att det blir mjukare.

Billiga bra diffusorer gör man av yoghurtflaskor. Här ses tillklippta flaskor som passar till mina olika objektiv. De sätts runt objektiven helt enkelt och kan göras i många olika modeller. Det kan vara så ibland att man behöver klippa till någon för ett speciellt motiv så det är inte fel att dricka mycket yoghurt så man har några tomflaskor liggande i reserv !

Specialobjektiven jag använder är dessa:

Till höger mikroskopobjetivet som används till 10 gångers förstoring. Ett ganska bra objektiv som i. o. f. vinjetterar kraftigt på en fullformatssensor och har lite luddiga bildkanter men prisvärt till tusen. Den största nackdelen är arbetsavståndet (WD 5,6) som alltså bara är 5,6 mm men det går att leva med. Finns nytt här:

http://www.edmundoptics.eu/microscopy/finite-conjugate-objectives/nikon-achromatic-finite-conjugate-objectives/59935

Luminarobjektivet till vänster i bild är ett gammalt objektiv som inte tillverkas längre men finns att köpa på eBay. Från början avsett för storformatkameror och det har därför ingen som helst vinjettering och tecknar ganska skarpt över hela bildytan. Det är ett bra objektiv men priserna är löjligt höga tycker jag, brukar ligga mellan 5-6000:-.

Dessa objektiv sätts på bälgen och har en  gänga som kallas RMS och som var vanligt på mikroskop förr. Mikroskopobjektivet skall ha ett avstånd till kamerasensorn på 150 (160)mm eftersom det är optimerat för 10x förstoring. Luminarobjektivet är mer flexibelt och jag använder det alltså mellan 5-10x förstoring.

Så här kan en uppställning se ut:

Kameran på bälg och Luminarobjektivet har fått diffusorn på sig. De små stativen står på nivåbordet och tre jansjölampor står för belysningen. Motivet monterat på en nål som sätts fast i det ena stativet och en papperslapp som jag målat på med tuschpennor sitter i andra staivet och blir bakgrund.

Om man kollar lite närmare så ser man att förutom diffusorn så sitter det en liten vit pappersbit på bälgen.

Eftersom diffusorn är så öppen nertill behövdes en lite reflexskärm underifrån för att krypet skulle bli som jag ville ha det och den tejpades fast där en gjorde bäst nytta. En liten detalj i belysningen kan göra bilden bättre! Prova sig fram är bra.

Hur blev resultatet?

Detta är en av 109 exponeringar och man ser att skärpan ligger precis vid ögat och en del av kroppen.

Slutbilden består av alla 109 delbilderna där skärpan förflyttats lite mellan varje exponering. Bilderna har satts ihop av stackingprogrammet som väljer ut de delar av bilden som är skarp och gör en slutbild som har skärpa hela vägen. Varje bild är exponerad under 1,5 sekunder så man förstår att uppställningen måste vara stabil.

Det kommer mera...

Mera grejer

Tänkte visa den tidigare omnämnda glasslådestudion i action och beskriva lite olika tekniker för användandet.

Det finns två varianter, att använda den med blixt eller att förlita sig på det naturliga ljuset. Jag föredrar blixt men kan man tänka sig att skruva upp ljuskänsligheten och ta lite mer brus i bilderna så är solljus bekvämt. Att använda sig av solljus och glasslåda är väl inte så mycket att berätta om, det är normal fotografering helt enkelt, bara på lite närmare håll!

Solljus diffuserat genom glasslådan blir mycket mjukt, kan nästan vara karaktärslöst. Trots sol från klar himmel hamnade exponeringen på bländare 9 och 1/200 sekund med ISO-3200. En fördel då med så lugna modeller som nyckelpigelarver. Högt ISO funkar när man inte skall göra för stora utskrifter eller nöjer sig med publicering på nätet.

Med blixt blir ljuset lite annorlunda, lite mer riktat men ändå mjukt.

Här blir blixtljuset så starkt att jag kan använda ISO-100 och bländare 16. Slutartiden är densamma 1/200 eftersom det är kamerans kortaste synktid. Synktiden är den tid som kameran kan använda med blixt för att hela bilden skall bli exponerad.

