Develop before Jun. 1975
Jag laddade kameran med film med bäst före-datum juni 1975 för att se om något fastnade.
Film är färskvara och ska framkallas innan bäst före-datum. Annars riskerar man att filmen förlorar i känslighet och ger slöjade bilder.
Jag hittade några mellanformatsrullar (120) av den sedan länge försvunna - och kanske bortglömda - filmen Kodak Panatomic-X . En svartvit, långsam (32 ASA) film med rötter i 1930-talet. Sista rullen tillverkade Kodak 1987.
Det är alltså på månaden 45 år sedan någon borde ha skyndat sig att exponera filmen och lämna in den för framkallning för att klara bäst före-datum. Men så blev det inte, utan istället förvarades den fram till förra veckan då jag öppnade en rulle och tog tio bilder i formatet 6x7 cm.
Det uppstår lätt en hype kring filmer som försvunnit från marknaden. På nätet frodas mytbildning kring fantastiskt hög silverhalt, oöverträffad gråskala och vackert korn som moderna filmer bara kan drömma om. Mycket är såklart överdrivet och med rätt framkallning kan de flesta filmer, både gamla och nya, ge fina negativ med bra tonskala.
Filmens ålder kan som sagt synas på olika sätt. Oftast genom att bilderna är slöjade med ett allmänt dis som sänker kontrasten och stinget i negativet, men ibland kan bilderna bli som om filmen vore ny. Och just att resultatet inte är förutsägbart gör det roligt att arbeta med gamla filmer. "Åldersskadorna" kan ibland ge effekter som tillför bilderna något
OK, hur gick det då med Panatomic-rullen? Riktigt bra, faktiskt! Med en blandning av vetenskap och killgissning klurade jag ut framkallningstiden i min favoritframkallare (Ilford Perceptol) och framkallade filmen. Det syntes snabbt att den här rullen behandlats varsamt av tiden. Filmen var lite vågig men i övrigt kunde jag inte se några spår av drygt 45 års väntan på att komma till användning. Här är några av bildresultaten:
Undertecknad själv fotograferad en solig försommardag. Tonskalan känns komplett trots den höga kontrasten i motivet.
Korn ser man inte så mycket av men det var väntat med tanke på den låga känsligheten 32 ASA.
Båda veteranbilarna på bilden är yngre än filmen. Bilen närmast (Porsche 924) är från 1977. 911:an från 1986.
Jag blev nöjd med vad den gamla "Panatomicen" presterade och gillar gråskalan. Nu när jag vet att de andra tre rullarna jag har sannolikt också levererar så ser jag fram emot att hitta lite nya, och kanske lite intressantare, motiv till dem.
När jag ändå skulle framkalla den här filmen så stoppade jag ner en småbildrulle med italienska Ferrania P30. Den skulle ha samma framkallningstid om Panatomic-X så den fick hänga med av bara farten. Den var min första P30-rulle och jag hade höga förväntningar. Detta är en filmformula som enligt tillverkaren använts av många av de stora italienska filmskaparna, Fellini och hans samtida kolleger, under den italienska filmens storhetstid i mitten av förra århundradet.
Jag spar en lite längre utvärdering av P30 till en annan blogg, men jag kan redan nu säga att jag tyckte mycket om resultatet. Filmen är bäst på lite mörkare motiv, men då tecknar den skuggor på ett fantastiskt bra och vackert sätt.
Ferrania P30 (småbild)
A presto!
Jag minns att Panatomic-X var min allra första rulle när jag lånade pappas kamera och invigdes i mörkrummets hemligheter i början på 70-talet. Sen blev det Tri-X några rundor.
Plus-X fanns väl kvar lite längre än Panatomic-X om jag inte minns fel.
Tack för ett intressant inlägg
Janne
F
F
Rätt förvarat förlänger livet på det mesta! :) /B