Så här var uppställningen i de bilder som visas i detta bloggavsnitt. Grejerna sattes upp i skuggan när blixtbilderna skulle tas eftersom det då gäller att bara blixtljuset skall ge bilden. Har man starkt solljus samtidigt med blixt så kan det bli så att man får en skarp bild av blixtljuset och samtidigt påverkar solljuset bilden så att man dessutom får en suddig bild samtidigt.

Här syns studion monterad med silvertape på ett stativ med blixten Canon 270EX ovanpå, gladpacken över objektivet för att minska flyktmöjligheten för krypet. På högra delbilden har jag monterat ett vitt papper runt objektivet för att undvika  att få en svart "fläck" på blanka detaljer på t. ex. en blank skalbagge. Kan också ge snyggare ögon på motivet.

Hur blev bilderna då?

Samtliga bilder med bländare 16 och exponeringstiden 1/200. Canon 5D Mll och objektivet MP-E 65 och blixten 270EX. På sista bilden syns något viktigt. Efter som skärpedjupet är riktigt kort vid makrofotografering så gäller det att lägga den skärpa som finns på rätt ställe. Rätt ställe är på ögat eller ögonen! Jag använder därför alltid manuell fokus även om objektivet jag använder har autofokus (vilket inte MP-E 65 har).

Man brukar hinna ta några bilder men det slutar oftast så här...

Viktigt att förstå när det gäller fotografering med blixt är detta med kamerans exponeringstid kontra blixten "brinntid". Kameror har något som kallas synkroniseringstid d. v. s. den tid som slutaren är öppen och tar emot blixtens ljus. Den skiljer på olika kameramodeller så det gäller att veta vilken tid just din kamera har. Jag valde t. ex. Canon 50D för att den hade en så kort synktid som 1/250 sekund. Canon 5DMll som jag nu oftast använder har 1/200.  Det är alltså den kortaste exponeringstid jag kan ställa in på kamerans slutare om jag vill att hela bilden skall bli exponerad av blixten.  Den tid som blixten lyser är normalt mycket kortare, det kan vara tusendelar av en sekund och det är därför man undviker skak -och rörelseoskärpa med blixt. Blixten avpassar hur mycket ljus (alltså under hur lång tid den skall brinna) efter hur mycket ljus motivet behöver för att kameran skall exponera rätt. Behövs mindre ljus så brinner blixten kortare tid.  Om du har för svag blixt (min 270EX är på gränsen till för svag) måste blixten lämna allt ljus den har och då brinner den längre vilket innebär att man ibland får röreleoskärpa trots att man använder blixt.

Mer grejer kommer så småningom...

Grejerna

Jag deltar aktivt i olika facebook-grupper som avhandlar makrofoto. Får ibland frågor om vilken teknik jag använder och tar därför chansen att berätta här i bloggen om och beskriva hur jag fotograferar mina "krypbilder". Så här kommer lite information om hur just jag gör, det finns fler sätt naturligtvis men så här har jag fått bra resultat.

Om vi börjar med utrustningen man behöver så är det inte mycket, en kamera som i sig själv eller med lämpliga tillbehör kan komma riktigt när motivet. Det som avgör vilka grejer som behövs är hur litet krypet är och hur detaljerat man vill avbilda det. Vi tar ett par exempel:

Motivet är någon centimeter stort och man vill dessutom ha med lite av omgivningen. Den typen av bild kan tas med vilken kamera som helst som har "makroläge" alltså även en kompaktkamera. Ofta finns det pixlar så det räcker till att beskära bilden dessutom.

Bilden tagen med Sony RX 100 och beskuren.

Nästa steg är att man vill avbilda motiv som är ett par centimeter stort och på så sätt att det fyller ut mer av bildytan. Nu behöver man en kamera som kan komma nära motivet och kanske avbilda i skala 1-1 dvs motivet blir lika stort på sensorn som i verkligheten. Det som kan behövas är ett makroobjektiv eller något annat som gör att kameran kan komma närmare än vanligt, t. ex. mellanringar eller försättslinser Mellanringar sätts mellan kamera och objektiv och kan alltså bara användas på kameror med utbytbara objektiv (systemkameror). Försättslinser placeras längst fram på objektivet och kan därför även användas på vissa kompaktkameror.

Detta är en lövträdlöpare som blir ganska stor (2 centimeter) så den här får inte ens plats på sensorn (APS-C) i skala 1-1.

Men vill man avbilda mer detaljer så kan man behöva komma ner till 1-1.

En lövträdlöpare som idkar fotvård.

De flesta insekter och andra kryp är ju ofta mindre och då behövs mer utrustning.

Detta är en grön blombagge och den blir inte större än en centimeter.

Nu behövs något som gör att man kommer riktigt nära och då kan man använda det som tidigare nämnts,  mellanringar eller försättslinser. För den som använder Canon så har de ett specialobjektiv som avbildar mellan 1-1 och 5-1 dvs 5 gångers förstoring på sensorn. Men det kan bara användas i det omfånget så det går alltså inte att fotografera "vanliga" bilder med det.

Så kan man gå ytterligare ett steg, man vill kanske visa hur blombaggen ovan verkligen ser ut i facet!. Nu blir man tvungen att använda sig av så kallad stackingteknik dvs man tar många bilder på motivet med en liten skärpeförflyttning mellan varje bild. Efter att man gjort alla exponeringar, som kan vara hundratals, så finns det program som lägger samman bilderna och gör en enda skarp bild av motivet.

Blombaggeporträttet är sammansatt av 143 delbilder.

Viktigt i all fotografering är sättet att belysa motivet. Man kan fotografera i naturligt ljus och man kan använda blixt eller annan artificiell belysning som t. ex lampor med lysdioder. Jag använder nästan uteslutande blixt när det kommer till fotograferande av levande motiv. När det gäller extrema närbilder med stackingteknik använder jag både blixt och lysdiodlampor. Fördelen med blixt är att exponeringstiden blir kort och att vibrations- och skakningsoskärpa elimineras. Fördelen med lampor är att det är lättare att se hur ljuset faller på motivet.

Min personliga smak när det gäller ljussättning är att ljuset måste vara mjukt, dvs diffuserat. Direkt solljus eller blixt/lampljus blir nästan alltid får hårt speciellt om motivet är blankt som t. ex. en skalbagge med blanka täckvingar. Tycker också att insektsögon blir sämre med hårt ljus.

Låt oss börja med en lämplig utrustning för aktiv jakt på motiv:

Kamera med extern blixt monterad på en rörlig arm.

På blixten sitter en modifierad glasslåda (klädd med aluminiumfolie på insidan) för att fungera som softbox, dvs göra ljuset mjukare genom att dels sprida ljuset och samtidigt blir det en större ljuskälla som är nära motivet vilket också ger mjukare ljus. Den stora vita ytan kan också reflekteras i t. ex. vingar och ryggsköld beroende på vilket kryp man fotograferar.

Man kan också "studiofotografera" ute i naturen. Då plockar man in motivet och kanske växten det satt på och placerar i en studio bestående av en glasslåda. Man kan då välja att fotografera i naturligt ljus eller använda blixt. Jag använder i stort sett uteslutande blixt.

Vad behöver man då för grejer med sig ut i skogen? Förutom kamera med grejer på bilden ovan så behövs det Gladpack, häftmassa och fotografens viktigaste tillbehör, silvertape. Dessutom själva studion, glasslådan.

Tillbehören.

Det färdiga mästerverket! Vinner nog inget designpris men fungerar utomordentlig och är lätt att packa ner och upp.

Den här uppställningen kan placeras var som helst, på marken, på någon stubbe eller på ett stativ för bekväm arbetshöjd. Sätts fast med häftmassa eller silvertape.

En del här är förbrukningsvara och måste bytas då och då. Kameran används handhållen och objektivet placeras under gladpacken och på det sättet minskas antalet gånger när krypet rymmer.

I glass lådan placerar jag ett vitt papper som täcker botten och baksidan. Det bildar en "oändlig" bakgrund utan skarv mellan botten och baksida. Brukar använda ett halvmatt skivarpapper som jag klipper till i passande storlek.

Hur blir då bilderna?

De får ett mjukt men ändå detaljerat ljus. Här en rödsköldad asbagge i hundkex.

Den här uppställningen ger också möjlighet att fotografera artporträtt mot helt vit bakgrund. Det ger rena detaljrika bilder som på ett bra sätt visar motivets utseende.

Detta är en 22-prickig nyckelpiga. Det finns inget störande i bilden utan man ser exakt hur pigan ser ut.

Nya tips och beskrivning av fler grejer kommer...